Jag börjar lessna på dessa taggiga rosor. Och på att den här bloggen mest liknar en klagomur. En gnällspikens hemvist.
Gårdagens ros: löpning som för första gången på evigheters, evigheter flöt fint. Ingen mytisk runners high, men autopiloten var inkopplad. Sprang utan att räkna ner varje kilometer. Sådär härlig som löpning kan vara när kroppen hittar rytmen.
Gårdagens ris: att jag tvingades greppa häcken á la Klüft. Det drog till i rumpan/baklåret. Inte så allvarligt att jag tvingades avbryta passet. Men det kanske jag borde ha gjort?
I natt låg jag vaken. Det stramade och drog. Molade och gnydde. Klev upp och moffade proteiner, lite reparationsmaterial till musklerna. Idag känns det mest obekvämt i arslet. Aningen ömt i låret. På ett ställe som kräver kvinnlig naprapat. Och inte ens det skulle kännas obesvärat.
Och så gjorde jag naturligtvis nåt urbota dumt; kikade lite på träningsstatistiken för förra året. Kilometertiderna. Det går bara långsamma och långsammare i mitt löparliv. Även bortsett från att jag numer övergett asfalten för terrängen. Upplyftande? Icke ett dugg!
Och inte duggar det ute heller.
…………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jag måste erkänna att jag skrattade åt inlägget. Icke så att dina skador roar mig, men få kan ge dem liv som du. Förhoppningsvis ska denna senaste snart självdö så som de brukar.
Att titta i gammal träningsstatistik är nyttigt, så man inte inbillar sig att man fortfarande är ung. Desto mer överraskad kommer du (men knappast jag) att bli när du plötsligt (exakt när kan jag tyvärr inte säga) upptäcker att det är just vad du är.
(Vill du höra mer snusförnuft från min sida, är det bara att säga till).
Ajaj nu blir jag orolig!! fast lite ont skall det nog göra att ligga på topp, särskilt nu när du blivit vuxen. Kör på, men håll dig på på slät mark så du inte behöver göra några oväntade snubbelmanövrar.
😦 min statistik visar också långsammare och långsammare tider – tur att jag valt distans istället 🙂
Boka naprapat å de omedelbumsaste – få lite bra övningar för rumpa och hamstring så reder det sig.
Upp med hakan!
soldanskram från mia
Jumper: Kommer jag att upptäcka att jag är ung eller gammal? Skallen känns rätt ung, undantaget minnet… Eller så är jag bara disträ? Men kroppen samlar på sig otrevligt många skavanker. Fortfarande kan man glatt fnissa åt dem, men nog anar jag varåt det barkar.
Vertexkompanjon: Ingen fara på taket, smärtan har klingat av. Även om jag inte tänker dansa can-can just nu. Slätmarken? Jag som snarast tänkte satsa på att leka brgsget den närmaste tiden. Vålådalen är allt annat än slätt.
Mia: Ja, och vilka distanser sen! 🙂
Jag är för blyg för att låta nappis ge sig på just det här stället. 😉 (Och så har ju smärtan nästan försvunnit helt.) Men lite rump- och lårövningar behövs nog. Jag har alltid varit stark i häcken, och fuskat med styrkan just där. Fy på mig!
Mäh ! Fortfarande ung förstås. Menade att du inte sprungit längre tid än att du ännu har ditt bästa kvar även när det gäller tempo. Se på Startis som är värsta gubben jämfört med dig och som hållit på längre. Han persade på maraton i år och på halvmara och Lidingölopp i fjol. Själv får jag dock svårt att nå 2005 års snabbhet. Skadorna har dock inte blivit frekventare med åren. Sådana har nog mer att göra med hur man tränat än hur länge man gjort det.
Gammal blir du tids nog och kan säga som Hjalmar Söderberg.
Vi kanske skulle ta en lunch ihop och jag tar med mig boken om stabiliseringsövningar… perfekt för att finslipa teknik och balanserad styrka:)
Jumper: Gissade att det var just det du syftade på. 🙂
Och det var just det jag trodde, att jag fortfarande hade potential att förbättra mig. Eftersom jag började springa för bara två år sedan, och fortfarande inte är lastgammal. Så då är det bara att inse – jag tränar för lite… Vilket är alldeles sant just nu. Jag springer, men fuskar med kvaliteten. Och det är hur skönt som helst!
Paljetten: Stabiliserande lunch vore trevligt! Frågan är om jag får tillstånd att smita iväg nästa vecka. Matts har börjat sin semester idag – och våra nya dörrar, och fyra brukar färg, står och väntar…
Ahhh… men vi kan ju ta det när det passar, ingen brådis för min del, jag käkar lunch minst en gång om dagen. 🙂