Hårdsmält härdsmälta

Jag avskyr när det händer. Att det inte går att springa. Det bara går inte. Så kraftlöst och orkeslöst att man bara vill gråta. Just så var det idag. Fan.

Det var ju en perfekt dag för ett löppass. Höstsolen smekte de stubbade veteåkrar gyllene. Lönnarna var perfekta pointilistiska konstverk. Konstnären är kanske nattkylan, som andats rödorange glöd på ett löv i taget. Ett här ett där. Lämnat resten gröna. I i-poden favoritspanarna Jessica Gedin och Göran Everdal. Vätskebältet laddat med vatten och dextrosol. Skorna perfekt knutna på fötterna.

Tänkte mig springa dryga två timmar. Det blev en timme. En hopplös timme.

Och inte sprang jag i lördags. Såg knappt någon annan springa heller. Trots att jag befann mig mitt i Kung-Björn-loppets centrum. Omgiven av ben i löpartajts, svettiga funktionströjor och varmsprungna joggingskor. Tävlingssekretariat är ett slitgöra. Väl hemma fick hjärnan härdsmälta. Domnade bort i soffan. Nattens drömmar fylldes av  försvunna startnummer, missade målgångar och spökande exceltabeller. Kanske bidrog det till kroppens genomklappning idag?

Två saker vet jag säkert.

Ett. Manuell tidtagning i ett lopp med 300 startande fungerar inte. Och manuell inmatning av 300  tider i excel tar flera timmar. Helst när många startnummer missats vid målgång (som segraren i seniorklassen på milen!), när listorna med tider som levereras till sekretariatet är ofullständiga, när målfoton på löpare som stänger av klockan = skymmer nummerlappen, är det enda som återstår för att  fastställa tiden. Vi slet som djur. Kände oss totalt otillräckliga.

Två. Kung-Björn-löparna fick en härlig dag. Terrängbanan var fantastisk. Solen sken som galen. Löparglädjen sprudlade. Sportdrycken smakade gott. Korvkastrullerna var överfulla. En riktigt, jäkla, trevlig tillställning!

Nästa år ska jag se till att vi köper in chiptidtagning. Men jag tänker ändå vara flaggvakt. Då får man ju åtminstone se folk springa förbi.

………………………………………………………………………..

Annonser

6 tankar om “Hårdsmält härdsmälta

  1. Åh herregott – klart du inte kunde springa! Det låter som Funktionärsjobbet helt dränerat dig på energi.

    Egentligen borde man få pausa – behålla den där perfekta löpdagen – med väder som du beskriver och plocka fram när sinne och ben är lätta.

    Vi ska anordna lopp nästa år, måste leta fram chiptidtagning med all säkerhet – det spelar ingen roll hur duktig man är på excel – DET GÅR INTE…

    Styrkekram och en liten puff löparglädje skickar jag från Berlin

  2. Jag lider verkligen med dig. Vet hur det är. Finns INGENTING i kroppen. Bara en oändlig trötthet, seghet och tröghet.
    Så plötsligt kan det vända och man fattar ingenting!

    Var det något jag åt/inte åt? Tankar jag tänkte? Jordens rotation? Månen? Någon annans tankar som nådde mig och gav energi?

    Oförklarligt, märkligt och frustrerande…

    Jag tror som Marathon-Mia att det var funktionärsjobbet som tog din energi. Det var en enorm anspänning även om den inte var rent fysisk.
    Du kommer igen!
    Skickar dig lite extra cyber-energi. Känner du det? 😉

  3. Mia: *kramar tillbaka*
    Mmm, tänk att kunna plocka fram en vacker septemberdag en dimmig november kväll. Det vore nåt det!
    Chiptidtagning är min nya husgud! Är det Linnea som ger sig in i tävlingsbranschen?

    Ingmarie: Det pirrar allt i tårna, så jag gissar att det är cyberenergin. Tack! Tror du har rätt, funktionärsjobbet tog knäcken på mig. Och föregående vecka, som visserligen inte innehöll mycket löpning med en hel del kvalitetsträning i högt tempo. Den här veckan inleds med tre dagars vila. Ifrivilligt men säkert bra. Nästa helg ska här springas!

  4. Man vet aldrig hur ett löppass ska kännas. Allra minst brukar känslan i kroppen vara i harmoni med naturens skönhet och skosnörenas perfektion. En riktigt fesen dag kan bjuda på ett höjdarpass och sist jag sprang hade jag knytit skorna på trekvart utan att märka det. En annan gång hade jag glömt att lägga i den ena sulan. Upptäckte det inte förrän efter 27 km. Vad vill jag säga med detta? Förmodligen ingenting annat än att bara göra mig märkvärdig.

    En sak har jag i alla fall lärt mig av ditt inlägg. Jag ska aldrig mer klaga på sega tävlingssekretariat. Det brukar jag i och för sig inte göra men i alla fall.

    Jag gillar för övrigt den karska formuleringen: ”Nästa år ska jag se till att vi köper in chiptidtagning”.

  5. Jumper: Tror inte det behövs mycken karskhet. Alla är överens i chipfrågan… 🙂
    Det är iofs för väl att man kan ha kanonpass på pissiga dagar. Annars skulle det bli jäkligt svårt att övertala kroppen att ge sig ut. Och i vackert väder går det ju att njuta utan löpkraft (ibland).

  6. Ja, vissa dagar säger kroppen stopp och det är förbannat surt. Speciellt när de yttre förutsättningarna är så perfekta som de verkade vara även hos er i söndags. Bara att acceptera och satsa på nästa helgs långpass istället. Inte mycket annat att göra. Att gråta över ospilld mjölksyra gör ju ingen jävel gladare, eller hur det nu var.

    Måste också få uttrycka min beundran över ditt slit i tävlingssekretariatet. Det verkar ju ha varit ett äkta ”mission impossible”. Som ni ändå redde ut till slut. Snyggt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s