Vissa gillar att tävla. Andra gör det inte. Jag börjar så smått inse att jag tillhör kategori två. Jag är inte särskilt förtjust i att tävla. Än har jag dock inte riktigt lyckats analysera varför. Sikten är lite grumlig åt just det hållet. Eller så blundar jag. Det får vara någon måtta med självinsikterna.
Därmed inte sagt att jag inte tänker springa några tävlingar. En liten en står på schemat för morgondagen. ULK:s vårcup inleds med en tre kilometer lång tävling i Tvillingbackarna. ULK är fullständigt nedlusat med små familjära tävlingar. Såna där mysiga i glada löparvänners lag, men likt förbaskat är de tävlingar. Det koras vinnare. Bara en sån sak. (3 K, hur i hela friden lägger man förexten upp en sån tävling när ens startmotor brukar kurra igång vid 5?)
Jag gillar som sagt inte att tävla. Att springa tävlingar känner jag inte en lika stor aversion mot. Det kan vara riktigt kul. Alltså springer jag i morgon. Men jag ska banne mig inte tävla.
Uppladdningen är nog inte den bästa heller. Jag skulle ju springa ikväll, en runda i en fart som kroppen själv skulle få bestämma. Lite lagom lugnt inbillade jag mig att den, kroppen alltså, skulle satsa på. Det gjorde den inte.
Kroppen började redan från start nosa runt 5:20. Aha, det lutar åt ett medelhårt pass tänkte jag. Efter ett par kilometer ökade den farten, sprätte uppför backarna vid Kungs-husby så häcken brände. 9,5 K i 5:08 fart tyckte den var lämpligt visade det sig. I min värld är det närmast snabbdistansfart, och sådan brukar jag ligga på sisådär 6 kilometrar.
Inte för att jag klagar. Det var ett trevligt pass kroppen bjöd på. Blev alldeles lagom trött. Kände mig alldeles särdeles duktig. Och har en strålande bortförklaring i bakfickan inför morgondagen. Att trolla fram om jag blir akterseglad.
…………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Präsiiis !!!
(Ska utveckla kommentaren vid senare tillfälle)
Nej, tävla som är så fantastiskt kul! Adrenalin, pirriga ben och tunnelseende! Färger som lyser klarare än solen och varenda ljud uppfattas men alla för sig samtidigt. Känslan av panik samtidigt som man mår bättre än nånsin. Efteråt lättnad och stolthet.
Ok, det var min korta och inte allt för segerrika kampsportskarriär men kul var det. Löptävlingar är bara skitkul.
Inte tävla!? Så vad är då meningen med allt?
Så först är inte bäst? Det viktiga är att delta och inte att vinna? Lagomt trött är bäst? Den som har mest prylar när den dör vinnner alltså inte längre!?
Jaha, där rök min världsbild. Vi får väl alla avanmäla oss, kramas och vara vänner istället.
😉
Varken som ung jumper eller som äldre långlöpare har jag haft något vidare intresse av att ”tävla”. Till skillnad från en del i löparbloggosfären, som verkar se utmaningar och kamp i minsta fjärt, tycker jag det är rätt ointressant att besegra konkurrenter eller till och med att sätta upp egna mål att nå. Att ”vara med på tävlingar” är JUST DÄRFÖR ganska kul. Det är ett okomplicerat sätt att träffa likasinnade. Hejande publik har jag inte heller något emot. Det är roligt att känna: ”Titta här kommer jag”. Om det var billigare skulle jag springa fler lopp.
När problemet diskuterades här vid frukostbordet, enades jag och joggeskan om att det nog fanns tävlingsinstinkt i mycket tidig barndom. Vad vi därav drog för slutsatser kring ”tävlingsmänniskor”, förbjuder löparbloggetiken att jag yppar.
Vilken suverän taktik!
Först lägger du krokben för prestationsångesten med föresatsen ”springa utan att tävla”. Sedan lämnar du över kommandot till smådjävlarna som hetsar kroppen till stordåd. Det här måste jag berätta på nästa planeringsmöte med mina tävlingsnerver.
Lycka till i Tvillingbackarna!
Micke: Jag ryser! Bara tanken på adrenalinpåslag och tunneseende gör mig illamående. Typ.
Som sagt ovan, jag har inte (eller vill inte…;-)) fundera närmare över varför jag inte gillar att tävla. Länge trodde jag att det berodde på att jag inte har ngn tävlingsinstinkt, men jag är inte så säker på det längre. Däremot vet jag att jag är dålig på att hantera ”misslyckanden”. Genom att inte tävla när jag springer tävlingar slipper jag ifrån risken att ”förlora” och jag slipper alltså hantera min egen besvikelse. Så skulle det kunna vara. Möjligen. Eller så lurar jag bara mig själv. Igen.
Jogga: Mäh, meningen med livet är ju 42.
Det är klart att vi inte ska avanmäla oss! Men självklart ska vi kramas och vara vänner! Klappa varandra i ryggen och utropa: Du är bäst!
Jumper: Jag är nu ytterst nyfiken på hushållets slutsatser angående tävlingsmänniskor. Men vill självklart inte uppmana till brott mot några etiska regler. Vid såna stänger wordpress av bloggar…
Känner mig dessutom tillfreds med att inte vara ensam med att förstå tjusningen i att springa tävlingar utan att tävla. Andra begirper inte alls resonemanget. Det märkte jag när jag i samband med ULK-tävlingen yppade mina känslor. ”Vadå, tävling utan att tävla? Vad i hela friden menar du?”
Oliver Sture: Känner mig plötsligt otroligt smart. Har aldrig insett att jag lagt upp en så välfungerande strategi. Att jag är en taktiker av guds nåde. Frågan är om jag ska tala om det för mig själv? Då kanske magin slutar att fungera?
Det är inte värre än att cykla ner för ett berg, klättra upp för det eller att åka skidor i en lite för brant backe. Samma sak. Jättekul och läskigt samtidigt och väldigt beroendeframkallande.
Hm? Jag har en svag, svag aning om att åtminstone jag, mellan skål och vägg, drog slutsatsen, att tävlingsmänniskor är infantila.
Här ute i löparbloggosfären tycker jag givetvis något helt annat.
Micke: beroendeaspekten förklarar helt klart varför ULK är så nedlusat med tävlingar!
Jumper: 🙂