Kissetassar i moll

De försökte allt gömma sig i sina ”skal”  – videkissarna. Gömma sig från de små, men bitande kalla, snöflingorna som virvlade i luften. Men jag såg allt deras små grå, ludna huvuden. Våren är på väg.

Ja, ja kung Bore gör visserligen en försök till. Men förr eller senare vinner hon, tant Tö. Drömmar om vår fick bära mig långa stunder på dagens långpass. Smått oinspirerad tassade jag ner till Torsviudd. Fint sug i backarna därnere. Fint sug i de leriga grusvägarna oxå.

Men det var nog inte lervällingen som gjorde stegen så sega. Det berodde snarare  på att jag analyserat träningsdagboken innan start. Ett års ytterligare träning borde väl ändå ha gjort mig bättre? Jag tränar dessutom mer i år, och mer varierat. Men snabbare har jag inte blivit. Tiderna är lika bra/dåliga som vid samma tidpunkt förra året.  Pulsen ligger möjligen ett par slag lägre, men det är marginellt.

Ja, ja jag vet – jag springer mer för upplevelsen än för prestationen. Men jag blir ändå nedslagen.  Tröstar mig (lite) med att jag åtminstone löper snyggare numer. Känns i alla fall som om löpsteget blivit bättre, liksom hållningen. Nu grunnar jag på om jag borde gräva ner mig ännu mer i dagboken. Vända och vrida på siffrorna. Försöka komma fram till vad som funkar och vad som inte gör det. Eller ska jag bara vara. Närvara i löpningen och vänta på våren?

…………………………………………………………………….

Annonser

15 tankar om “Kissetassar i moll

  1. Detta är nästan kusligt. Dessa tankar virvlande runt även i min skalle under stora delar av dagens pass… Jag känner precis som du att jag inte ”förbättrat” mig någon nämnvärt på de senaste 18 månaderna. Visst, jag hade ett långt uppehåll i våras, men ändå. En titt i min bloggs historia talar om för mig att jag sprang ett långpass i december 2007. 17k i 5:37-tempo med en snittpuls på 151. Idag 25k i 5:53-tempo med en snittpuls på 155… Hmmm?…

    Visst, jag orkar springa längre idag än då och det är jag riktigt glad för. Jag är också riktigt lycklig över att kunna springa överhuvudtaget, och njuter mestadels av mina pass, både de snabbare och de längre. Men ibland tänker jag precis som du i ditt inlägg: Hur kan det komma sig att jag inte ser någon direkt förbättring? Trots allt idogt, schematiskt och varierat springande. Lite märkligt är det allt… Gör jag nåt fel?

  2. Intressanta funderingar av er båda. Själv behöver jag inte ens titta i dagboken för att konstatera att jag, trots lika mycket träning i år, springer långsammare på vintervändbanan än förr året. Det handlar om 10-15 sekunder per kilometer med samma ansträngning. Varför detta plötsliga, förhoppningsvis temporära, åldrande kommit just nu vet jag inte men jag är beredd att ompröva min syn på mitt löpande och glädja mig åt tillfälliga relativa formtoppar. Era bekymmer låter mer som den berömda stagnationen eller plattformen före lyftet till nästa nivå.

    Analys av träningen eller närvaro i löpningen? Varför inte bådadera?

  3. Angående våren rapporteras från dagens promenad bland andra sånglärka, gulsparv, ortolansparv (?) och en försiktig bofink. Men taltrasten måste nog ha varit en hörvilla?

  4. För mycket söldistans, för lite tempo. Satsa på att byta ut lättare distans och kör mer spontan och kortare fartinslag.

    Kör ett distanspass (8K), ett långpass m. fartökning (21-27K) och två kvalitetspass (8+9K inkl. upp/nedjogg)varje vecka.

    Håll ner den totala mängden på fartpassen och undvik asfalt på distanslöpningar för att undvika skador. Har aldrig fattat varför Szalkai envisas med att bygga en massa K under sina kvalitetspass.

    Jag tror mycket på denna modell. Tyvärr blir jag skadad hela tiden och får aldrig börja köra den fullt ut. Så lyssna för guds skull inte på mig om löparkarriären är er kär…

  5. Själv tränar jag mer i år än tidigare och när tiderna inte uppmuntrar hoppas jag ibland att det beror på att kroppen är nedtränad och att allt ska lossna längre fram i vår. Trots allt känner jag mig starkare än förut, vilket inte minst märks på återhämtningen efter ett längre eller tuffare pass.

    Jag började min ”karriär” för sex år sedan. En av morötterna hittills, har varit att jag kunnat förbättra mig ett litet snäpp varje år. Jag har sällan eller aldrig märkt det på träning, men väl när jag genomfört ett riktigt lopp.

    Jag inser förstås att den här positiva kurvan förr eller senare kommer att brytas, men den dagen får jag väl söka efter andra morötter. Och jag tror inte att det blir särskilt svårt, för ju mer jag springer, desto tydligare blir insikten att det är vägen som är målet.

    Så, kära bureborn och ni andra. Att analysera och försöka förbättra har sin plats, men löpningens främsta idé är nog ändå njutningen.

  6. Ibland tar det lite tid innan det släpper. Rätt var det är så kommer formtoppen. När jag kollar min träningsdagbok så springer jag långsammare nu än förra året 😦 men jag springer snabbare på lopp. Kanske dags att anmäla sig till något lopp helt enkelt… 🙂 Här hos oss finns det massor! Kom kom kom och lek med oss.

  7. Benet: Nästan lite ruggigt med ett sånt sammanträffande, och samtidigt lite trösterikt. Skönt att inte vara ensam liksom, för då kanske det är helt normalt? Eller så passar Sz program oss inte i det här läget? Själv funderar jag på om jag helt enkelt tränat mer än vad min kropp tål, för lite vila. Och förmodligen för lite riktig kvalitet.
    Misstänker du att ditt experiment med LSD (den bra varianten förstås!) påverkat, Benet?

    Jumper: Har alltid trott att åldrandet smyger sig på, en gradvis liten luring. Men den kanske hoppar upp och biter en då och då?
    Självfallet borde man kunna klara att analysera och närvara samtidigt, men tyvärr har jag svårt för det. När jag börjar analysera för mycket blir jag prestationsinriktad, får negativa vibbar och glömmer bort att det är kul att springa. Närvarande är jag kanske, men jag mår inte bra av det.
    Visst är det för härligt med lärkorna- de drillar fint även över åkrarna hos mig.

    Jogga: Trots dina envist återkommande förkylningar (Barn som just börjat på dagis – ve och fasa!), lubbar du runt som en raket i Ö-vik. Det har jag minsann sett i dagboken.
    Misstänker att du har en poäng – jag har nog fuskat lite med kvaliteten i år. Men det är ju så jobbigt att springa fort och bli andfådd… I alla fall på långpassen. Jag avskyr verkligen fartökningar under långpass. Hu!

    Oliver Sture: Du är klok du! Det är verkligen viktigt att inte glömma bort njutningen. Om man nu är en löpare som springer också för njutningens skull. Som jag till exempel.

    Mia: Aha, det är förstås på en tävling man ska testa hur landet ligger! Om man bara vågade… 😉
    Jag ska kika i tävlingskalendern och se om nåt spännande finns runt hörnet.

  8. Jag vet inte riktigt vart Maffe-träningen tog mig. Varken fram eller tillbaka, antar jag. Det fina med den sortens träning var dock att jag kunde efter skadan smyga tillbaka till lite mer kontinuerlig löpning. Och öka på mängden utan att skadan kom tillbaka. Skall man få ordentlig nytta av LSD-träningen á lá Maffetone, så måste man säkerligen hålla ut längre än vad jag orkade/vågade?!

    Igår hörde jag från en god vän och löpkamrat att han helt plötsligt hittat andningens heliga graal och kunnat köra ett 7k snabbpass i 4.30-tempo med en puls som låg typ 25 bpm lägre än normalt, 155 istf 180 (!!!???) Hur går sådant till? DET skulle jag vilja veta. Tre steg per andetag (tre steg in och tre steg ut), andas lugnt och sansat var tipset. Kan det vara så ”lätt”? Hmmm? (Fascinerad och lite smått skeptisk…)

  9. Jag håller med dig jumper. Jag tar också tre steg per in- eller utandning då det går lite fortare. Men har inte märkt något på pulsen. Ligger stadigt på hög puls i 4:30-fart. Jag förstår nog inte riktigt vad det är som min kära vän och kollega ”hittat”. Jag ska forska vidare i ämnet.

  10. Från 180 till 155 i puls trots samma tempo. Höll han andan och sprang tidigare?!
    Låter aningen för bra för att vara sant. Kanske dags för batteribyte i pulsklockan?

    Men säkert har andningen betydelsen, själv har jag aldrig lyckats med trestegsandning. Eller överhuvudtaget kontrollera andningen: Jag börjar ambitiöst att räkna och koncentrera mig, men upptäcker bara en kort stund senare att jag helt glömt vad det var jag skulle göra. Lovar härmed heligt och dyrt att jag ska göra ett nytt försök!

  11. Jag överlåter med varm hand andning och puls till mitt autonoma nervsystem. Mitt hittills enda försök att andas rätt ledde nästan till kollaps. Ändå är jag säker på att man kan träna upp sin förmåga att kontrollera både andning och puls. Kanske med rätt form av meditation/yoga?

  12. Jag tänker sällan på hur jag andas när jag springer. När jag räknar är det ett sätt att, i brist på pulsklocka, mäta ansträngningen. Jag känner efter en kort stund vilket som känns naturligt.

    Såg förresten att Bure sprungit intervaller på Studenternas. Är det vår i Uppsala?

  13. Oliver Sture: Jag minns nu ditt andningstest. Vid närmare eftertanke ska jag kanske ska ta tillbaka det ovan givna löftet…
    Har själv enbart testat yoga, och det bara en gång. Vi fick iderliga instruktioner om att koncentrera oss på andningen, men jag hade fullt sjå att få ben och armar att lyda samtidigt som mina stela muskler skrek. Men när man väl fått upp smidigheten är jag säker på att det är nyttigt. Man blir smidigare, avslappnad och får bättre koll på andningen.

    Jumper: Vi lämnande gott om spår efter oss – banorna var täckta av pudersnö. Men vi sprang ändå eftersom vi bestämt oss för att det vra vår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s