Lyckades hitta långpasslusten idag. Den där som jag lyckats förlägga i ett skumt skrymsle hela sommaren. En sommar när jag sprungit långpass. Sprungit – inte upplevt. Upptäckt. Utforskat.
Idag svängde jag på ett infall av från den orangemarkerade leden. Valde en annan, smalare lövströsslad stig. Och så ytterligare en. Och en till. Stigar som bar till platser där det en gång stått ett hus. Vemodiga gläntor där bara en nogsamt byggd stenmuren och en vildvuxen syrenberså minner om något av människa skapat:
Knappt skönjbara stigar till bilars sista vila:
Och till kojor som skriker ”Star Wars” till min hjärnbark:
Långpass ska smakas. Luktas. Kännas. Ses. Inte springas.
………………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jaaa !!!!
Jumper: Kunde just tro att jag skulle få medhåll från dig!
Fina bilder!!!
Vackert!
När jag läser igenom och gottar mig åt inlägget en andra gång, gör jag plötsligt, med en helt annan diskussion på en helt annan blogg för några månader sedan i minnet, denna reflexion:
Eftersom jag förstår, känner igen och håller med om vad du beskriver, tolkar jag också ordet ”ska” så som det är tänkt. Om jag inte känt igen mig, hade jag kanske, dum som jag kan vara, läst: ”Vadå ”Långpass ska”? Man får väl springa som man vill”?
Säg att jag är klok!
Sofy och Snorkkis: Tack!
Jumper: Klok? Jajamen! Helt klart kan en läsare som inte känner igen sig reagera negativt på mitt tvärsäkra påstående. Med rätta. För visst kan det tolkas som om jag tror mig beskriva en allmängiltig sanning. Någon sådan tror jag mig förstås inte sitta inne med. Det är mina långpass som bör vara funtade på detta sätt. Andra går säkert igång på annat.
”Med rätta”? Tja jag vet inte hur bokstavstolkande man kan vara utan att anses ha autistiska drag. Själv fick jag en liten ahaupplevelse över hur jag verkligen kan läsa olika beroende på vad jag vill läsa.
Om jag ska ta plats och utveckla mitt ”Jaaa!!!” lite mer, handlar det inte bara om inställningen till långpasspringandet utan lika mycket om fastnandet för ”spår av mänsklig aktivitet för länge sedan”, ”hisnande oväntade möten”…
Men ”Star Wars”? Hur? Jag tycker kojan ger lite Blair Witch-rysningar.
Det är klart det är sci-fi i den där kojan, och mycket Liftarens guide i de där bilarna. Fattas bara:
”Vorlonskeppet hängde där i luften som tegelstenar inte gör”
Jumper: Är man en språkfundamentalist skulle man ju kunna hävda att en text i så stor utsträckning som möjligt INTE ska kunna tolkas på mer än ett sätt. Författaren ska vara fullt på det klara med vad hon/han vill säga med texten och sen använda språket så att just det är vad läsaren också läser. Ta en lagtext till exempel, en sådan bör inte kunna tolkas på mer än ett sätt. Att det inte alls fungerar så bevisar bara att det är omöjligt att skriva icke-tolkningsbara texter.
Men nog skulle en blogg bli rätt tradig och trist med en sån inställning till det skrivna ordet. Språk är mycket roligare när det är vilt och busigt!
Blair Witch? Ja, kanske det. Men i min hjärna kopplas kojan samman med någon sorts ”tanks” på två ben som rymdimperiet använder när de jagar Luke och de andra på en skogsklädd planet. Mina cineastiska kunskaper är för dåliga för att jag ska kunna namnge planeten, eller ens minnas vilken film scenen är med i.
Paljetten: Välkommen hem! Mitt absoluta favvocitat!
Jaaaa, så underbart! Sådana långpass vill man knappt avsluta. Vill inte att magin ska ta slut.
Benet: Eller hur!