Carmens hojder

Bombastiskt. Dramatiskt. Barockt. Overdadigt. Skrytsamt. Det finns manga ord som beskriver Sevilla. En oerhort lacker stad. Och storslagen. Som en 0pera. Som Carmen.

Sarskilt vilosam for benen blev kanske inte utflykten. Men att vandra dar i ensamhet gav anda ny kraft. Jag mar bra av att se pa vackra saker. Och jaklar va det var vackert! Nar guiden slappte av oss vid den Spanska paviljongen som byggts infor varldsutstallningen 1929 trodde jag knappt mina ogon. Obeskrivligt.

Nastan lika obeskrivligt vackert var delar av dagens bergspass. Tre bussar forde loparganget upp till byn Odeleide. Tvarbranta smagator stupade rakt ner i dalen. Dit tog vi oss. For att sedan klattra upp i dryga 9 K pa grusvagar och steniga stigar. Och sa ner igen. Totalt 14 K. Benen strok fram en stark doft av lavendel.

Men det var varmt. Och pa tok for langt till forsta vatskekontrollen vid den sista backens kron. Och sista backen den var en kilometer lang. Vid start utlovades vatten pa halva vagen. Pa en fjorton kilometer lang runda borde det innebara 7. Inte dryga 9. Jag delade mitt medhavda vatten med flera som saknade egen vatska. Trottheten och mattheten spred sig i parlbandet av lopare. Och missmodet. Klagomalen.

Vi vagde inte lita pa att vattendunkarna vi sag inte var en hagring forran vattnet tyngde i plastmuggarna. En kvinna konstaterade att det har ”fan i mig ar det varsta jag varit med om”.  Da vande jag plotsligt all min egen trotthet, mina omma benhinnor och mitt urlessa sinne. Vagrade lata passet sluta i moll.

Kande en latt bris. Sag skuggan under de enstaka traden. Insag att det nu bar utfor. Strackte armarna mot skyn och sprang. Sag sakert hellojlig ut,  irriterade sakert en och annan nar jag utropade att det ju anda ar harligt att springa. Men det kandes just sa. Harligt!

Otroligt hur snabbt det gar att forandra sinnet och upplevelsen, bara man vagrar ge efter for den negativa energin. Nar jag omges av positiva manniskor ar jag den som sanker stammningen.  Ar cynisk och sarkastisk. Pessimisten. Men nar laget ar det omvanda blir jag istallet positiv. Ser gladjen. Uppratthaller den totala balansen.

………………………………………………………………

Annonser

11 thoughts on “Carmens hojder

  1. Skönt att ni inte försmäktade av törst och förvandlades till bleka kranier vid sidan av vandringsleden!

    Kvinnan som inte hade varit med om något värre är bergis stamkund på ”mitt” gym. Där finns nämligen några vars vattenbehov är så stort att påfyllning behövs mellan varje maskin.

    Själv är jag inte så väldigt beroende av vätska om man undantar vissa dagar efter kvällen innan. Nu misstänker jag ju inte att det var så i den här gruppen utan har odelad respekt för era strapatser.

  2. JA, det där med ”det värsta man varit med om” kan sannerligen variera från individ till individ. Och även om jag alls inte vill förringa ert ”lidande” så… Herregud, lite perspektiv tack!

    HEJA BUREBORN för att du vände på de negativa tankarna och, trots törsten, såg ljust på er situation. Ni befinner er i varma och sköna Protugal, ni springer, ni upplever, ni betraktar vackra omgivningar. Livet ÄR härligt!

  3. Detta blir bara mer och mer exotiskt. Jumper, som just nu förbereder ett långpass på nätt och jämt snöfria asfaltvägar runt runt runt i Vallentuna, minns svagt hur det är att springa i värme. Törst har han bara dimmiga begrepp om, men han har för sig att hans långsmala kropp klarar både värme och vattanbrist bra. Han hävdar att om hans ben (mot förmodan) orkat hänga med uppför berget, hade han gärna givit bort allt sitt vatten och blivit hjälte, men det är möjligt att han skönmålar.

    Snitsaren, som utan att bli tillfrågad vill få sagt att han minsann varit i Andorra, säger att han känner igen sig i det där sista du skriver. Han gör sig också ofta ”tvärtom”. Att det också gäller flera av hans alter egon och dubbelgångare har nog framgått av deras kommentarer i bloggosfären.

  4. Borde jag vara avundsjuk? Jo ,jag borde nog det. Fan, vad jag är avundsjuk!

    Ja, ja, jag vet att det är en oattraktiv egenskap…

  5. Jag kan bara hålla med ovanstående. Men jag vill även försvara mig i samma andetag. Jag blir inte avundsjuk på andra för det ordinära såsom pengar, status och yttre skönhet, det rör mig inte i ryggen. Men människor som tränar, som springer, som verligen springer – det gör mig avundsjuk. Och det är jag nu.

  6. Jag jublar när jag för mitt inre ser hur du sträcker armarna mot skyn och ropar ”härligt”. Det är sann fighting-anda och jag älskar din inställning. För nog är det så att med rätt mental inställning kommer man så oändligt mycket längre än utan den… (och om inte annat så har man trevligare under tiden…)

  7. Nyckelordet kanske är Överlevnad?
    Om man rasar ned i hålet så är väl bara ett löjligt uplyftande skratt som kan få en att orka kravla sig upp och hitta de sista krafterna.
    Du är en riktig tuffing!
    🙂

  8. Hej alla! Sorry att det tog ett tag att svara. Det kom party, hemresa och allmänt kaos ivägen.

    Egentligen tror jag inte att vattenbristen var det värsta. Problemet låg nog snarare i att alla väntat sig på en liten paus vid 7 K. Och så sköts den stadigt framåt. Man ställer helt enkelt in sig mentalt. Sen underlättade det knappast att den sista kilometern upp till 9,5 bestod av en kraftig uppförsbacke…

    Som tur var var det fler än jag som hittade löpglädjen mot slutet. Dock inte ”värsta-jag-varit-med-om-kvinnan”. Hon dissade fortfarande sig själv i baren på kvällen. Stackars människa!

  9. Allt beror ju på hur man beklagar sig efteråt. Lite svårt att tolka meningen; ”Hon dissade fortfarande sig själv i baren på kvällen.”
    Jag beklagade mig kraftigt efter min ångestcykling kring skutan (och det är utan tvekan fortfarande det värsta jag gjort) men det är inget jag vill ha ogjort. Och även om jag inte ska drista mig till att i efterhand säga att det var kul så var det en upplevelse som var positiv. Framförallt det faktum att man trampat på en cykel i dyngsura kärr, i regn på langsväg för att avsluta med gassande sol i 8 låånga timmar och _vet_ att man orkar.

    Men väljer man att, som jag tolkar dig, som damen i baren bara se på det negativt så är det synd om människan.

  10. Micke: Låter som en riktigt karaktärsdanande cykeltur. Vicken bedrift! I jämförelse med det är vårt ynkliga lilla bergspass sannerligen inget att kalla vedermöda.
    Problemet för den stackars kvinnan var att hon fastnade i tanken att hon var usel som löpare. Märkligt eftersom det var fler än hon som svor och svettades. Kanske var det bara ett spel för gallerierna? Hon ville kanske bara att vi andra skulle utbrista: men det är du ju inte alls!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s