Trytande tålamod

Jag har en dieselbil. Sådana kan man på många mackar tanka i två hastigheter: personbilstempo eller lastbilstempo. Det går dubbelt så snabbt om man låtsas att man kör lastbil. Jag väljer att leka lastbil varje gång. Tålamodet räcker nämligen inte längre, trots den överhängande risken för översvämning. Dieselindränkta jeans luktar inte gott.

Jag har varit en tålmodig löpare på rehab. Men nu lockar lastbilen. Idag joggade jag runt Tomta, en runda på dryga 6 kilometer. När jag passerade de vitulliga lammens hage kunde jag inte låta bli att förlänga steget. De tittade ju så näpet nyfiket de små; jag ville väl impa lite. Vaden protesterade omedelbart, hälsenan drog till lite extra på insidan. Inte för mycket, bara en varning om att jag just nu är en personbil. En bubbla med klen motor.

I övrigt gjorde det inte ont att använda vaden, men hela högerbenet liknar en stylta. Känslan påminner om när jag hade en blodpropp i en stor ven i ljumsken. Cirkulationen funkade inte som den skulle.  Benet blev tjockt och blodtungt, och betedde sig som om det var stelopererat. Ok, ok den här gången blir benet inte blålila och dubbelt så tjockt rent fysiskt. Men förnimmelsen är densamma; det känns som om det är stopp i flödet. Soppatorsk.

Den här lilla bubblan börjar förlora tålamodet.

…………………………………………………………….

Annonser

10 thoughts on “Trytande tålamod

  1. Ajajaj! Låter som du kommer att förlora det där benet…

    Det du beskriver är äckligt likt det jag hade: en det- drar-ont-känsla (eller skärande) på insidan längs med hälsenan (högt upp) samt en punkt i vaden där det var som en propp-känsla, där blodet stannade och bultade och sprängde.

    Vad jag har förstått så ska man löpa ”på gränsen” för att utmana vaden. Var ”gränsen” var fick jag aldrig häng på. Det får man väl känna sig till.

  2. Du kanske skulle varva joggen med gång och gradvis öka cirkulationen i systemet (eller det kanske du redan gör)?

    En gång i forntiden hade jag en riktig bubbla. Döpte den (på grund av allt garagejobb) till Särimner efter den fornnordiska galten som slaktades varje kväll för att återuppstå på nytt varje morgon. Det här har nog inte med din vad att göra, men jag styr inte mina associationer.

  3. Ju mer du målar ut dina plågor, desto mindre känner jag igen mig. Under min hälrehab minns jag visserligen att området kring hälsenan kändes stelt och tjockt och liksom fyllt av vätska, vilket det enligt någon kunnig person visst också var, men det var mycket mer lokalt än ditt styltben. Spontant låter det som om det skulle vara bra att hålla igång benet, som farsan säger. Med risk för att låta beskäftig: Är du säker på att det verkligen inte är något fysiskt stopp i flödet, som du ju tidigare haft? Ett blått ben av dubbel tjocklek är kanske ett alltför strängt kriterium härpå? Undersökning? Själv undviker jag visserligen i det längsta att gå till doktorn, men med andra är det en annan sak.

  4. Farsan: Det är alltid skönt att höra att man inte är ensam om sina åkommor, nu är jag inte lämgre rädd för att benet måste amputeras akut.
    Var till naprapaten idag, som ”skällde” på mig för att jag sprungit. Fick order om att låta bli – men det tänker jag inte lyssna på. Jag tror nämligen inte att han är särskilt idrottsinriktad, och därför är ûberförsiktig. Men just idag vilar jag snällt.

    Oliver: Det mest klockrena bilnamn jag hittills hört! Mina namngivna bilar har hetat ”Lilla blå” – en himmelsblå Golf som när den fick alltför tydliga rosthål maskerades med prästkragar. Och raggarsvans i antennen… Och så ”Takete” – en trist grå Audi. Nuvarande bilen är själlös och heter ingenting.

    Jumper: Naprapaten och jag kom överens om att mitt problem inte längre sitter i hälsenan, säkert därför du inte känner igen symtomen. Vissa av vadmusklerna är däremot konstant spända, vilket naprapaten hävdar beror på överanstängning. Men han har absolut ingen förklaring alls till mina ”flödesproblem” – såg mest ut som han tyckte att jag svamlade…

  5. Jumper: Just det. Jag tror inte att jag har ngt fysiskt stopp i flödet. Känslorna påminner visserligen om varandra, men det finns ändå en tydlig skillnad. Hade jag haft en propp skulle underbenet verkilgen vara svullet (om än inte blått), nu känns det bara svullet. Om du förstår hur jag menar.

  6. hualigen – den där känslan när man vill dricka kaustiksoda och få fart på hela blodomloppet med pigga, friska muskler.

    Hade jag varit forskare hade jag haft den utmaningen överst på agendan.

    Håller tummarna för mirakel (rekordsnabb återhämtning!)

    Kram

  7. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om att du står på startlinjen den 30:e. 6 kilometer är inte fy skam. Hur kändes det dagen efter? Lika stel som direkt efter passet? Försvann svullnaden i benet sedan? Skulle en massör kanske kunna hjälpa? Kämpa på Bureborn. Jag tror på dig!

  8. Mia: Möjligheten till mirakel ska man aldrig ge upp, men jag tror jag tar blandsaft istället för kustik. 🙂

    Benet: 8 K är väl ändå lite skamligt, men betydligt bättre än 2,8. Jag är på g! Men fortfarande tveksam till att jag hunnit tillräckligt långt till den 30:e.
    Rapport kommer snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s