Så jäkla vilt och vackert! Så jäkla tufft och tungt! Så mycket hårdare än jag föreställt mig. Men ändå. Wow, vilket lopp!!

Har redan upplevelsen färgats av backspegelns rosa skimmer? Har jag förträngt hur jag famlande efter kraft, nästan gråtfärdig, närmast kröp uppför Ottfjällets sida? Hur längtan efter nästa vätskestation fördrev varje annan tanke? Hur jag svor över en nagel som svartmålade mycket de sista kilometrarna mot mål. Kanske. Men jag minns detta:

Vällistes topp. Där ställde jag om sinnet. Från att tro att det handlade om springa ett lopp, till att inse att jag var ute på en löpblandad vandring.  Trixa och knixa sig fram mellan stenar och rötter, över gungande myrar och svajiga spänger. Löpning som utmanar fötterna och kräver koncentration. De gånger orkens ens räckte för att hålla benen i löprörelse. Uppför gick jag. Enbart.

Men vid starten i Edsås trodde jag fortfarande annat. Här bar det av i behagligt tempo längs en snäll, utförssluttande grusväg. Visserligen med första delmålet Vällsites topp i förgrunden. Men jag hade lyckats förtränga det som gör fjällen så underbara och utmanande. Naturen. Hade glömt vad 600 höjdmeter på 6 kilometer betyder. I praktiken.

”Lättsprungen stig i brant skogsterräng”. Låter som om det är löpbart. Och det är det nog. Om man är vältränad. Backvan. Terrängvan. Och då snackar jag inte uppländsk terräng, utan RIKTIG terräng, RIKTIGA backar.  Jag föll in i den allmänna gåsmarschen. Löpkompisen ett steg bakom. Genom hela loppet höll han löftet, att ta det lugnt. Tassade snällt bakom mig. Lät mig bestämma farten, även om han säkert då och då hellre sprungit än gått. Inte hela tiden tagit det säkra före det osäkra. Tack O!

 Att springa duoklass var förexten ett lyckokast. Någon att dela utsikten med. Och svordomarna. Någon att snacka med. Som får en att kämpa vidare, trots att kroppen gör sitt bästa för att upplysa en om att man är en idiot. Trots att benen ber att man liftar tillbaka med bilen som så lockande står parkerad vid vätskestationen.

Det var förexten nära att jag lämnade walk-over före start. Två dagar innan loppet hade jag feber. Dagen innan var jag fortfarande trött. Så trött. Snuvan vägrade ge med sig. Innan start pumpade jag näsan full med nezeril. Förkylningen fick pulsen att skena. Jag vet att det var dåraktigt. Men jag tänkte helt krasst att till första vätskestationen i Ottsjö är det 15 K. Dit tar jag mig. Där finns det bilväg. Skiter det sig kliver jag av där. Det gjorde det inte.

Mellan Vällsites topp och första stationen i Ottsjö sprang jag faktiskt. Först rakt nedför fjällen med motvinden piskande i ansiktet. En löpargudinna. Hög på fjällluft och sanslöst vackra vyer. Sen på slingrande stigar, nedåt. Stadigt nedåt. Ner under trädgränsen. Terrängen blev mer tekniskt krävande, men kroppen hade hittat rytmen.

I Ottsjö tankade jag extra vatten för att klara sträckan till Nordbotten. Fyllde alla flaskor. Till Nordbotten är det 12 kilometer. Bara en fjällbäck att hämta vatten ur, och den passeras efter 2 kilometer. Klokt visade det sig. Det var varmt, varmt på åsarna längs Ottsjön. Stenigt och blockigt till en början, sen skogstig, myrlöpning och så rötter, rötter, rötter. Inbillade mig då att en kilometer aldrig varit längre. Det visade sig att jag hade fel.

I Nordbotten efter 27 kilometer serveras  lunch. Pastasallad med oliver och fetaost. Saltströsslat matbröd. Saltlakrits. Bakom stationen reser sig Ottfjället.

Med respekt i blicken ger vi oss av. På den vackra stigen mot fäboden intill mötte vi tre vandrare som (skade)glada ropade ”nu har ni bara en liten backe framför er”. Tog ett par sista skutt över Skårrån. Tvärstopp. 200 höjdmeter på en kilometer. Längre än så blir inte en kilometer.

Ett tiotal steg. Stanna hämta andan. Känna pulsen dunka i tinningarna. Äta en lakritsbåt. En näve avrepade blåbär. Vidare uppåt. Uppåt. Uppåt. Här sprang garanterat igen. Men det gjorde säkert en hel del under de återstående 7 kilometrarna upp till stationen strax under Ottfjällets topp. Segraren behövde en timme på sig de totalt 8 kilometrarna mellan Nordbotten och Ottfjället. Vad det tog oss vet jag inte än, men det var mer. Mycket mer.

Ottfjällets vindskydd där det vankades chokladbollar och chips undflydde oss ständigt där vi, ömsöm löpande ömsom vandrande, spanade efter vädernötta ledkryss och vindnupna röda vimplar. Hade jag inte programmerat om hjärnan på Välliste, hade jag förmodligen fallit i gråt långt innan vindskyddet slutligen uppenbarade sig bakom en stenbumling. Nu kunde jag ta in. Njuta vildheten.

Och hade jag inte haft 29 kilometer i benen hade jag kanske kunnat springa mer i den andlöst vackra högfjällsterrängen. På sina håll var den obefintliga stigen allför blockig, men här och där mjukades underlaget av marknära lavar och mossor. Klara fjällsjöar glittrade i solen. Porlande bäckar bjöd iskallt vatten. Vinden smekte värmen från huden.

Ville inte riktigt tro på killen som serverade sportdryck. Att vi hade en dryg kilometer kvar till banans högsta punkt, passet mellan Väster- och Östertoppen. En dryg kilometer sten och elände. Och sen började utförslöpan. Skönt trodde jag. Men icke. På utmattade fotleder, och med en nagel som hotade lossna, var teknisk löpning mellan stenblock och spångad myrmark ingen barnlek. Snubblande på hart när varje sten. Plurrande i varje svart myrhål tog vi oss sakta nedför.

Så dök den äntligen upp. Grusvägen. Kraftig lutning nedför. Mot fjällstationen. Och målet. Låren vrålade av överdosen excentrisk ansträngning. Fotsulorna brände. Men nu spelade det ingen roll att det gjorde ont. Inom mig växte ett jubel. Som visserligen fick sig ett par törnar i de små uppförsbackar som prydde de sista 500 metrarna längs elljusspåret mot målgång. En liten sväng bakom ett härbre, väntade en stund på att Pumlan skulle hinna hämta sina egenhändigt plockade buketter rallarros, och så var det över. Mitt livs häftigaste lopp!

(I morgon orkar jag kanske skriva eftermälet. Analysen.)

……………………………………………………………………………