Det bidde ett avbrott igår. (Jag hoppas sannerligen att det är tillfälligt.) Ett avbrott i det planerade intervallpasset.
Att jag avslutade passet innan det ens börjat kunde förstås ha haft en psykisk förklaring. En maskning helt enkelt. Jag började gruva mig för intervallerna redan under bilresan hemöver. 6*1000 meter tillhör inte favoriterna.
Men tyvärr var det inte latmasken som slog till – det var hälsenan. Den har varit lite stel de senaste dagarna. Alldeles för mycket backträning den senaste tiden, jodå jag vet. Redan när jag tassade iväg längs vägen kände jag att det inte var med på noterna. Stel och motsträvig slet den i vadmusklen. Testade att öka farten. Ajaj!
Bara att vända hem. Slokörad. Frustrerad. Hem till en påse frusna ärtor.
Idag känns senskrället mindre öm. Kanske gav kylbehandligen effekt. Eller tigerbalsamet. Eller den noggranna stretchen. Eller de små brandgula pillren. Men här ska inte utmanas några öden, så jag försöker sluta gräma mig över att detta skulle vara en tuff löparvecka. Det får bli som det blir. Här springs inte ett steg förrän senan slutat bråkat!
Nu gäller det bara att håll fast vid det beslutet. Funkar ärtor mot taskig självkontroll?
……………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Frusna ärtor?
Detta visar bara att du är en amatör på skadefronten (din lyllos!). Frusna ärtor tinar ju på typ några minuter och håller vare sig kylning eller sig själva särskilt fräscha för att äta senare.
Samma sak med is i en påse: börjar droppa efter bara ett litet tag.
Nä, genomfryset kött måste det vara, helst sönderfryset efter år i frysen, så du kan använda det i timmar utan tiningseffekt.
Klok flicka!
Jag önskar att jag haft samma förstånd i maj förra året. Då kände jag lite efter ett kortintervallpass, men struntade sen i att smärtan kom tillbaka under ett distanspass utan sprang med en ömmande sena i en halvmil hem. Nästa dag kunde jag knappt gå. Fullt löpduglig blev jag inte förrän framåt slutet av sommaren och hösten. Mitt exempel visar dock att det går att bli av med eländet (peppar peppar) och om du är klokare än jag kan det gå fort. Excentriska tåhävningar rekommenderas och löpning (utan smärta nota bene) sägs visst vara bättre än total vila.
Farsan: Experten har talat! 😉
Jag ska genast ge mig ner i frysen dunklaste hörn när jag kommer hem. Där borde det gömma sig både det ena och det andra. En arbetskompis tipsade om en påse fryst mjöl – men en sådan borde rimligen tina ännu snabbare än mina söta ärtor.
Jumper: Lite klok blir man allt av att läsa om andras erfarenheter, excentriska tåhävningar står på programmet! Nu har jag samlat lite vetenskaligheter också, och konstaterat att man får – kanske till och med bör – fortsätta springa. Det säger Karin Grävare Silbernagel. Hennes avhandling kan den som vill läsa här: http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/504.
Nu tänker jag lalla iväg till gymet. Och ro. Springa vågar jag mig ändå inte på förrän den mest akuta smärtan och stelheten lagt sig.
Nej!?! Inte du också. Ta’t lugnt! Ta fram cykeln eller nåt! Blodgenomströmning är bästa läkemedlet. Men fresta inte för hårt på den där senan. Den kan vara riktigt bångstyrig, eller hur jumper? Jo, precis. Läste precis ditt svar lite noggrannare…
Frysta ärter är bra. Och isbitspåsar. Hoppas, hoppas, hoppas det ger sig snart!
Benet: Ja men just det, jag har ju faktiskt en cykel i uthuset. Rätt dammig och säkert med punktering, men jag kanske ändå ska leta fram den. Har för mig att jag cyklade en del under förra våren när hälsenan gjorde sig påmind senast. Det var rätt kul om jag minns rätt. Men jag fick förbenat ont i häcken…
Tåhävningar och cykel får det bli!
Fan ni får inte alla gå och bli skadade innan SM! Krya på dig och jag hoppas verkligen det löser sig.
Dunceor: Efter dagens promenad känns det sämre igen… Suck! men det är sex veckor kavr!
Läser om ditt dilemma först nu efter en lång datorfri weekend och en heldag i skogsarbete.
Mitt hälseneproblem förra våren botades så här:
1. Löpvila (i mitt fall tre veckor, men då hade jag å andra sidan pressat den onda senan i två mil).
2. Excentriska tåhävningar (och så småningom koncentriska diton när smärtan började klinga av).
3. Fotbladsgympa (Lyft upp foten på motsatt knä! Håll fast fotbladet och ge lagomt motstånd samtidigt som du vrider foten 15 gånger åt vardera hållet. Träna även den friska foten på samma sätt för symmetrins skull. Samma sak gäller tåhävningarna).
När jag startade om efter löpvilan så körde jag 5 km lätt jogg två dagar i följd varvad med en dags vila. Följde schemat ett par veckor innan jag återgick till mitt ordinarie träningsprogram. Men allt sedan dess kör jag fotbladsgympa och tåhävningar efter varje löppass i förebyggande syfte. Hittills har det fungerat.
Kloka, kloka du. 😀 Det är så lätt att säga åt andra att lyssna på kroppen, men själv brukar man ju vara sisådär på den fronten – du är en sann ”Lyssna-på-kroppen-förebild!”
Oliver Sture: Tack för tips från en like! Som dessutom lyckats rehabba sig tillbaka till fin form igen.
Tre veckors löpvila låter ju muntert… håller tummarna för att det går snabbare för mig. Numer går jag helt normalt, om än lite försiktigt nedför trappor. Och jag arbetar idogt med mina ex. tåhävningar – men ibland känner jag mig fundersam.
När ska man egentligen börja med dem – direkt eller efter ett visst antal ”symtomfria” dagar. Och hur ont får de göra? Ont ska de göra har jag hört, frågan är om vad som räknas som bra smärta och dålig smärta.
Mia: Det är frustrerande att vara klok! Jag tror jag blir galen över att jag inte får springa. Bara spinningen står mellan mej och ett veritablet sammanbrott.