Jag ville, jag vore…

… så inleddes många av mina blogginlägg ett tag. Jag ville vare en katt. Och ett lindblomsfrö.

Just i dag är jag nöjd med att vara mig själv. Önskar bara några smärre modifikationer: mer mod, hårdare pannben och en skopa jävlar anamma.

Idag fick jag tillstånd av naprapaten att börja springa lite smått. Vågade förstås inte tala om exakt hur olydig jag varit, som redan trotsat löparförbudet. Två halvtimmesrundor i skogen i helgen. Vingligt på otränande fotleder. Vaden gjorde inte allför stort väsen av sig.

Men nu är alltså löpningen sanktionerad även från medicinskt högre ort. Om än med order om försiktighet. Då börjar jag plötsligt fega ur; nja jag vet inte – vågar jag verkligen öka dosen? Mod per postorder skulle sitta fint.

Mod i all ära, men vad som är mer akut är bristen på mental styrka. Stålhätta. För även om vaden skulle tiga still (det gör den nästan, nästan) så har jag förlorat tron på min kropp. Litar inte på att den skulle orka bära mig runt banan den 30:e. Den har ju inte sprungit på över en månad. Löparminnet är diffust. Pulsen skenar till och med vid fisjogg. Fan.

Tvivel av det här slaget kräver en överman. Stavas jävlar anamma. Ok, vaden kanske inte håller för start den 30:e. Då startar jag inte. Men jag måste tro på att jag klarar distansen. Anamma! Var är du?

………………………………………………………. 

Annonser

10 thoughts on “Jag ville, jag vore…

  1. Vad glad jag blir! Inte för att du saknar mod och jävlar anamma, men för att du inte har resignerat och slängt löparskorna i soptunnan som i fjol, och som jag nästan börjat frukta att du gjort.

    Om jag ska komma med snusförnuftiga råd, så gäller det att vara pragmatisk. Det som är gjort är gjort. Om du springer om 11 dar, får du göra det med den kropp du har. Konditionen tränar du upp i sommar, men den 30:e får du nöja dig med det som är kvar av den gamla, vilket ändå borde räcka en bra bit, om än inte till de tider du drömde om för en månad sen. Att testa vaden under ett riktigt långpass är nog lite sent, men kanske några lite längre snuttar än de där halvtimmarna vore bra? Eller?

    Ses vi inte i startfålla E på Lidingövägen, så ses vi under nått annat lopp…

  2. Jumper är en klok man. En klok löpare med många års erfarenhet. Hans ord om att bli glad av att höra ifrån dig är i total samklang med mina.

    Så skönt att du är tillbaka och att du faktiskt redan varit ute och småjoggat. Så skönt att din vad verkar må bättre nu. Mycket bättre om jag förstod saken rätt.

    Jumpers ord om att det är den kropp du nu har som ska prestera nu är också så sanna, så sanna. Och din kropp kommer att fixa att ta sig runt två varv i huvudstaden, såvida vaden fortsätter att vara tyst och snäll. Det vet jag och det vet du, även om du har svårt att se det just nu.

    Du har ju inte direkt legat på latsidan under din skadeperiod. Spinning, styrka, cykling och allt vad det heter har ju hållt dig sysselsatt. Att pulsen skenar på dina fisjoggspass beror med största sannolikhet på att du är rädd för att den ska göra det. Skena, alltså.

    Jag tror jag vet hur de känner dig, då jag själv alltför ofta tvivlar på min egen kropps förmåga, speciellt då jag varit borta från löpningen ett tag. Glöm ALDRIG att det var du som sprang 52k i Monte Gordo för någon månad sedan. Glöm aldrig att det är du och din kropp som skuttat runt Trögden på otaliga långpass uppemot 3 timmar under halvåret som gått.

    Jag säger det igen: Så länge vaden inte sätter käppar i hjulet för dig, så kommer du att ta dig runt i Stockholm. Något tidsmål (om du hade något sådant) tror jag känns högst irrelevant i nuläget. Detta är ju din marapremiär. Blir tiden sämre än vad du tänkt dig är det ju faktiskt bara positivt… då blir den ju så mycket lättare att slå nästa år!

    Kämpa på och tro på dig! För det gör jag!

  3. En månads löpvila är ju som en långhelg: när du står där på jobbet på måndag så undrar du vad helgen blev av.

    Du har allt rent konditionsmässigt. Du har dessutom tränat hela tiden. Då har vaden inte fått tyna bort heller. Det enda du behöver är ”uppvärmning” under 11 dagar och ett bättre självförtroende.

    Spring ofta och varierat (men inte hårt eller långt) den sista tiden. Löpskola t o m, vet ja. Håller den för detta så kan du lita på’n och får tillbaka självförtroendet.

    Håller den inte, ja då känner du det och då är det bara att stanna och promenera hem, strunta i maran och fortsätta rehabba. Ingen skada skedd.

    Du är ju som en miljon! Det är mig det är synd om!

  4. Härligt att du har fått klartecken!! Var noga med uppvärmningen när du tränar och försök hitta flytet och känslan. Kör inga långa pass, men lek med farten om kroppen så vill… Jaga inte, utan tillåt dig löpvila varannan dag.

    Börja fokusera på tävlingen! Memorera banan, kolla banprofilen, spring loppet i tankarna och se dig själv som en vinnare! 42 kilometer är en barnlek jämfört med 52. Go for it!

  5. Efter era uppmuntrande tillrop ser tillvaron riktigt ljus ut! Tack, vänner!!

    I år står åtminstone löparskorna i hallen och hoppar, så prognosen ser klart mer lovande ut än föregående år. Hade det inte varit för det där ultrapasset i Monte Gordo hade jag kastat in handduken. Men nu vet jag ju att jag orkar springa långt, och att det mesta sitter i skallen. Ska bara försök få ordning på mitt taskiga självförtroende. Jag är ju en sån där ”lat” löpare som vill springa och njuta, och veta att jag är i så god form att jag helst har krafter kvar när jag korsar mållinjen. Det fixar jag inte med detta vrak till löparkropp jag har att förlita mig på i dagsläget. Måste programmera om mig själv för mental kamp den 30:e.

    Jag har för mig att jag hade ett tidsmål på 3:45 i början av vintern. Som reviderades till 4 timmar rätt snabbt, när jag insåg att min kropp inte pallar den träning som krävs. Nu känns, precis som ni säger, tidsmål helt irrelevanta. Om vaden är med på noterna satsar jag på en medioker tid, som jag kan klå med besked till hösten!

    Banprofilen ligger på nattduksbordet…

  6. Benet: Jag begriper inte vad som flög i mig när jag lovade att springa i fjällen… 🙂
    Förmodligen blev jag totalt förförd av att det såg så härligt ut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s