Vore det inte för den sakta avklingande värken i låren skulle jag inte tro på att jag sprang en mara i lördags. Låren, en vissnande ros på köksbordet, och den vinröda finishertröjan i tvättmaskinen är det enda som är verkligt. Den groteska medaljen har jag förlagt. Förmodligen medvetet.
(Jag har svårt för medaljer. Kanske beror det på att jag aldrig lyckades få några märken på den där mörkblå skölden alla hade på väggen som barn. Där skulle plyschtyget prydas av simmärken som baddaren och silvergrodan. Min gapade tom.)
Läste mitt eget blogginlägg för att ruska liv i minnet igen. Återuppleva stordådet. Men lyckades inte övertyga mig själv om att upplevelsen var verklig. Hoppades på fotografiska bevis hos Marathonfoto. Till ingen nytta. Målgången finns inte förevigad. Gick jag verkligen i mål?
Så nu har jag plockat ut den svettiga t-shirten ur tvättmaskinen. Försöker maskera den sura stanken med rosdoft och gör djupa benböj. Var f-n har jag lagt medaljen?!
………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Ja, hur var det egentligen? Sprang du verkligen andra varvet? Jag såg dig inte. Kanske hade jag rätt i alla fall? (Fast ditt chip tycks ha passerat ett antal pimattor inklusive den på Stadion).
Jumper: Jag minns att jag hörde ett eller annat pip. Kanske var det ändå jag?
Bilden och känslan i ditt minne kan INGEN ta ifrån dig. Du var där, och du gjorde det. Medalj eller inte. 🙂
Medaljerna är tydligen gjorda av nåt konstigt material i år. Min har också dunstat.
Du får muta Pumlan att söka efter den! 🙂
Ingmarie: Mitt minne har en tendens att blekna alldeles för snabbt. Redan nu är det diffust. Om en månad är det urraderat. 🙂
Oliver: Vi får förelå ett mer beständigt material till nästa år, som inte vaporiseras. Jag skyller på värmen.
Paljetten: Har inte vågar tala om för henne att den är borta. Hon blir fullständigt förrvivlad så fort ngt försvinner, om det så bara handlar om en tom toarulle…
Haha, det roliga är att hela maran kändes smått overklig för mig också dagarna efter spektaklet och jag läste också igenom mitt eget bloginlägg ett par gånger för att börja förstå att det verkligen var på riktigt… 🙂 Men, vi gjorde det! Och vi ska göra det igen. Har precis betalat in!… men var f-n e medaljen från i år?… hmm, måste leta.
Min enda medalj från Stockholm Marathon (2006) försvann direkt och har aldrig återfunnits. Vet inte ens hur den såg ut. Men rosen från 2007…. Ni skulle se!
Benet: Haha! Skönt att det inte bara var jag. Nu känner jag – och mina sviktande hjärnceller – oss genast mer normala.
Va kul att du redan är på spåret igen! jag funderar faktiskt oxå på GV, man borde ju springa Sveriges största lopp, ska bara komma över mina klaustrofobiska tendenser först. Klaustorfobi är förstås fel od – vad heter egentligen skräck för för många människor på alldeles för lite yta?
Jumper: Har du balkong? Trädgård? Bor rosen på fönsterbrädan? Eller är det en torkad variant?
Låter som klassisk PMS det där.
Jag ”vann” plaketter och träbitar och billiga medaljer hela min ungdom utan att bry mig. Nu älskar jag att samla på mig billigt inköpta priser! De samlar jag i en skokartong.
Farsan: Du har väl för allt i världen rätt märke på kartongen?!
Har balkong, men inte trädgård. Haft kolonilott. Rosen bor ännu så länge i en kruka som står på en fönsterbräda. Den har växt till en höjd av en och en halv meter (den har växt förbi fönstret (korkad ros) och är uppbunden i gardinstången. Den har blommat många gånger och har just nu en ny knopp. Den ska vid lämpligt tillfälle klippas ner och planteras ut bara jag kan hitta en bra plats.
Snitsaren berättar att han ibland funderat på ett blogginlägg betitlat ”Det är en ros insprungen”, men tyvärr saknas i hushållet den digitalkamera, med vars hjälp inlägget skulle kunna illustreras.