Ultrastiskt

Borjar med att be om ursakt. Har lanat en dator pa internetcafeet, svenska bokstaver gore sig icke besvar.

Sen tanker jag jubla lite. Jag har skramt marathonspoket pa flykten, klatt distansen. Med besked. Nar man har ultramannen Rune Larsson pa plats kan man bara inte avsta. Sa jag gav mig ut pa upptacktsfard i det Algarvska inlandet tillsammans med 24 andra langlopare. 52 kilomterar senare stapplade jag trott med nojd uppfor hotelltrappan. Jaklar va jag ar bra!

Var nervos. Pa riktigt. Tankte nastan angra mig nar vi stod dar i lobbyn innan start, men Rune och Mary skankte mod och lugn. I bekvam lunk gav vi oss av langs kusten, snuddade havet da och da. Efter en knapp mil var det dags for forsta fikastoppet. Da hade solen brant bort morgonmolnen, glittrade sig i turkosblatt hav.

Efter pausen svanger vi upp mot de boljande kullarna. Apelsinerna hanger lagom nara for en pallande hand, larkorna drillar och sloa getter vilar under madeltraden. I den laga farten hinner ogat ta in och sinnet njuta.

Men solen ger sig inte. Steker fran en klarbla himmel och det blir trangt langs vanstra vagrenen. Dar skuggar fortfarande eukalyptus och cypresser. Rune ger order om promenad i uppforsbackarna, far sneda blickar av grabbarna i taten som garna hade okat istallet.

Vid 30 K dyker Tomas fran kontoret upp med valfylld baklucka. Efterlangtad. Tankar proviva, ett par navar chips, kakor. Fyller pa tomma vattenflaskor. Rune agerar kirurg och punkterar en tjejs fruktansvarda blasor som spranger under stortanaglarna. Under alla ar Rune ordnat dessa ultror har ingen brutit. Mer an 400 startade. Och han tanker inte lata det ske den har gangen heller. (Hon brot inte. Snacka om styrka.)

Till en borjan sprang jag i den snabbare gruppen, men nu borjar varmen ta ut sin ratt. Sackar efter. Nar jag passerar de magiska 42 ar jag ensam. Firar med mig sjalv och en stor klunk vatten. Torkar svetten ur halsgropen. Konstaterar att tajtesen fatt vita utmyckningar av salt.

De aterstaende 2 kilometrarna till sista fikastoppet kanns som en evighet. Nar jag antligen ser Marys oranga t-shirt utanfor cafeet vill jag helst kyssa asfalten. Men med 44 K i benen bojar man sig inte ned i onodan. En efter en dyker alla lopare upp. Fyller cafeet med svettdropp.

Bara 8 K kvar. Nar jag reser mig fran bordet har jag svart att tro att det ar mojligt. Stapplar. Snubblar. Men sa hittar benen lunken.  Vore ju markligt annars.  De har ju trampat pa i samma fart i timme efter timme. Och plotsligt infinner sig ett flyt igen, benen bar mig fram langs deltat. Orkar registrera igen. Njuta av den ljumma brisen och kvallssolen.

Nar det ar 3 K kvar svanger vi in i den numer valkanda pinjeskogen. Det hemtama landskapet far det att kannas tyngre igen, stannar vid E:s sida. Hon skanker kraft. For tva ar sedan klattrade hon uppfor Kilimanjaro. Berattar livfullt. Hon sprang sitt forsta Stockholm marathon nar hon var 40. Och hon har sprungit alla 30…

Kan hon sa kan jag. Och hon kan!

…………………………………………………………………….

Annonser

13 tankar om “Ultrastiskt

  1. ”Kan hon så kan jag. Och hon kan!”

    Så tänker jag också, fast då heter hon bureborn och är tvärtom 25 år yngre än jag. Turkosblått Medelhav och apelsiner i plockhöjd är kanske att önska för mycket, men ge mig värme och torra vägar och gärna en sjö att svalka mig i. Och lärkor. Då jävlar!

    Avundsjuk? Jag? Nej då, bara glad (och inspirerad).

  2. Fredrika: Nu fattar jag (lite battre i alla fall) vad ni ultramanniskor snackar om. Sa haftigt! Har skrivit in SUM i tavlingskalendern. 🙂

    Oliver Sture: Traningslager ar helt klart inspirerande! Val dyrt for fler an ett per ar. Arrangerade sa har vill saga. Men man kan ju sno ihop egna och samla ett gang.

    Jumper: Bra! Klart du ska ge dig ivag pa ett eget ultra! Ta garna med ett trevligt sallskap, och planera rutten efter kafeer. Hur mysigt som helst. Aven om det fortfarande branner under fotterna.

    Dunceor: Det var precis sa jag tankte, nu vet jag att jag fixar det. Det kommer sakert att gora ont, men jag tar mig i mal. Det vet jag.

  3. Ha, fick en ny symbol eftersom jag angav min nya gmail-adress… Känns avigt. Trivs bättre med den orangea. Matchar mina ”fiula” pjuck. Byter tillbaka…. 🙂

  4. Ping: Tog en rövare « blogg@bureborn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s