Varför inte skylla på yttre omständigheter när det går tungt och långsamt att springa långpass?
Som axelhögt, svårforcerat gräs. Omöjligt att hålla vettig fart. Du ser väl stigen? Nehej. Gjorde inte jag heller. Men igenom kom jag. Och bara en fästing.
Och så alla distraktionsmomenten. Jag stannar aldrig klockan för att fylla på vätska. Eller blåbär.
………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Långpass SKA gå långsamt. (Jag grinade illa sist åt ditt tempo och iddes inte ens kommentera ;-))
Axelhögt gräs???! Så liten är du väl inte 🙂 Å andra sidan ser blåbären på bilden stora ut som äpplen…
Japp, långsamt ska det gå. Riktigt långsamt. Kul att du är ute på långpass i varje fall. Det vågar jag inte än. För att blidka Ischias-djävulen brukar passen stanna på under milen nuförtiden. Ibland bara en halv. Och då oftast i långsamt sällskapsjoggstempo. MEN, jag springer. Och det är så superskönt. De längre passen kommer, det vet jag, men nu är det skynda långsamt som gäller.
Bortsett från fästinggräset låter det ganska trevligt i mina öron. Av kommentarerna att döma, är det tydligt att jag drar på alldeles för mycket på på långpassen i relation till min långlöparkapacitet. (Anar hur Fredrika inte bara grinar illa utan också hötter med näven åt mig). Får kanske söka mig ut i obanad terräng som du eller välja lämpligt löpsällskap. Fast å andra sidan finns det ju de som tränar enligt FIST eller vad det heter.
FIRST menar jag.
Själv bytte jag ut mitt planerade långpass igår mot 2 timmars promenad i det fina vädret. Jag får se om jag lyckas komma ut idag istället.
Jag tycker du gör helt rätt som tar det lugnt och fint på ditt långpass, många (inklusive jag själv) springer långpassen för fort.
Fredrika: Långsamt i alla ära, men i 7:30 tar det ju aldrig slut… 😉 Jo, jag vet att jag (ibland) springer för snabbt på mina långpass. Men på ”normalt” underlag tycker jag 6.30 är rätt lagom. I terrängen brukar jag hålla 7-tempo. Då brukar pulsen ticka runt 140-145. Är det för högt?
Tro´t eller ej – gräset nådde mig faktiskt till axlarna. De högsta vipporna… Den stora massan vajade i midjehöjd. 🙂
Benet: Långpass i alla ära, att bara få springa duger också rätt bra. Så jag är så glad att du får göra just det! Även en halvmils löpning kan ge en mumsig dos löparglädje och spralliga endorfiner. Har du fått någon prognos för när den där djävulen tänker flytta till annan ort?
Jumper: Fredrikas dom skulle nog inte vara nådig! 🙂
Obanad terräng är faktiskt ingen dum idé. Men se till att återvända till plant underlag mot slutet. Det är så förbaskat enkelt att kliva snett när benen börjar bli möra.
Jag är lite lat (orkar inte googla) – vad är FIRST?
Dunceor: vet man med sig att man springer för fort på långpassen gör man klokt i att promenera. 😉
Jag tycker faktiskt det är svårt att veta vilken fart man bör hålla på långpassen. Oftast ställer min kropp in sig alldeles själv beroende på sträcka. ”Jaha, hon vill kuta 20 K idag, så långt orkar jag just idag springa i ett tempo på X minuter/kilometer”.
FIRST verkar handla om att ”run less – run faster”. Inte så många pass i veckan men alla hårda, bland annat kortare långpass i typ maratontempo. Däremellan annan träning. Själv tränar jag varannan dag, men inte så hårt varje gång.
Axelhögt gräs ser även jag då och då, och jag är 188 cm lång. Förutom vass finns ju rörflen som blir uppåt två meter och många arter av släktet Calamagrostis (rör) blir lätt 150 cm.
Jag gillar inte att kapa någon annans blogg för att besserwissra, men eftersom ni undrar så får ni ta det för vad det är, en diskussion vänner emellan, okej?
Det är mänskligt att tänka i distanser (och tempon), som t.ex. ett långpass på 20 km. Men träningseffekten av långpass hänger på den tid du är ute, inte vilken distans du kör. Ett optimalt långpass för att förbättra uthålligheten (genom att främja de nödvändiga fysiologiska anpassningarna) skall helst vara över två timmar. Ur den synpunkten är naturligtvis 2 mil i 6:30-tempo okej, men problemet med för ”hårt” långpasstempo är att du dels inte ligger i optimalt träningsfönster för just uthålligheten, dels kör lite för hårt med kroppen och inte får den återhämntning som också är en av långpassets fördelar (om det görs rätt).
De aningens för snabba långpass som kanske de flesta långdistansmotionärer har en tendens att köra leder alltså till dels sämre träningseffekt för uthålligheten, dels att de sliter för hårt på kroppen – inte minst för att sedan klara de tuffare passen (som ju också behövs) på ett bra sätt. Särskilt om man haft en tendens till skador kan det vara läge att backa på tempot här. Man vinner helt enkelt inget alls på aningen för snabba långpass (utan tvärtom), och man förlorar inget på riktigt långsamma långpass (återigen, snarare tvärtom).
Om man nu springer för njutningens skull och inte bryr sig om att optimera träningseffekten så spelar just det kanske inte så stor roll, men den sämre återhämtningen och högre skaderisken för träningen i övrigt tror jag även njutningsmotionärer vinner på att ta till sig.
Detta om detta mina vänner 🙂
Här fick man en massa kloka insikter! Bra info!
Det jag skulle skriva i kommentaren var dock på mer gräsrotsnivå – Är blåbären redan mogna? Måste inspekteras.
Här ska fetkapas burebornblogg med en följdfråga till fru besserwisser 🙂 (feg jumper törs inte utelämna smiley):
Hur rörelsespecifikt ska det långsamma långpasset vara? Om jag springer riktigt långsamt, är det ju knappt löpning med mina långskankor till ben. Hur är det om man tar en långpromenad på 4-5 timmar. Blir det någon mitokondrietillväxt och genomblödning av de fina kapillärblodkärlen (eller vad det handlar om) då också, eller blir det i fel muskler?
Motfråga: är det löpning du vill träna eller gång?
Ni är så välkomna att kapa min blogg!
Helst när man får en massa vettiga tips på köpet. Från en som verkligen kan det där med långpass dessutom. Vilka härliga, dunderlånga pass du fått till på sistone Fredrika! Jag följer dina äventyr på funbeat. Du har Gax i en liten ask!
Jag ska nog försöka lyssna lite mindre på kroppen (som ju gärna vill anpassa farten efter den sträcka jag förberett den på att vi ska springa just den dagen.) Istället ska jag försöka vara lite mer vetenskaplig. Jag är tyvärr rätt dålig på att omsätta teori i praktik, men jag ska åtminstone bära med mig dina kloka inpass Fredrika. Tack!
Snorkkis: I min skog dignar det av blåbär. En del är lite sura fortfarande, men i soliga gläntor är de perfekt mogna. Första pajen är redan uppäten!
Svar till Fredrika: Mäh, jag vill träna löpning så klart!
Har jag rätt om jag tolkar din motfråga så att det inte duger att bara gå på långpassen. Tänkte väl att det hade varit för bra. Men om jag springer i säg 7:30-fart, lyfter jag ju knappt från marken när jag tassar. Borde också bli lite fel muckler? Gissar jag rätt om du svarar att man ska pose-fall-pull även när man fisjoggar?
forts..
Mina frågor här kan låta som trams, men är ytterst seriösa. Eftersom det är lättare att springa långsamt, är jag självfallet glad om jag slipper springa så fort, för att bli en bättre långlöpare. McMillan rekommenderar ungefär 6:05-6:40/km, där jag väl hamnar på vintern. Min självklara fråga till Fredrika och andra väl pålästa läsare kan förtydligas: Kan man springa FÖR långsamt på långpassen?
(För att visa att jag inte är den som är den, kommer jag att springa morgondagens långpass extremt sakta).
Jumper: Det är en fråga som även jag gärna vill veta svaret på. Liksom du har jag sneglat på McMillan, och sen försökt öevrsätta detta till min snåriga terräng.
HUR avgör man vad som är rätt tempo?
Kort kommentar via mobilen: Är det inte har pulszonerna kommer in i bilden?
Man ska nog inte vara för fixerad vid exakta tempon här. Självklart skall man inte springa så långsamt att det inte går att upprätthålla ett löpsteg längre. Marathonlöpare behöver ju, till skillnad mot ultralöpare, inte träna specifikt på att springa sakta. Det skall vara bekvämt (för kroppen, för psyket kan det åtminstone i början nog kännas lite frusterande).
Kalkylatorer och pulszoner kan ge vägledning, annars är laktattester den enda exakta mätmetoden. Men egentligen bör man kunna känna själv var man tuffar på bekvämt och helt aerobt. Ni är ju medvetna om att ni ”springer långpassen aningens för fort” (sagt här av både jumper och bureborn), det kanske inte handlar om mer än säg 10-15 eller max 30 sekunder per kilometer lägre fart för ni skall hitta en utmärkt långpassnivå.
I terräng får man den effekten som bureborn skriver om i bloggen – snittempot blir ”bedrövligt” av olika skäl. Inget att bry sig om, som sagt, det är inte milen som räknas utan tiden i löpning. Att lägga långpass i terräng är dessutom utmärkt av andra skäl, det sliter mindre samtidigt som hela kroppen tränas på ett helt annat sätt. Skogen brukar tjata om att orienterare har de tuffaste magmusklerna i idrottsvärlden. Core galore.
Jag vet förresten folk som inte skriver tiden på sina långpass i sin träningsdagbok, för de skäms så för det taskiga tempot. Helt sjukt, men uppenbarligen mänskligt.
Axelhögt för vissa är ju vid knäna för oss andra…
Benet: Pulsen borde ju åtminstone vara en bättre indikator än kalkylatorer. Men själv blir jag stressad av att visa pulsen på displayen. Hur löjligt som helst, jag vet. Jag avläser helt sonika pulsen när jag kommer hem. Stor vits för pulsbaserad träning, eller hur? Jag ska försöka sluta stressa upp mig och snegla på pulsen under nästa pass. Kan ju åtmonstone ge en indiktation varåt det barkar.
Fredrika: Orienterare har inte bara snygga rutor på magen, de har en rent sjukt bra kondis också. Att springa obanat är fullständigt, vansinnigt urjobbigt. Jag har visserligen bara sprungit en orienteringstävling i vuxen ålder (förra året). Medelpuls 177. I en timme. Över 6-7 K.
Lagom banad terräng däremot är – precis som du säger – perfekt för långpass,tycker jag.
Jag är så sugen på laktattest! frågan är bara hur jag ska motivera kostnaden för sambon. Min hobby börjar bli väl mycket dyrare jämfört med hans.
Farsan: 🙂 Jag slår aldrig i huvudet i låga dörröppningar… jag behöver inte huka mig i Falu koppargruva… Jag sitter bekvämt i flyplan…