Realist? Javisst. Så trist.

I två dagar har jag knutit på mig löparskorna. Gett mig ut på vägarna. Och varit hemma igen innan kroppen ens förstått att vi sprungit. Den har mest varit förvirrad. Vinglat och slängt med armarna i otakt med allt.

Jag har lagt in lite försiktig – och jag menar verkligen försiktig – jogg i min rehab. Tassat de 1,8 kilometrarna runt Västra Väppeby. Hela tiden med koncentrationen riktad mot en och samma punkt – mitt vänstra underben. Vadmuskeln är stram och stel. Och svag som en tandlös gumma. Hälsenan, som påminner som ett soltorkat gummiband, drar lite obehagligt i muskelfästena. Det gör inte ont. Men det känns inte bra. Inte som löpning. Inte alls.  

I morse ”sprang” jag min runda vid halv sex. Bara en halv grad varmt. Frisk och nyregnad luft. Fåglarna var euforiska, kanske för att solens första strålar kysste björklöven. Så jälva vackert. Och så jälva ledsamt att inte få springa. På riktigt.

Någonstans där längs den dimbeslöjade grusvägen kom den. Bistra sanningen. Verklighetens vitöga. Det blir inget Stockholm maraton för mig.

Inte i år heller.

I bästa fall kan jag kanske, kanske, vara upp i en fem kilometer lång runda i mitten av nästa vecka. Kanske en femma till ett par dagar senare. Och kanske, kanske en milrunda sista veckan i maj. Kanske. Matematiken är enkel. Det blir inte mycket till löpning innan maran.

Och då ska jag plötsligt sega mig runt 42,195. Med en bräcklig hälsena, och en försvagad vadmuskel. Möjligen klarar jag det, men till vilket pris? Jag misstänker att priset stavas överansträngning. Eller något ännu värre. Är det värt den risken? Risken att den första juni inse att det inte blir någon löpning  på hela sommaren. Istället får jag stå i en trappa och göra tåhävningar tills jag kräks.

I tre år har jag tränat med Stockholm maraton som mål. Med stort M. Skitstort M. Gigantiskt. Och nu känns det plötsligt inte viktigt längre. Det är fan i mig viktigare att få en löpande sommar. Att få springa längs vajande sädesfält i solnedgången och känna veteaxen kittla mot benen. Att löpande hoppa över saltstänkta klipphällar, bländad av solglitter. Att lyssna till de egna stegen som möter en barrbeströdd skogsstig.

Inträffar ett smärre under står jag på startlinjen om 22 dagar.  Om inte springer jag kanske en mara. Någongång.  Men snälla, snälla låt mig få springa en, en enda, riktig löprunda innan vi passerat både hägg och syren.

………………………………………………………………

Annonser

17 thoughts on “Realist? Javisst. Så trist.

  1. Tråkigt om det går så illa som du tror. Låt oss hoppas på det där smärre undret. Samtidigt förstår jag tanken att en löpande sommar smäller högre än ett haveri i slutet på maj.

    Men ge inte upp ännu! Du har grundat väl och rätt vad det är så är senan elastisk och vaden spänstig.

    Glöm inte dina ultrameriter!

  2. Vilken matematik? Hur räknar du egentligen!?

    Lyssna nu på Oliver som har erfarenheten på sin sida: det går inte att ge upp än!

    Några veckor borta gör inget. Håll formen med korta intensiva cykelpass. Själva löpningen kan du vara utan när du tränat så länge. Jag missade 9 veckor, ända in i april, och var nybörjare förra året – det funkade ändå.

    Om du gör tåhävnigar hela tiden så kan du väl inte ha en försvagad vad?

    Har du inte haft en rejäl muskelbristning och det ”bara” är en överansträngning i vaden så borde du hinna bli återställd. Du verkar ha exakt samma som jag hade: vad+hälsena. Jag vilade i evighet och inget hände. Den fixade sig först med hjälp av ren överträning. Tåhävningar 3setx15repx3ggr om dagen. Det får göra ont…ska göra ont. Jag trodde inte på det själv när sjukgymnasten sa det, men det blev fan bättre omgående.

    Jag tror på under! Och tåhävningar. Ses på maran!

  3. Varför jag har gjort din hälsena till min, kan man fundera över, jag är ju annars inget empatiskt monster direkt. Kanske har din hälsena väckt minnen i min. Kanske har jag också väntat länge på att fullfölja Stockholm Marathon.

    Att ge råd utifrån min egen erfarenhet kan vara vanskligt. Jag sprang drygt halva StM förra året, men jag bröt inte i första hand på grund av den lätt ömmande senan utan av allmän olust. Min rehabträning under sommaren var sen betydligt försiktigare en din matematik, men det är mycket möjligt att jag kunnat trappa upp träningen betydligt fortare. Det får jag aldrig veta. Jag minns att jag skrev att ”om jag kan springa långpass igen, lovar jag att aldrig mer klaga på trötthet”, så jag var nog ett tag mer pessimistisk än du.

    ”Det gör inte ont, men det känns inte bra”, säger du. Känns det sämre och sämre under joggningen? Om inte, vad är det som får dig att bestämma dig för att springa just si och så långt? Jag minns framför allt stelhet efteråt (mot vilken jag rekommenderades fot i högläge (av Mattias i Berglunds bloggroll)). Hur märker du att ett smärre under har skett? Menar du att allt ska kännas precis som vanligt när du springer?

  4. Tack för pepp och hopp alla!! Nu känner jag mig riktigt glad!

    Oliver: De där ultrameriterna är det enda som får mig att tro att en mara överhuvudtaget skulle vara möjlig. Just nu känns tio kilometer som en överstigligt lång sträcka. Hoppet har dock ännu inte övergivit mig!

    Farsan: Sorry. Matematiken var aningen luddigt beskriven. Jag menar förstås inte att jag bara hinner springa tre pass. Med den försiktiga upptrappning jag räknar med har jag nått upp till milängd på passen om tre veckor. I bästa fall… 😦
    Hm? det kan nog tänkas att jag är väl försiktig med min vad. Ska lägga in lite mer böcker i ryggsäcken inför kvällens hävningssession. De gör nämligen inte ont längre. Men det gjorde det i början. Men jag vidhåller att vaden är försvagad, det känns som om fibrerna bara sitter fast i muskelfästet med post-it-lappsklister. Jag vill ha superlim där!

    Fredrika: Just nu känns det som om kroppen glömt att det finns nåt som heter springa, men du har rätt – grunden finns nog ändå där. Och jag upprätthåller kondisen på cykelsaden. Och hoppas, hoppas, hoppas!

    Jumper: Empati kan väl aldrig bli monstruös, eller? Jag uppskattar omtanken må du tro.
    Eftersom jag sprungit så pass korta sträckor ännu har jag inte hunnit märka om läget försämras med längden. Sträckan bestäms blott och bart om att den lilla rundan är just så lång. Hade den varit 2,5 hade jag antagligen sprungit 2,5. Stelheten är densamma både före och efter, men däremot ömmar sena och vadmuskel vid beröring (rätt hård sådan iofs) efteråt. Och vaden känns ”svullen”.
    Jag vet faktiskt inte alls hur jag vill att det ska kännas för att jag ska betrakta det hela som en fullvärdigt under. Räknar med att kroppen talar om det för mig. Men jag vill känna att jag kan lita på att vaden inte sviker mig. Jag vill att den bräckliga och sköra känslan ska vara borta.

  5. Empatin är stor, gigantisk, ja närmast monstruös!
    Det är KLART att du skall springa i år. Det är klart att det under som du väntar på ska ske verkligen också kommer att ske!

    Bry dig inte om att du inte sprungit något vettigt på ett par veckor nu. Det spelar egentligen inte så stor roll. Jag menar, dels har du ju en riktigt stabil grund att stå på, dels har du hållit igång flåset med dina cykel/spinningturer under skadan. Det viktiga är hur det verkligen känns i vaden/hälsenan.

    Du säger att de ömmar efter löpning vid (hård) beröring. Ett tips: Jämför med hur det känns i högran vid samma hårda beröring. Gör det inte ganska ont i höger också då du trycker hårt? Det testet körde jag i somras då jag kollade status på benhinnorna. Hade alltid höger som referens. Och det hjälpte mig att driva bort lite hjärnspöken vad gällde mitt vänsterben under rehaben. Trycker man riktigt hårt så gör det ont. Även på ett ”friskt” ben.

    Kraftlöshet och stumhet/stelhet i vänstervaden är exakt de symptom som jag också känner vid löpning. Som att fjädringen har pajat på vänstersidan. Dock går det att springa. Utan att det gör alltför ont varken under själva passet eller efteråt. Är det samma för dig? Skulle du våga dig på en halvmil i typ 5:30-tempo för att testa? Eller känns det som en utopi?

    Jag hoppas, hoppas, hoppas att din förståndiga vila och ditt idoga rehabande medelst excentriska tåhävningar skall placera dig på startlinjen den 30/5. Jag förstår din oro, är själv riktigt orolig för egen del, men jag försöker verkligen vara den evige optimisten och känner att det kommer att fixa sig. Både för dig och för mig! Så… upp med hakan! Och kämpa på!

  6. Min tanke är att känslan, att kunna lita på att kroppen inte sviker, delvis sitter i huvudet medan kroppen själv sitter i kroppen. I allra första början hade jag alltför stor tillit till kroppen, men sedan jag förstått att det var allvar, var jag mycket osäker mycket länge, trots att jag inte fick några negativa besked. Som jag förstår det och som jag minns, är det ett litet moment 22. För att våga tro att man kan springa långt, måste man ha sprungit långt och för att våga provspringa långt måste man lita på att det inte är skadligt. Om det känns hyfsat stabilt (senan kommer nog att kännas lite tjock och stel då och då länge än) finns ju alltid möjligheten att starta, för att bryta eller gå när det börjar kännas för dåligt). Starten i Stockholm Marathon är en upplevelse i sig och ett maratonlopp är ju mycket roligare i början än i slutet. Skulle du göra så får du också lite rutin till alla kommande år (se där en dold uppmuntran). Själv har jag brutit två år i rad och dessförinnan ett Lidingölopp på grund av sjukdom. Å andra sidan hade jag ingen 80-kronorsförsäkring, så mitt val var ekonomiskt lättare.

    Det känns lite som om jag i min rådgivningsiver sätter fler myror i ditt huvud än jag slår ihjäl. Ryt till i så fall.

  7. Jag tror också att du kommer att få njuta av spänstiga löpsteg innan sommaren är här. Du tränar ju vaden efter alla konstens regler. Det där grejar sig…. men vad är en maraton vid slottet? Måhända helt uuuunderbar men det låter ännu vackrare att kunna njuta mången mil i sommar också 😛

  8. Benet: Idag sprang jag faktiskt fem kilometer. Och det gick rätt fint, men knappast i 5:30 iofs. Verkar som om mitt underben beter sig precis som ditt gjorde. Fjädringen är väck, och stötdämpning också. Och efter dagens 5:a var det rätt stolpigt. Men det gjorde inte ont. Och klämmer jag åt högran gör det nästan lika int som i vänstran. Du är klok du!
    Jag suger åt mig av din optimism och håller tummarna för både dig och mig!

    Jumper: Myror är välkommna! Jag inser, tyvärr, att min skalle just nu inte arbetar med maran som mål. Ska försöka omvända den. Har själv funderat på att starta den 30:e och sen stiga av om det inte håller. Men känner mig tveksam, jag vet nämligen (tror jag) hur jag funkar. Har jag väl startat ska jag i mål, kosta vad det kosta vill. Och så står jag (eller ligger) kanske där dagen därpå med ett helkvaddat ben.

    Paljetten: Nästan alla konsten regler åtminstone. Jag överväger att ta till kristaller och dekokter för att få sprätt på vaden. Letar efter häxans handbok i bokhyllan…

  9. Jag har ett ex om du vill ha den, du kan få den… 😉
    Men jag tror att en lunch botar bättre än pubishår i sockan och dans i månskenet! Om inte annat så kan jag vara din kalgomur som dunkar dig i ryggen och peppar hurtigt. Veckan öronmärks för dig så det är bara att välja dag:)

  10. Det är himla trist att det blir som förra året, att du missar StM som det verkar som du lutar åt. Då tycker jag att du i alla fall ska dyka upp på festen efteråt!

  11. Jag tror inte Nix har postat något officiellt men han har skrivit i en av kommentarerna att det blir en liknande fest som förra året. En stor andel av bloggarna var där då och det var nästan trevligare än springa =) Så det tycker jag du ska dyka upp på efter du har sprungit dina 42km och klarat det galant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s