Tog en rövare

Det blev ett vrål á la Ronja. Jäklar i  mig! Och en segergest värdig en vinnare när jag passerade mållinjen på Stadion. (Hoppas den fastnade på bild.)

4:33:02. Men det är helt oväsentligt. För jag tog mig runt. Trots allt. Tur att man är trotsig som en rövardotter. Nästan hela tiden i alla fall. Men det fanns svackor. Hela första milen. Inte sista. Första.

Men vi är inte där än. Vi börjar klockan halv nio på morgonen, då pinglar väckarklockan. Men då har jag redan legat vaken sedan sex och försökt knipa ihop ögonen jätte, jätte hårt. Somnade inte om. Så jag borde ha gått upp, för då hade jag sluppit stressa som en iller. Lärdom: lyssna på goda råd om att packa väska och fixa allt annat i god tid. Sånt ska man inte göra i sista minuten. Man bör inte gå på fest kvällen innan heller…

Men allt och alla kom med. Till och med jag. Med en tallrik tabbouleh i näven.

Någonstans i höjd med Rinkeby började knäna skaka. Trodde jag var nervös, men sen kom jag på att jag behövde kissa. Omedelbart. Knäskakningarna kom tillbaka på tunnelbanan. Trodde jag var kissnödig. Men då var jag nervös.

Det gick över när jag klev av vid Stadion. Fullständigt överväldigad av den slingrande ormen av löpare som med förväntan i blicken tog sikte på IP. Så häftigt! Jag hade liksom inte väntat mig att de skulle vara så många. Så taggade.

På IP hann jag inte bli nervös. För där fanns ju nästan alla.  Jumper, som lyckades lokalisera en något förvirrad rövardotter. Som visade mig till rätt träd där Dunceor, Benet, Masse och Nix, Fredrika och Mia huserade. Så roligt det var att träffa så många, om än bara för en alldels för kort stund. Andra missade jag, som Marathonfarsan och Ordskav. Och arbetskompisarna O och E. Och min egen löparklubb ULK. Energin och glädjen smittade av sig. Det var dags för start!

Och jag skulle få en alldeles egen pacemaker i Jumper. Som först signalerade att han bara skulle springa två kilometer, men som sedan följde mig nästan fram till Slussen. Det räddade mig. Det gjorde Helenas råd i startfållan också, när hon föreslog höger fil. Visserligen aningen längre, men i skugga visade det sig. Skuggan blev mitt eviga mål under loppet. Kryssade än hit än dit i vild jakt efter den. Så intensivt så jag missade första vattenbordet. Hade jag inte haft Jumper i sina jamtska shorts bredvid mig hade jag börjat gråta. För redan då var jag törstig. Och trött.

Jumper flöt fram på lätta steg. Frågade: ”hur känner du dig”. Svaret: ”Jag lider av värmen. Det här kommer inte att gå”. Jumper: ”Det är inte långt kvar till nästa vätskekontroll. Dit klarar du dig. Sen går det bättre.”

Det blev faktiskt lite, lite bättre.  Och jag blev blöt. Jakten utökades. Den gällde nu inte bara skugga utan också kylande vatten. Jag missade inte en enda dusch, inte en enda extrainsatt brandslang, inte en enda möjlighet att dränka in den medsläpade svampen i vatten, eller att hälla minst en mugg vatten över skallen vid varenda vätskekontroll. (Lyckades hälla en mugg sportdryck över håret också. Mindre lyckat. Men jag fick å andra sidan stadigt droppande energitillskott fram tills nästa station.)

Längs Strandvägen gick det utför igen. För pannbenet. Jag tittade längtansfullt på den man som, med nummerlapp på tröjan, stod utanför den rödgula avspärrningen och knöt av sig skorna. Men Jumper föreslog en fartsäkning – på en redan långsam takt. Vet inte vad jag gjorde åt saken, men plötsligt passerade vi slottet. Och jo, nu gick det plötsligt lättare. Det kom en bris. En doft av sur, gammal ström. Stockholm var vackert igen.

Strax före Slussen vinkade Jumper hejdå, efter nio löpta kilometer. Sju mer än han lovat vid start. Sju kilometer som räddade min dag. I Slussens härliga, djupa skugga pulade jag i hörlurana i öronen, trots att jag lovat mig själv att vänta tills efter 20K. Men ärligt, jag var rätt missnöjd med publikstödet – eller snarare bristen på det. En massa loja stockholmare som mest såg blaise ut. Jaja, det fanns ljuspunkter och ja,ja de var väl lessa efter att redan stått och hejat i en timme. Men va´ f-n. Waldos people  blev min räddning. Finsk elektrodisco – och den fläktande vinden över Västerbron.

Och tanken på Pumlan, sambon, mamma och pappa, och brorsan med fru och småttingar som lovat stå vid Vasaparken. Dit kändes det som om jag flög. Det gjorde jag minsann inte. Men vad gjorde det, jag mådde fint. Passerade Eina, som gjorde sitt 31 maraton, 71 år gammal. Hon som bar mig på sin entusiasm och äventyrslusta de sista stapplande kilometrarna på mitt ultrapass i Monte Gordo. Det ultrapass som förexten räddade min start i lördags. Utan den erfarenheten hade jag aldrig vågat. Tack Eina!

Under Västerbrons baksida – nedförsbacken – kände jag dem: lårmusklerna. De började värka så smått. Gjorde hästsparkar bakåt. Små, små knäuppdragningar. Men de hade gett sig till känna, och jag var smärtsamt medveten om att de fanns där hela vägen in i mål.

De stod där i Vasaparken, hejarklacken. Skickade mig vidare med glädje i steget och rörda tårar i ögonvrån. Tre barnkramar starkare. Nu var det beslutat. Jag skulle ha en segerkram, inte en tröstkram när jag passerade Stadion.

(Hann förexten precis bli varvad på Sturegatan. Se segraren svänga upp mot Stadion. Likt en vålnad. Karl flöt ju för fasiken fram över marken.)

Passerade halvmaran på 2:15. Ryckte på axlarna. Skrek: nu börjar vi räkna ner. Och möttes av en irriterad blick från höger. Men en finsk hajfajv från vänster. Jag tror det var den som tog mig ända fram till Västerbron. Säkert hade jag en eller annan dipp under vägen, men det minns jag inte så här i efterhand. Men jag minns att jag längtade efter vätskekontrollerna, så jag måste ha varit lite sliten.

Och lite desperat efter salt, för jag spanade ivrigt efter buljongen. (Jag hatar buljong, nästa gång ska jag ha med mig salttabletter.) Stumnaden i låren kändes hotande nära kramp, men jag hann fram och svalde ett par klunkar. Reflekterade över att det var låren, inte den fruktade vaden, som gjorde livet aningen surt för mig.

Redan innan påfarten hade jag bestämt mig för att gå uppför Västerbron det här varvet. Trots att jag tyckt att den allt annat än uppfyllde vad den utmålats för. Jag är spelare som satsar på säkra kort. Jag ville ha krafter kvar.

När många andra flåsade och slet, marcherade jag upp. Tog ut stegen. Och såg världens vackraste huvudstad. Så vackert! Delade med mig av utsikten till en löpare vid min sida som envist stirrade i asfalten. Led. ”Titta åt höger. Det är helt otroligt.” Han såg faktiskt lite lättare ut i steget efteråt.

Största delan av sista milen kvar. Det var nu loppet skulle börja. Kampen. Viljans strid mot kroppen och förståndet. Visst spanade jag mer intensivt efter kilometerskyltarna än jag gjort tidigare i loppet. Men jag lyckades faktiskt missa tre av dem, inte för att jag var trött utan för att jag var upptagen  – av att springa. Springa ja, inte stappla. Hastighetsmässigt lunkade jag förstås, men det kändes som om jag fortfarande sprang.

På grund av skavsårsrisken hade jag lämnat pulsbandet hemma, men jag gissar att jag hela tiden låg på samma ansträngningsnivå. Hastigheten sjönk med 30 sekunder eller mer per kilometer, men jag kämpade vidare. Fokuserade. Passerade löpare. Efter löpare. Efter löpare. Önskade mig draghjälp uppför Odengatan, men hittade ingen.

Plötsligt var den liksom bara där. Stadions siluett. Hade glömt att man måste springa runt halva, men det gjorde inget. För nu var målet så nära, så nära. Vilken känsla att se Stadion öppna sig! vilken stuns man plötsligt fick under skorna (löparbanor är mjuka saker). Så jag ökade lite till. Sträckte händerna i skyn. Skrattade. Och skrek.

(Jag skulle kunna fortsätta historien här. Berätta om hur härligt en fyraårings puss känns mot en svettig kind, hur jag kissnödig som attan uppsöker första bästa buske i Sundbyberg på hemvägen, hur starkt jag såhär dagen efter önskar att jag bodde i en enplansvilla, eller hur märkligt det är att vi arbetskompisar lyckas pricka nästan samma tid: 4:33, 4:36, 4:38. Så snubblade nära att ingen av oss kan vara det minsta lilla spydig i morgon. Men det här är ju bara ett (förskräckligt långt) blogginlägg, inte en roman.)

Grattis alla! Vi är så j-kla bra!

…………………………………………………………..

Annonser

35 tankar om “Tog en rövare

  1. Jag blir så jäkla glad!! Jumper lurade mig och sade att du hade brutit och anslutit till hejarklacken i Kungsan. Men så var inte fallet! Där fick du din mara – så fantastiskt underj*labart!!! 😀

  2. Grattis till en suverän prestation! Att komma igen efter en svacka mot slutet är svårt nog, men att komma över en svacka i början är ofattbart strongt! Och Jumper gjorde väl nästan rätt för en kram?

  3. Alltså: den kommentaren som ser ut att vara masse ovan var egentligen min…
    Men: vi är ju typ samma person, så det kanske kan kvitta 😉

  4. Snyggt jobbat, tjejen!

    Vad har vi lärt oss av det här då?

    Jo, att vi aldrig ska ge upp, trots dåliga utsikter med skador som försöker sätta käppar i våra hjul!

  5. Tack alla!

    Masse: Jag har fortfarande inte fattat att jag faktisk fixade det, trots att jag skrev och skrev för att försöka greppa… 😉
    Det krävdes två schamponeringar för arr bli av med eländet.

    Fredrika: Jumper är inte alltid att lita på ;-). Inte förvånande att han trodde jag skulle göra allvar av mitt snack om att bryta, jag var helt ur slag den där första milen. Stackarn fick dras med ett litet åskmoln.

    Nix: Ja, ni är ju så förvillande lika ;-). Jumper var uppenbarligen så säker på att jag brutit att han redan lämnat sin hejarplats innan jag passerade. Jag lyckades i alla fall missa honom – trots att han brukar synas så väl. Eller så sprang jag alldeles för fort… Haha!

    Ingmarie: Klart jag ska göra det igen! Men inte inom en alltför snar framtid, just nu funderar jag mest på hur jag ska ta mig nedför trappan på jobbet utan att se alltför patetisk ut. Jag får helt enkelt låtsas att jag är på väg uppför om någon kommer…

    Oliver: Om han stått kvar utanför Stadion hade han minsann fått en bamsekram (trots virusrisken) – men han hade smitit. Den lilla ryktesspridare. 😉

    Farsan: Och tänk bara vilka bravader vi kan göra det år vi lyckas hålla oss på rätt sida skadeträsket! Eller kanske inte – ska vi ta det säkra före det osäkra och köra samma program nästa år?

  6. Kanontrevligt att träffas och vi visste att du skulle klara det. Skönt att hälsenan/vaden inte gjorde sig påmind och att det istället var bara trötta ben (vilket som är ok att ha ju!).

    Nästa år tycker jag du ska ta höjd för att vara med på efterfesten också, vi saknade dig där!

  7. Nu är det officiellt. Du har utnämnts till 2009 års mottagare av Startnummer X priset, den första i en rad av, vad vi vet kommer att bli, illustra pristagare. Priset kommer överlämnas vid en priscermoni i Uppsalatrakten, t ex vid ett av ULKs många träningspass. Om detta, samt om prismotiveringen, finns anledning att återkomma.

  8. Jag inser att mitt förräderi är för evigt oförlåtligt. Ett maratonlopp är aldrig brutet förrän chippet är bortskuret och det står DNF i resultatlistan. Till mitt ynkliga försvar vill jag dock andraga att jag på de ivriga frågorna ”Hur gick det för Bureborn” redovisade din uttryckta tveksamhet och min uteblivna observation, varav jag drog slutsatsen ”antagligen brutit” (PDNF). När jag analyserar resultatlistan ser jag att du måste ha passerat mig på Gärdet strax efter Helena, som jag skymtade liksom hennes två Linnéasystrar. Jag insåg på hemvägen (en halvtimme senare) att jag borde ha stått tidigare i backen, där sikten var bättre. Om jag sedan stått kvar utanför Stadion i ett par minuter till, hade jag fått en glädjechock. Stort grattis igen och tack för sällskapet. Startnummer X kunde inte hitta en värdigare pristagare!

    Två frågor:

    1. Föreslog jag verkligen att du skulle sänka den redan långsamma farten? I så fall är jag glad att du inte följde det rådet. Nu blev du istället den av dem jag haft ögonen på som gjorde det allra jämnaste loppet!

    2. Finns det kvittrande åskmoln?

  9. Dunceor: Idag har jag inga lår alls som går att lita på. Vaden däremot den är så snäll så. Nästa år ska jag verkligen inte missa festen – ni verkar ha haft superskoj!

    Startnumret: JIPPIE! Att bli den första i raden av framtida stordåd som prisas. *dånar lite och rodnar* .Jag har svårt att begripa vad som gjort mig förtjänt av den stora äran – väntar därför med spänning på hur du ska lyckas ljuga ihop en vettig motivering. Fast sånt är månne enklare när man har ett alldeles eget pris att dela ut. Jag förbereder tacktalet!

    Jumper: Allt är förlåtet – nu fick jag ju slå till från underläge och förvåna många. Kan ju inte bli bättre.
    Du föreslog vid närmare eftertanke inte direkt en fartsäkning, men frågade om det skulle hjälpa. Jag tolkade det som ett omtänksamt förslag från min anpassningsbare farthållare.
    Aha, jag lyckades alltså dölja blixtreriet. Jag kvittar ofta, det är en egenhet jag har. Med det kan man dölja det mesta.

    Mia: Bugar för världsrekordhållaren! 🙂

  10. *kast av konfetti*
    Grattis fina kära vän! Jag blev rörd till tårar att läsa om din kamp, och vilken seger! Jag är stolt över dig!
    Klart du fixade det där och du hann ju njuta av utsikten, det var ju det jag misstänkte 😛
    Hurra hurra hurra för dig!

  11. Suveränt Bureborn! Suveränt!

    Suveränt sprunget, suveränt kämpat, suveränt berättat. Och suveränt trevligt att äntligen få träffas! 100% västerbottnisk energi! Suveränt!

  12. Paljetten: Tack vännen! Nu är det min tur att bli rörd. I går stapplade jag runt på jobbet. Och skröt. Jag tror det fanns de som tyckte jag gjorde mig märkvärdig – men det tyckte inte jag! Jag är ju märkvärig! 😀

    Benet: Tack detsamma! Med undantag för energins geografiska placering. 😀

  13. Äscha, lite kaxighet är bara uppfriskande! … kan tänka mig att mannen på bron (som du uppmanade att se på utsikten) tyckte det var en energiinjektion att tänka på annat än marken framför sig 🙂
    Jag skulle däremot behöva en elpåfösare just nu… magen knorrar redan efter lunch och hjärnan är bara rädd att få smärtimpulser från den ständigt återkommande brännan från min limpistol *S*

  14. Ping: Finisher « Efteråt hos farbror Steffe

  15. Tack för det! Jaså, var det så vi såg ut i ansiktet.

    (Snitsaren tog sig friheten att använda bilden i sitt blogginlägg, men för att löparna ska fortsätta att springa oigenkända, använde han den lilla bilden förstorad och suddig. Åtminstone bureborn är svår att känna igen i denna skepnad varför snitsaren hoppas att hon inte misstycker. Intressant i sammanhanget är att hon faktiskt tog längre steg än jag).

  16. Benet: Underbar?! Ja så länge man behåller miniformatet. 😀 Men det syns iofs att jag lider…
    Så länge du använder minbilden är det helt ok Jumper, men gud nåde dig om du köper den stora varianten och lägger upp den någonstans där folk kan se den! 😉

    För övrigt är jag besviken över marathonfotos insats. Det finns bara en enda bild på mig. Ingen från målgången. Gjorde mig uppriktigt ledsen. 😦
    Och M glömde kameran och pappa lyckades inte ta en enda vettig bild. Så några bildbevis över bedriften kommer inte att finnas hos mig.

  17. Ja du gör en lite lustig sned min på bilden. Jag ser ut som jag alltid gör när jag springer i sol. Kisande med uppdragen överläpp. Annars ser vi väl rätt okej ut. Men jag lovar och svär på hedersord. (Den suddiga bilden är dessutom snyggare som bild).

  18. Bara en enda bild?? Det är ju skandal. Dunceor hade någon liknande upplevelse i fjol. Bara två bilder. Och båda tagna då han GICK!… det är ju faktiskt nästan lite komiskt när man tänker på det 😉

  19. Jumper: Jag tycker det ser ut som om du är på väg att forsa om mig på bilden. Med kraft i steget och vinden i håret!

    Benet: Nej, stackars Dunceor! – hoppas han inte i efterhand började inbilla sig att han gått hela vägen…
    På Lidingöloppet framgick det mycket tydligare var fotograferna stod, dessutom med förvarning ett par hundra meter tidigare. Så man kunde förbereda sig i god tid på att se snygg ut. Men du lyckades ju hålla koll på fotografen – snygg löpare du är! – så det kanske bara var jag som var ouppmärksam den här gången.

  20. Jag vet inte hur man gör för att hamna på bild. Träffade igår en löpare från Uppsala, som fastnat på 10 bilder (utan att vara nöjd). Det verkar som om fotograferna avfyrar serier om tre på de snabbare löparna. När det gäller den omtalade bilden på mig och dig, tycker jag det ser ut som om vi båda forsar fram med fart. Om du törs titta på den förstorade skarpa varianten en gång till, syns i bakgrunden en löpare som ser riktigt trött ut.

  21. JUmper: Nästa gång ska jag anlita en egen proffsfotograf!
    Och så får du se till att springa bredvid, för en sån bild vill jag gärna ha. Där jag ser snygg ut!

  22. Här gäller det att lägga orden rätt: Nog upp uppfyller du i din roll i mina ögon med råge de krav du ställer på den perfekta bilden. Vill du att din mun ska le i stället för att se ut som om den just uttalar ordet ”usch” (vilket den förmodligen gör) ordnar du det lätt med en retusch. En nytagen bild med min medverkan kan jag inte, hur gärna jag än ville för egen skull, önska dig. Då skulle du behöva seeda ner dig eller vänta in mig. Det trevliga minnet kan hur som helst inget foto göra full rättvisa.

    (Om du finner detta offentliga skärskådande av bilden olämpligt får du radera inlägget)

  23. Benet: 😛

    Jumper: För säkerhets skull: jag förutsätter att du inte tror att det förefaller sig så som Benet, med glimten i ögat, föreslår.
    Bilden beskriver möjligen hur jag kände mig just i det ögonblicket – usch. Men just det ögonblicket vill jag inte ta med mig som bildligt minne. Jag hade ju trevligt ju! Alltså ljuger bilden. Och jag vill ha en ny!
    Jag får väl helt enkelt starta i en senare startgrupp om det är nödvändigt. Skulle inte göra mig ett dugg.

  24. Jag börjar nästan ana en förtäckt uppmaning till mig att göra ett femte försök att ta mig runt den där maratonbanan. Och nog har du agnat kroken med ett lockande bete…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s