Vertex 2009

Så jäkla vilt och vackert! Så jäkla tufft och tungt! Så mycket hårdare än jag föreställt mig. Men ändå. Wow, vilket lopp!!

Har redan upplevelsen färgats av backspegelns rosa skimmer? Har jag förträngt hur jag famlande efter kraft, nästan gråtfärdig, närmast kröp uppför Ottfjällets sida? Hur längtan efter nästa vätskestation fördrev varje annan tanke? Hur jag svor över en nagel som svartmålade mycket de sista kilometrarna mot mål. Kanske. Men jag minns detta:

Välistes topp

Vällistes topp. Där ställde jag om sinnet. Från att tro att det handlade om springa ett lopp, till att inse att jag var ute på en löpblandad vandring.  Trixa och knixa sig fram mellan stenar och rötter, över gungande myrar och svajiga spänger. Löpning som utmanar fötterna och kräver koncentration. De gånger orkens ens räckte för att hålla benen i löprörelse. Uppför gick jag. Enbart.

Men vid starten i Edsås trodde jag fortfarande annat. Här bar det av i behagligt tempo längs en snäll, utförssluttande grusväg. Visserligen med första delmålet Vällsites topp i förgrunden. Men jag hade lyckats förtränga det som gör fjällen så underbara och utmanande. Naturen. Hade glömt vad 600 höjdmeter på 6 kilometer betyder. I praktiken.

Startsträcka

”Lättsprungen stig i brant skogsterräng”. Låter som om det är löpbart. Och det är det nog. Om man är vältränad. Backvan. Terrängvan. Och då snackar jag inte uppländsk terräng, utan RIKTIG terräng, RIKTIGA backar.  Jag föll in i den allmänna gåsmarschen. Löpkompisen ett steg bakom. Genom hela loppet höll han löftet, att ta det lugnt. Tassade snällt bakom mig. Lät mig bestämma farten, även om han säkert då och då hellre sprungit än gått. Inte hela tiden tagit det säkra före det osäkra. Tack O!

 Att springa duoklass var förexten ett lyckokast. Någon att dela utsikten med. Och svordomarna. Någon att snacka med. Som får en att kämpa vidare, trots att kroppen gör sitt bästa för att upplysa en om att man är en idiot. Trots att benen ber att man liftar tillbaka med bilen som så lockande står parkerad vid vätskestationen.

Det var förexten nära att jag lämnade walk-over före start. Två dagar innan loppet hade jag feber. Dagen innan var jag fortfarande trött. Så trött. Snuvan vägrade ge med sig. Innan start pumpade jag näsan full med nezeril. Förkylningen fick pulsen att skena. Jag vet att det var dåraktigt. Men jag tänkte helt krasst att till första vätskestationen i Ottsjö är det 15 K. Dit tar jag mig. Där finns det bilväg. Skiter det sig kliver jag av där. Det gjorde det inte.

Mellan Vällsites topp och första stationen i Ottsjö sprang jag faktiskt. Först rakt nedför fjällen med motvinden piskande i ansiktet. En löpargudinna. Hög på fjällluft och sanslöst vackra vyer. Sen på slingrande stigar, nedåt. Stadigt nedåt. Ner under trädgränsen. Terrängen blev mer tekniskt krävande, men kroppen hade hittat rytmen.

Mot Välliste

I Ottsjö tankade jag extra vatten för att klara sträckan till Nordbotten. Fyllde alla flaskor. Till Nordbotten är det 12 kilometer. Bara en fjällbäck att hämta vatten ur, och den passeras efter 2 kilometer. Klokt visade det sig. Det var varmt, varmt på åsarna längs Ottsjön. Stenigt och blockigt till en början, sen skogstig, myrlöpning och så rötter, rötter, rötter. Inbillade mig då att en kilometer aldrig varit längre. Det visade sig att jag hade fel.

I Nordbotten efter 27 kilometer serveras  lunch. Pastasallad med oliver och fetaost. Saltströsslat matbröd. Saltlakrits. Bakom stationen reser sig Ottfjället.

Nordbotten

Med respekt i blicken ger vi oss av. På den vackra stigen mot fäboden intill mötte vi tre vandrare som (skade)glada ropade ”nu har ni bara en liten backe framför er”. Tog ett par sista skutt över Skårrån. Tvärstopp. 200 höjdmeter på en kilometer. Längre än så blir inte en kilometer.

Ett tiotal steg. Stanna hämta andan. Känna pulsen dunka i tinningarna. Äta en lakritsbåt. En näve avrepade blåbär. Vidare uppåt. Uppåt. Uppåt. Här sprang garanterat igen. Men det gjorde säkert en hel del under de återstående 7 kilometrarna upp till stationen strax under Ottfjällets topp. Segraren behövde en timme på sig de totalt 8 kilometrarna mellan Nordbotten och Ottfjället. Vad det tog oss vet jag inte än, men det var mer. Mycket mer.

Ottfjällets vindskydd där det vankades chokladbollar och chips undflydde oss ständigt där vi, ömsöm löpande ömsom vandrande, spanade efter vädernötta ledkryss och vindnupna röda vimplar. Hade jag inte programmerat om hjärnan på Välliste, hade jag förmodligen fallit i gråt långt innan vindskyddet slutligen uppenbarade sig bakom en stenbumling. Nu kunde jag ta in. Njuta vildheten.

Vertex5

Och hade jag inte haft 29 kilometer i benen hade jag kanske kunnat springa mer i den andlöst vackra högfjällsterrängen. På sina håll var den obefintliga stigen allför blockig, men här och där mjukades underlaget av marknära lavar och mossor. Klara fjällsjöar glittrade i solen. Porlande bäckar bjöd iskallt vatten. Vinden smekte värmen från huden.

Ville inte riktigt tro på killen som serverade sportdryck. Att vi hade en dryg kilometer kvar till banans högsta punkt, passet mellan Väster- och Östertoppen. En dryg kilometer sten och elände. Och sen började utförslöpan. Skönt trodde jag. Men icke. På utmattade fotleder, och med en nagel som hotade lossna, var teknisk löpning mellan stenblock och spångad myrmark ingen barnlek. Snubblande på hart när varje sten. Plurrande i varje svart myrhål tog vi oss sakta nedför.

Så dök den äntligen upp. Grusvägen. Kraftig lutning nedför. Mot fjällstationen. Och målet. Låren vrålade av överdosen excentrisk ansträngning. Fotsulorna brände. Men nu spelade det ingen roll att det gjorde ont. Inom mig växte ett jubel. Som visserligen fick sig ett par törnar i de små uppförsbackar som prydde de sista 500 metrarna längs elljusspåret mot målgång. En liten sväng bakom ett härbre, väntade en stund på att Pumlan skulle hinna hämta sina egenhändigt plockade buketter rallarros, och så var det över. Mitt livs häftigaste lopp!

Vertex4

(I morgon orkar jag kanske skriva eftermälet. Analysen.)

……………………………………………………………………………

Annonser

15 tankar om “Vertex 2009

  1. Jag läste Funruns beskrivning av Vertex och det är lite svårt att säga om ni har njutit av loppet eller inte =) Klart man njuter efter för det är en fantastisk prestation. Samtidigt så känns det som plågsamt =) Men du tog dig igenom och det är grymt imponerande!

  2. Ja jädrar i det !!!!!!

    Själv tänkte jag mig ut att springa två varv runt femkilometersspåret i Vallentuna.

    Då ska jag låtsas att jag är i fjällen och att jag är du som kämpar uppför Ottfjället. Eller ännu hellre din färdkamrat O. Det ska bli spännande.

  3. Dunceor: Njöt gjorde jag inte direkt hela tiden. 🙂
    Men det var faktiskt härligt! Stundtals. Stundtals var det rent jäkulskt jobbigt. Men jag tror banne mig jag vill göra om det.

    Jumper: Lycka till! Återkom gärna med rapport om hur Vallentuna blir fjällvilt.

    Fredrika: Tack! Du bara måste springa Vertex nångång. Jag tror att du skulle älska det.

  4. Benet: Makalöst är helt rätt ord för Vertex. Du bara måste uppleva det! Är faktiskt förvånad över min hjärna. Själv tror jag mig nämligen vara en lite gnällspik, som ger upp vid minsta motgång. Och så gör jag ändå inte det. Undrar bara hur många Vertex det krävs för att jag ska fatta vad jag egentligen kan klara?

    Lisette: Tack! Och det är klart du ska springa Vertex! Mäktigare än så tror jag få lopp är. Se bara till att kuta i en sjuhelsikes massa backar innan. 🙂

    Sofy: Tack! Det är riktigt märkligt hur nöjd man kan vara med att hitta sitt namn näst sist i resultatlistan.

  5. Snyggt jobbat!

    Varför springa på slät och okuperad asfalt när man kan göra det svårt för sig?

    Jag vill springa det där – men ändå inte – efter detta. Jag hatar utförslöpning på trötta ben; det är då jag brukar ta till lipen.

    Du tar Fjällräven Classic nästa år då?

  6. Svar till bureborn:

    Nej tyvärr blir det inte samma sak. Motionsspårets 150 meter långa mördarbacke är nog så besvärlig för en trött löpare, men utsilten från dess topp sträcker sig bara 200 meter till Okvista industriområde. Bilarna från Angarnsvägen hörs också hela tiden i bakgrunden. Och några rallarrosor får man inte heller när man kommer i mål. Det är nog bara Tildos fantasi, som kan förvandla Vallentuna till Vålådalen. Vi andra får snällt masa oss upp till the real thing. Kanske är det dina ord som förför, men nog verkar det värt besväret. Om jag bara haft yngre knän?

    Att du springer där nästa år kan man gissa, men vad händer innan dess? Lidingö? SUM?

  7. Farsan: Fjällräven? Självklart! Eller vänta nu, nja, njjjaaa. Springa på fjället, oooont i benen, snubbla och flaxa, med packning? Det måste nog flyta inlite mer rosa skimmer först. Men vilka galenskaper man tror sig kunna klara nästa vår, det vet man aldrig.

    Jumper: Önskar jag hade lite av Tildos fantasi. Det är förtvivlat långt till fjällen. Men det hindrar inte att du tar med dig dina ”gamla” knän och åker upp. Och vill du inte utsätta dem för hela Vertex, så kan du ju köpa en karta och kryssa ut på fjället på egen hand. Rekommenderas!
    Såg förexten att Våladalen anordanr joggingvecka med ledare. Lugna turer över fjället med tursäker ledare. Massage varje kväll. Så här i efterhand begriper jag inte riktigt varför jag inte anmälde mig till en sån istället.
    Ärligt talat vet jag inte om det blir ngt Vertex nästa år. Jag är något av en ”en gång i livet”-tjej. Men det kan mycket väl hända att jag ändrar mig. Hur resten av hösten ser ut vet jag inte heller. Just nu behöver kroppen vila, så jag får la´ se när den behagar vakna igen. Men jag är lite sugen på SUM… Och Lidingö. Men det har jag ju redan sprungit en gång.

  8. Ingmarie: Jag håller tummarna för att du springer Vertex nästa år! Det är verkligen en upplevelse utöver mycket annat.

    Paljetten: Tack vännen! *rodnar lite* Jag har en röd mantel tror jag, och flyger jättejättefort (nåja). Men jag är lite sur över att jag inte kan göra mig osynlig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s