Dagens pass var ett pisspass. Det är märkligt hur avigt löpning kan kännas ibland. Så bakvänt att man har svårt att minnas varför i hela friden man sysslar med eländet.
Jag visste det redan när jag bytte om; att det skulle bli en tung resa runt Sunnerstaåsen. Men att blytyngderna skulle parkera runt vristerna hade jag inte riktigt räknat med. Kanske var det därför jag klev snett. Så förbannat snett.
När man redan innan foten träffar marken vet att fotleden är felvinklad. Gummikänslan. Smärtan. Joggingspårets bark mot yttre fotknölen. Försöken att få stopp på rörelseenergin utan att använda den smärtande foten. Svordomarna. Och rädslan över att detta löppass blir det sista på flera veckor.
Först var jag säker på att vristen knäckts. Sen var jag övertygad om att jag vrickat foten. Såg fotleden svullna fotbollsstor för min inre blick. Sen linkade jag sakta uppför backen. Promenerade. Raska steg. Sen joggade jag tillbaka till jobbet och hittade en påse vårrullar i frysen.
Och nu då? Jo, fotleden är rätt ok. Svag smärta när jag rullar med foten. Förmodligen stelare i morgon. Ett skrämselskott av det värre slaget. Men jag kan springa igen. Snart. Ska bara förtränga hur förtvivlat pissig löpning kan kännas ibland.
……………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Ja, ibland går det inte av sig självt, då är det bara att stänga ner, och komma igen nästa gång. Håller tummarna för att foten klarar sig ok; kanske is runtomkring ikväll?
nejnejnej!!
RICE! med en gång. Rest Ice Compression Elevation. Ju snabbare desto bättre!
Ja det är märkligt det där…Men kanske är det så enkelt att allting måste ha sin motsats? Svart-vitt. Ljus-mörker. Vinter-sommar. Lätt löpning-tung löpning. O.s.v För om det ALLTID hade varit ljuvligt att springa så hade man ju faktiskt inte märkt hur ljuvligt det är just för att det inte har en motsats. Du kommer snart tillbaks! Rör på foten så pass mycket att det känns ok men vänta med att springa tills du kan GÅ obehindrat.
Snorkfröken: Så kul att du tittat in hos mig! Välkommen!
Majskorn till höger och en kotlett till vänster gjorde susen. På fotleden alltså. Idag studsar jag i princip som vanligt.
Nix: Jag ricade så gott jag kunde. När jag väl tagit mig till jobbet. Dit hade jag 3 K… Lydde ett råd jag läst (säkert RW): fortsätt framåt om du kliver snett. Om det onda går över kan du förtsätta, om det blir värre – lägg av. Eftersom smärtan gav med sig joggade jag tillbaka. Och det funkade!
Ingmarie: Jag hade tur. Promenerar glatt omkring utan smärta. Och har nästan lyckats förskjuta det pissiga passet till ett dammigt litet hörn i minnet. Ser fram emot nästa pass – och hoppas på en rak motsats!
Ja men då så! Grymt skönt att det löste sig.