Idag fick bade jag och fotterna nog.
Nar mobilen borjade vibrera pa sangbordet kande jag det direkt. Jag klarar inte att klampa fram tillsammans med 80 andra. Inte igen. Och jag klarar inte att springa. Inte denna morgon.
Hoppade snabbt ur slafen, i skorna och ut pa stranden. Det var da fotterna fick nog. For skorna var just de som bar mig 52K i lordags. I dem ville fotterna inte vara. Jag har markliga blasor pa halarnas sidor. Djupt inne i halen. De klarar skav, men inte tryck.
Jag gick barfota. Ensam med mig sjalv pa stranden. Den uppgaende solen som ett rott klot over Spanien (som bara ar en halvmil bort). Atlanten ar kall. Och den packade sanden vid ebb ar ocksa kall. Tassarna domnade av. Nar de tinade upptackte jag att de blastrats av sanden. Men promenaden var vard ommande fotsulor. Utan den hade jag blivit smatt galen.
Precis innan jag vande tillbaka mot hotellet brots lugnet. Snabba fotter overrostade de langsamma dyningarna. Team Stockholm Marathon narmade sig. Passerade. Mina fotspar var inte langre de enda som markerat sanden. Pa tillbakavagen foljer jag ett traktorspar. Minst hundra loparfotter som trampat sanden – och friden – sonder och samman.
For att riktigt utmana gar jag sedan pa core nere i traningslokalen. Ett fonsterlost rum i kallaren. Klaustrofobiskt. Med 40 pers i lokalen dessutom olidligt varmt. Handerna glider i svett. Men anda lyckas jag hitta fokus. Ga darifran avslappnad, trott men avslappnad. Nastan lika skont som gardagskvallens massage. Vore det inte for de 35 euro det kostar skulle Johan fa ge sig pa mina ben varje kvall.
Jag ar helt klart sliten. Borde sakert ha vilat ytterligare en dag efter ultrapasset. Men jag tar igen det i morgon. Sevilla. Shopping. Inte en tanke pa lopning. Alls.
………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Ack, ja! Det ska vara en ultralöpare som ser en shoppingdag i Sevilla som en vilodag.
Min snusförnuftiga kommentar är, att jag inte är förvånad. Har du någonsin varit i närheten av en vecka med tio mil löpning förut? Jag sprang sju i förra veckan och det var mycket nog. Vad säger kirurgen Rune om blåsorna?
Jag läser mycket om en strand och ett hav, men ingenting om bad. Ni kanske är såna där krukor som måste ha 20 grader i vattnet för att doppa er?
vad skönt med lite kall återhämtning i dyningarna för fötterna! Vila med core – har du fått fnatt – DET brinner ju i magen!
Kunde inte massagen ingå på training camps?
Kram och njut av resten av tiden!
Du beskriver din resa som en lång vacker film med tonade rutor.. Blåsorna blir som närgångan scener ur en Greenway där du pickar på dem i nummerordning 😉
Oliver: Sa har i efterhand far jag nog erkanna att det inte var mycket till vila. En av tjejerna som var med hade stegraknaren pa. 16 000 steg…
Jumper: Snusmumrik dar. Jag har faktiskt varit i narheten av 10. 8 ar rekordet tror jag. Egenhandigt hopsnickrat traningslager i Norrland.
Bada?! Ar du galen! Jag badar aldrig. (Nastan) Tyvarr lat jag aldrig Rune titta pa mina blasor. Kniven han anvande som redskap skramde rejalt. Haller min till min knappnal.
Paljetten: Kanns faktiskt lite som att befinna sig i en film. Ofta sa nar jag ar ute och reser. Livet pagar liksom vid sidan av.
Utom nar jag opererar fotterna. da ar jag 100 % narvarande. 🙂
Mia: Core kanske inre ar sa vilsamt, nej…. Men det brinner ju atminstone pa andra stallen… Och musiken sover en trott loparmanniska. Jag rostar ocksa for mer all-inclusive. Massage och fotvard!