Det kliar infernaliskt. Som sårskorpor på knäna. Men de irriterande krustorna sitter inne i huvudet, i språkcentrum.
Jag klarar inte av ord jag inte hört förr. Och inte riktigt begriper. Vissa kan jag med logiken långsamt greppa, som gårdagens första irritationsmoment: riskaversiv. Förekom i samma dokument som volatil.
Volatil. Rätt vackert. Låter flyktigt och skört. Och, jo. Det betyder visst instabil. I börssammanhang. Men det får jag googla fram, ordet finns inte i min upplaga av SAOL. Nu är ju – tack och lov – SAOL en skrift som utvecklas med tiden. En levande organism, lika föränderlig som språket.
Men riskaversiv och volatil. I en text riktad till lantbrukare som vill handla med spannmål. Varför inte skriva ovillig att ta risker och instabil?
Och sen kom ord nummer tre för dagen: skjuvhastighet. Till skillnad mot riskaversiv och volatil känns det så vardagligt. Som något jag borde förstå innebörden i. Det gör jag inte. ”Skjuva – åstadkomma påkänning genom vridning av prov”.
Hm?
…………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Skjuvning (mellan två kontaktytor)som en av många orsaker till att skruvar och bultar kan gå av med tiden har jag flyktigt hört talas om, dock tydligen aldrig läst eftersom jag inte visste att det stavades med ”skj”, vilket i sin tur talar om att ordet är gammalt i svenskan. Kan tydligen också betyda skjuta eller släpa (utefter ett plan) i vardagslag. Jag har tidigare kopplat ihop ordet med en svåger i Skåne som är ingenjör. Nu har jag också en mänsklig krok söder om Enköping att hänga det på.
Snitsaren tillägger, att enligt SAOB tycks den allmänna betydelsen ”skjuta framför sig, förflytta” av verbet ”skjuva” (jag skjuver, jag sköv, jag har skjuvit) vara dialektal och ordet verkar vara släkt med ”skuffa” och ”uppskov”. Även stavningen (och uttalet?) ”skuva” har funnits. (Svenska Akademiens Ordbok är annars ett av de mer svårlästa uppslagsverk snitsaren kan tänka sig, med dess gytter av förkortningar, citat och hänvisningar).
Varför inte skriva så, jo därför att volatilitet och riskaversion är vedertagna och högst vanliga begrepp på finansmarknaden, där även handel med råvaror ingår. Dagens lantbrukare är inte vad de en gång var.
En mer allmängiltig (och korrekt) översättning av volatil är flyktig. Inom kemin talar man också om volatila, dvs. flyktiga ämnen.
Skjuvkrafter lär man sig en hel del om på teknis. Inte heller några konstigheter där. Egentligen är det fantastiskt, världen är full av mycket alldagliga och vedertagna ord som man kanske aldrig stöter på om man inte hamnar inom ett visst fält.
Minns min fascination när jag för första gången i mitt liv kom i kontakt med en riktig pryl, dvs. en spetsig sak man gör hål med, och inte bara vilken sak som helst 🙂
Jumper: Ah, skjuvning förklarat på ett sätt som gör att jag vet hur det kan användas! Bult och skruv-förklaringen tog skruv. Men allra mest bekvämt i min språkbank känns ordet som släkting till skuffa. Dialektalt eller ej.
Gullfot: Ord är fantastiska! Men slentrianmässig användning av fikonspråk gillar jag inte.
Jag menade inte att undervärdera lantbrukares kunskaper. Säkert finns många spannmålsbönder som förstår orden och är hemma på råvarubörsen, men lika säkert finns också många lantbrukare som liksom jag måste ta fram ordboken. Om man som forskare vill förklara sina forskningsresultat för läsarna i tidningen Land tycker jag definitivt att det är bättre att skriva ”… i sådana situationer är lantbrukare ovilliga att ta risker” istället för ”…i sådana situationer tenderar lantbrukare att agera riskaversivt”.
Jag beundrar ”ämnesnördar” som är medvetna om det egna fältets språkliga egenheter, och utan att använda ämnets vedertagna ord kan förklara för kreti och pleti vad de pysslar med.
Snitsaren menar att det är viktigt att skilja mellan å ena sidan ”klart definierade facktermer som sparar tid eftersom den nödvändiga exakta förklaringen annars kräver många ord” och å andra sidan ”internord som av hävd används fast andra vanligare ord eller uttryck skulle täcka samma betydelse”. Matematikens klart definierade begrepp av den första typen har ofta också en allmännare betydelse i vardagsspråket (komplex, absolut, diskret, grupp, kropp osv) som kan låta lustig för en oinvigd. Att många främmande ord av den andra typen florerar i litteraturen inom en del andra ämnesområden, i finansvärlden inte minst, törs snitsaren påstå. Därmed har han inte påstått att ”riskaversiv” behöver höra dit. Kanske finns det en klar definition av ordet som särskiljer denna ”riskovillighet”. Möjligen används det främmande ordet helt enkelt för att markera att det handlar specifikt om finansiell riskovillighet.
Kom och lägg fram ordet skjuvhastighet för oss finansfolk, och märk hur aversiva vi blir att fortsätta samtalet. I stället försvinner vi, rör oss i ett ytterst volatilt mönster bort från platsen.
Att riskaversiv och volatil förekommer i samma dokument är kanske inte så kostigt – men att det är ett dokument för lantbrukare? Nja…
Snirro är fortsatt nyfiken och kan enligt känt mönster inte släppa problemet. Vad handlade skjuvhastigheten om? Vad var det som rörde sig?
Efter fyra månader i okunnighetens mörker imser jag vad jag gått miste om under min bortovaro. Tänk att få tre nya fräscha ord att suga på redan från första musklicket! Lyckan är total!
Som föga riskaversiv har jag dessutom avverkat höstens första seriösa träningspass trots ett volativt vänsterknä med en skjuvande knäskål.
Det här kan bli hur kul som helst!
Fast ”imser” är inget nytt bidrag. Det är en oavsiktlig skjuvning. Höstens första fingerhalka om man så vill.
Jumper: Klart det finns mängder av facktermer som fullt berättigat används i tal och skrift. Allra helst inom ”facken”. (Jag, som gillar ord, tycker dessutom om att lära mig dem. Men de kliar i alla fall. Fram tills dess att jag greppat betydelse. Sen slutar de klia.)
Men aldrig slutar det klia, när jag tycker att krångelorden används av lathet, eller ännu värre: när de tycks användas för att bevisa att skrivaren kan mer än sina läsare. Ämnes- och språksnobberi helt enkelt.
Sen tänker jag säga emot mig själv genom att hävda att det är suveränt om varenda ord svenska språket kommer till användning!
Snorrkis: :-). Aversiv och volatil känns plötsligt mycket mer användbara!
Om jag minns rätt hörde begreppen intimt samman i texten jag läste. Aversionen berodde på volatiliteten (Hm, går adjektivet att göra ett substantiv av?). Inser just ytterligare en spårklig egenhet i min hjärna: aversion betyder hos mig motvilja, aversiv ovillig. Och det förra är mycket starkare än det senare.
Jumper: Skjuvhastigheten förekom i en rapport om biogasframställning. Nåt om sambandet mellan omrörarens hastighet i rötkammaren och konsistensen hos det som skulle blandas om. Typ: det är lättare att vispa bajs än gräs. Och jag är inte alldeles säker på att rapportförfattaren använde ordet skjuvhastighet rätt…
Oliver: Välkommen tillbaka till bloggosfären! Du – och dina språkligheter – har saknats mig!
Land?! Jag associerar till typ ICA-kuriren, I am duly shocked.
Men allvarligt. Jag tycker att få saker är så trista som när texter skall strippas på facktermer, tills det till slut blir något slags barnspråk över det hela. Faktum är att jag tycker att man i Sverige är paniskt rädd för att använda facktermer i texter som riktar sig till gemene man, kanske av rädsla för att uppfattas som ”ämnes- och språksnobb” som Bureborn antyder. Hursomhelst tycker jag det rör sig om en missriktad omsorg, och att man nedvärderar sina läsare. Att däremot använda facktermer tycker jag snarare tyder på respekt, ”jag vet att mina läsare är tillräckligt bildade eller kloka nog att kolla upp ord de inte stött på tidigare”.
Så jag håller med jumpers mer välvilliga tolkning här, att man använder det ”främmande” ordet för att markera att det gäller just en specifik, inom ämnet avgränsad definition av en förteelse. Jag tycker sådana distinktioner är viktiga.
Människans förmåga att lära in ny vokabulär är i princip obegränsad, och jag skulle hellre önska att det användes fackspråk i högre omfattning än lägre – dock givetvis följt av förklaringar för den (ännu) oinsatte. På så vis höjer vi rikedomen i språket, helt enkelt. En faktaruta med införda termer hade nog varit på sin plats i Land.
Gullfot: Chockad över att jag läser Land eller?
Det gör jag rätt ofta på jobbet. Där jag dessutom en stor del av dagen hjälper ”mina” forskare att skriva målgruppsanpassade texter. Anammandes ditt synsätt skulle mina arbetsuppgifter vara meningslösa. Och det tycker jag självklart inte att de är! Lika lite som jag tycker att det jag sysslar med är något som gör texter trista. Eller förvandlar dem till barnspråk. Och jag kommer naturligtvis aldrig att acceptera att det jag gör skulle vara att nedvärdera läsare!
Snitsaren grymtar lite, eftersom han alltid blir misstänksam mot åsikter som innehåller orden ”i Sverige”, men låter, i brist på egen kunskap, saken bero.
Att använda facktermer i en text, tyder i sig inte på någon alls, eftersom det kan vara uttryck för för vad som helst, ”ämnes och språksnobberi” lika väl som ”respekt för läsaren” eller tusen andra saker. Oftast tror snitsaren att man använder det språk man är van vid utan vare sig bak eller framtankar och om gullfot känner sig respekterad och bureborn känner motsatsen, så säger snitsaren i sin salomoniska visdom att de har rätt.
Är förresten inte gullfots till slut rekommenderade ”förklaringar för den (ännu) oinsatte” och ”en faktaruta med införda termer” just vad bureborn från början önskat?
Medan snitsaren filade på sin diplomatiska kommentar, hann bureborn emellan med sin berättigade önskan att respekteras. Snitsaren har inget att invända.
Förlåt, men jag blir nästan tvungen att skratta över hur fel det kan bli 🙂
Bureborn, jag är VERKLIGEN inte chockad över att du (eller någon annan) läser Land, tvärtom. Jag är däremot – precis som du – chockad över att begrepp som volatilitet och riskaversion förekommer utan närmare förklaring i en text i just Land. I’m on your side here, tro’t eller ej.
Sedan redogör jag för min allmänna ståndpunkt i frågan, den står jag fast vid, och vi behöver absolut inte vara överens. Jag har dessutom ägnat en icke föraktlig del av mitt yrkesverksamma liv åt just språkkonsulteri, där min uppgift har varit att göra teknisk text begripligt för icke fackkunniga läsare. Jag tycker det är intressanta frågor, och värda att reflektera över. Svaren är inte självklara.
Jumpers sista mening är väl ungefär vad jag ville få fram. Det vill säga att jag tycker det är helt okej – till och med önskvärt – att använda fackspråk, men att man däremot bör förklara använda termen för den som inte råkar komma från annat håll.
Så farligt var det väl ändå inte 🙂
…och jag menar förstås ”förklara använda termer för den som inte råkar komma från samma håll”, eller ”den som råkar komma från annat håll”.
Här i löparbloggosfären har snitsaren noterat en förkärlek för engelska ord och uttryck. Han tänker då inte bara på interjektioner och fula ord av typen ”da shit”, ”migaaad”, ”godammit”, ”W.T.F”. och liknande utan engelska fraser i största allmänhet. Mycket är av modekaraktär och försvinner med tiden. ”Been there, done that” har sagts så mycket att det börjat tappa i status och snitsaren tycker att det var ett tag sen han såg det. Det evinnerliga ”Bring it on!” är förhoppningsvis snart på väg åt samma håll. Eftersom snitsaren uppfattar orden och fraserna som internjargong, ett de unga, coola löparnas fackspråk, tar han själv aldrig sådant i sin mun utan nöjer sig med att le överseende och i bästa fall försöka förstå.
Jumper: Snitsaren är som vanligt klok. Kan det bero på att han befinner sig på ett hälsosamt avstånd från bloggosfären och ”talar” genom annan? Lagom distanserad, men ändå engagerad?
Gullfot: Det skrivna ordet har sannerligen sina brister! Plötsligt är vi nu (nästan) överens. 🙂
Ibland överväger jag allvarligt att lägga ner bloggandet av ren och pur förfäran. För det är ju så skrämmande enkelt att det man skriver inte uppfattas som man tänkt. Och då tänker jag inte främst på dem som faktiskt ger sig in i diskussionen, för då kan man ju guvbevars reda ut saker och ting *suckar lättat*. Då är det etter värre med dem som kanske läser vad jag skriver, men aldrig ger sig till känna.
Eller kanske ska man alls inte bry sig om sånt? Det här är ju min blogg, och där om någonstans borde man väl skriva som man behagar? Eller inte? *morgontrött förvirring*
Jumper igen: Det anglofierade, unga, coola löparspråket har jag reflekterat – men inte irriterats – över. Men är det verkligen löparjargong, det kanske bara är ungt och coolt… 🙂
Interjektioner är faktisk svåra saker. Ofta tycker jag de låter lite löjliga på svenska. Alldeles för hurtfriskt och konstlat. Och då är det kanske lättare att svälja ett engelskt uttryck?
Snitsaren håller med dig om att engelskan nog är typisk för alla unga och coola och säkert är den lika naturlig för dem, som snitsarens lätt arkaiserade språk är för honom. Dock tycker han att det vore skoj med lite andra språk. Kanske ryska, som i Clockwork Orange. Snitsaren har förståelse för att man hellre båda svär och uttrycker uppskattning på engelska. För honom har svenska svärord, könsord och ord som uttrycker närhet en alltför naken klang, medan utländka motsvarigheter egentligen inte säger någonting alls känslomässigt. Snitsaren, som själv i likhet med de flesta kan säga ”shit” för småsaker, har fått lära sig att detta för oss oskyldiga och nästan neutrala ord egentligen är riktigt fult och bör undvikas i städat engelskspråkigt sällskap. Att tala utrikiska är lite som att tala genom ombud så att man slipper ta fullt ansvar för sina ord. Det vill säga så som som snitsaren ständigt (och alltså även nu)gör.
Hahaha, jag ska erkänna att jag nästan blev lite chockad att du ens kunde tro jag var en så arrogant apa 😉 Å andra sidan blev det ju så uppenbart knasigt att det gick att skratta åt det. Precis som du skriver så är det ju skrämmande hur lätt saker kan uppfattas helt annorlunda än man menade, såfort man släppt iväg en text äger man den inte längre utan är helt utelämnad till tolkningarna. Åtminstone är jag ofta så jag känner det, på gott och ont.
Å andra sidan är det ju en bit av tjusningen, och jag har slutat oroa mig för att vara ”ofrivilligt provokativ”. För visst är det så, en blogg är ju till för att man skall kunna skriva precis som man behagar, och vad vore tråkigare än om vi bara finge läsa slätstrukna träningsrapporter i tid och otid. Hellre då att vi käftar ibland 🙂
Vad gäller engelskan som markör för de ”unga och coola” måste jag fnissa lite. Tror inte vi skyldiga är varken särskilt unga eller coola. Det är en ren vanesak. Visst är det intressant att vissa saker låter bekvämare på ett främmande språk (även om de vore märkliga inom detta språks egna kontext), men ofta är det ju också regelrätta populärkulturella referenser som ligger bakom. Om man som jag arbetar på engelska dagarna i ända slinker det ännu lättare ur en mening eller två, och svenskan ter sig ibland alltmer främmande. Jag tycker engelskan fungerar utmärkt som litterärt grepp i svensk (blogg)text. Det gör den inte till engelska, utan en variant på tidsenlig svenska.
Ryska ord och uttryck kan man faktiskt stöta på i kretsar där tillräckligt många behärskar språket, tänk Arméns Tolkskola som gott exempel. Och visst händer det att tyska uttryck nästlar sig in, just nu verkar Scheisse vara populärt inom träningsbloggosfären.
Snitsaren, som egentligen inte har tid att skriva bloggkommentarer, men som inte kan låta bli, eftersom han alltid går igång när det handlar om språk, säger att gullfot, som är en av dem som allra oftast kryddar sina bloggkommentarer med engelska, tycks göra det helt naturligt, vilket är spännande. Det ska också tilläggas att snitsaren aldrig dömer eller ens tycker utan bara noterar.
När det gäller ”populärkulturella referenser” känner sig både snitsaren och jag själv ofta tämligen utanför. Som tur är finns den förträffliga hjälpredan Google, även om denna inte ger mycket mer än ett hum om vad det ”egentligen” handlar om.
Snitsaren drar sig också till minnes (Varför ”drar sig” snitsaren alltid ”till minnes”, när andra normala människor ”kommer ihåg”?) hur det naturligtvis bollades och blinkades ryska ord och fraser, när han (och för övrigt även hans sköterska) läste språket för fyrtio år sen. Internspråket i en tight familj kan också nå oanade höjder, men då är gruppen så liten att man inte längre kan tala om subkultur. När snitsaren talar nujpraw har det gått riktigt långt.
Till sist tycker snitsaren att bureborn lugnt kan fortsätta att skriva på sin blogg. Inte minskar hon lidandet i världen genom att avstå.
Gullfot och Jumper: Själv är jag rätt kass på engelska, åtminstone så dålig att få engelska uttryck känns bekväma till vardags. (Men ung och cool är jag definitivt! *kollar födelseattesten*. Ok, inte så ung kanske, men helt klart cool. Precis som ni.)
Hade en gång en pojkvän som envisades med att säga ”I love you”. Berörde mig föga. Men när han plötsligt utbrast ”Jag älskar dig” – då sjappade jag. Tror jag var fjorton.
För övrigt anser jag att Snitsaren är inkonsekvent. Först påstår han sig aldrig tycka eller döma. Ett par rader senare gör han uttryckligen det. Tycker alltså. Att jag ska fortsätta blogga. Så då gör jag det.