Kom kossera, kom!
Kulning är läckert, men jag försöker avhålla mig. (Inte för att jag kan kula.) Allt enligt devisen: om du inte ser några kor på isen, ropa inte dit dem!
Jag kunde inte låta bli att kolla in mitt startnummer på Stockholm maraton idag. 856. (Hur i hela friden gick det till? Förra året hade jag ett fyrsiffrigt nummer som började med 2. Kan en medioker tid på Lidingöloppet verkligen påverka så mycket?)
856. En typisk ko. Grafiskt vacker i svart och vitt. Nu står hon vid iskanten och spanar.
Jag har känt mig märkligt lugn trots att jag inte kan springa på grund av att hälsenan fortfarande bråkar. Ibland får jag till och med för mig att den fått sällskap av en muskelbristning. Hur lång tid det tar innan jag kan kuta igen står skrivet i stjärnorna. Ändå har jag inte känt mig stressad eller frustrerad. Men nu misstänker jag att koskrället är på väg ut på isen.
Vill du ropa på kor? På ATL:s hemsida kan du lyssna till hur några proffs gör. Om ifall att.
……………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Ping: Passera gärna « PaljettenQ
Ja, tävlingsledningen för Stockholm Marathon verkar ha fått en knäpp i år. Jag har aldrig haft så lågt nummer som i år trots att jag blir sämre och sämre. År 2005 sprang jag Lidingö på 3:11 (alls ingen medioker tid, så det så 🙂 ) men hamnade ändå i sista grupp på StM* 2006.
Kula var jag hyfsad på att stöta i ungdomen, annars inte. På en ö, som jag ibland gästar, lockar fårbonden med ett utdraget ”laaammelammelammelamm”… ”taaacketacketacketack”. Till skillnad från det dumma fåret på Gjallarhorn videon, så lyder fåren på ön”
*) Jag förkortar ”StM” för att skilja loppet från svenska mästerskapet, sado-masochism och annat.
Då måste jag tänka på kvigorna jag såg i somras. De kunde minsann springa, de!! Så att vara en ko är inte alls dumt i löparsammanhang.
Min koerfarenhet är gedigen om än något föråldrad. Så vitt jag minns var det omöjligt att locka ut henne på isen om hon inte själv ville.
Detta faktum i kombination med den nervösa didgeridoon i inslaget får mig att minnas en aboriginsk metod för självläkning. Enligt denna kan en sjuk eller ömmande kroppsdel bli frisk genom självsuggestion. I ditt fall gäller det att försöka överföra tanken på en frisk hälsena till din kropp. Lyckas du med det så sker läkningen på ett ögonblick och kossan kan återuppta sitt förnöjsamma betande.
Grattis till startfålleavancemanget! Själv har jag om jag läser rätt placerats i fålla C, vilket gör mig till stolt katt bland hermelinerna.
Jumper: Är det färre av de löpare som är snabbare än vi som springer i år? Nu innebär iofs mitt ”uppköp” bara en startgrupp upp. Näst sista istället för sista startgrupp. Men ändå, det verkar lite underligt.
Gjallarhorn hade uppenbarligen inte fattat att fårskallarna måste generationssepareras när man lockar på dem.
Fredrika: Det finns ju en orsak till att bönderna lockar storpublik till årets kosläpp. Snacka om yster glädje!
Oliver: Kossan har åtminstone vänt svansen mot isen nu.
Hermelinerna har inte en chans mot en kissekatt i högform. De har så korta ben.
Det kan man undra. Flera som både är snabbare än jag och har bättre aktuella meriter har fått högre nummer. Att ha sprungit förra året tycks inte heller ha varit något att komma med, då flera som till skillnad från mig fullföljde storstilat i värmen har hamnat i sista startgrupp. Vi har tydligen hamnat i samma grupp, vilket knappast är ett uppköp för dig. Du borde vara i grupp D.
JUmper: Jag tycker det verkar vara en alldeles perfekt grupp för mig!
Det tycks helt enkelt som om arrangörerna fått nippran. Eller så anmälde vi oss oförskämt tidigt?
Nej då, jag tvekade länge innan jag slängde in min anmälan i slutet av oktober. Ännu nipprigare med andra ord. Perfekt grupp för mig också. (Får jag dessutom se dig där på startlinjen, så är halva loppet avklarat. Andra halvan får jag dock klara på egen inspiration)
Det ser ut som jag tillsammans med Benet har hamnat i startgrupp D. Någon borde ta tag i det och sammanställa vart alla bloggare kommer dyka upp så man vet =)
Jag har fått ett högre startnummer i år jämfört med förra året, trots att jag sprang snabbare än någonsin då. Spännande, detta. Och mina marathonspöken försvann inte i N.Y, i natt besökte dom mig igen. Kanske har jag lockat ut kon på isen?! 😉
JUmper: För säkerhets skull kan du väl springa i din röda jacka, så jag inte tappar bort dig?
Dunceor: Max&Nisse kanske, de brukar vara ambitiösa? 🙂
Karin: Nu begriper jag ingenting. Jag tycker du förtjänat ett tvåsiffrigt nummer!
*kular* Är kon uppe på land igen? 😉