Idag gick jag nerför trappan utan att tänka på det!

Värt en utropstecken. Tro mig. Jag är en sån som får träningsvärk. Så fort jag tar i lite utöver det vanliga, eller rör mig på ovana sätt, får jag ont. I lördags tog jag helt klart i liiiiite extra. Kroppen hämnades med kopiös träningsvärk. Gick snällt baklängs nedför trapporna, till Pumlans förtjusning. Sambon fick hämta morgontidningen, för till postlådan är det nedförsbacke.

Men i morse stod jag plötsligt i köket. Om jag inte flög så måste jag ha gått dit. Och passerat trappan utan att reflektera över saken. Träningsvärken bevisar vad jag redan visste. Jag sprang i stort sett enbart utför. (Slätlöpning existerar knappt på Vertex, men de korta partier som fanns sprangs iofs.) Alltså var det låren som protesterade. Vaderna som brukar väsnas så smått efter backpassen teg still. Vilket bevisar att jag inte tog många steg i uppför. På en bana omfattande nästan 1500 höjdmetrar.

Om. Jag skriver om. Om jag springer Vertex nästa år vet jag att jag måste träna så infernaliskt mycket fler, brantare och längre backar. Då kanske jag har chans att orka springa uppför på sina ställen. (Och ger träningsvärken möjlighet att föredela gracerna över kroppen.) Mellan backträning och hälsenetrubbel finns ett likhetstecken i min värld. Excentriska tåhävningar. Jajamen. Och det är inte bara uppförslöpningen som måste förbättras, nedför måste också tränas på. Excentrisk sadism för låren. Jajamen.

Jag måste också lämna de uppländska stigarna. Antingen ge mig ut i obanad terräng (trots dåligt lokalsinne), eller göra utflykter till vildare trakter. För att kunna springa snabbare (eller snarare springa alls) på Vertex måste jag lita på fötter och balans. Träna styrka, spänst och koordination.

Just nu är jag rätt less på träning. Njuter av varje dags totala vila. Men tanken på att lägga upp en plan för att klara Vertex (eller ngt liknande) nästa år tänder ändå ett litet irrbloss av inspiration. Att tänka på en bättre tid på Stockholmsmaran gör det inte. Tugga asfalt, 1000-metersintervaller och 400-hundringar på bana. Nej, inte alls lockande just nu. Men en rejäl slalombacke, ett klapperstensfält och sura myrhål. Jo, nog pirrar det lite.

Men först måste jag låta kroppen läka. Och kunna stoppa in fötterna i ett par skor igen. I dagsläget befinner de sig i Birkenstockhimlen. Tre naglar är skimrande blå, och en fjärde är mystisk. Nagelbandet förvandlades till en gigantisk blåsa på nervägen från Ottfjället. Fortfarande är tån avdomnad på undersidan och smärtar på ovansidan. Men den lär inte ramla av. Men det gör nog nageln. I sinom tid. Kanske samtidigt som mitt sinne tycker att en löprunda är en bra idé.

………………………………………………………….