Hm. Veckans träningsläger gav inte mer ön 60 K. Räknar jag in samtliga 7 dagar fick jag ihop 82. Mot planerade 105 på 8 dagar. Idag skulle jag  ha sprungit det avslutade långpasset. Men jag lät bli.

Igår kände jag nämligen av vänster vad under min kvällsrunda. Det högg till lite försiktigt. Stannade och stretchade. Startade om. Gick bra en stund men sen protesterades det igen. Stretch. Och lite mer stretch. Sen kunde jag jogga hem – utan att gå upp på framfötterna i uppförsbackarna.

Tittade på kommisarie Morse tillsammans med en påse frusna gröna bönor. Övervägde att strunta i långpasset. I morse klev jag ur sängen. Utan besvär. Men bestämde mig för att strunta i långpasset. Under eftermiddagens lilla shoppingtur stramade det till i vadskrället så smått. Glad att jag struntade i långpasset. Och stolt över att jag blivit klok.

För vem mer än jag störs av att min träningslägersvecka gav lika många mil som föregående två normala veckor? Ingen (tror jag). Alltså är det bara dumt att bry sig om såna petitesser. Kanske finns däremot  några som tillsammans med mig gläds åt att jag inte riskerar min fortsatta löpsommar.

Men jag vill nog ändå få till ett långpass till innan det bär av till Vålådalen och Vertex. Om vaden vill satsar jag på Lotstigen utanför Örnsköldsvik framåt tisdag/onsdag. För nu står Norrland på semesterschemat. Åker i morgon. Detta kan innebära bloggfrånvaro. Eller mer närvaro i bloggosfären än nånsin. Vi får la´ se.

…………………………………………………………..