Summa: summariskt

Den blev mer summarisk än jag trodde. Tävlingssäsongen. Hade tänkt mig att den skulle avslutas med ett par härliga höstlopp. Som SUM. Så blir det inte.

Och det beror bara delvis på att mina strejkande hälsenor knappast skulle uppskatta 50 kilometer löpning. Mer avgörande är att jag helt enkelt inte vill springa någon mer tävling i år. Senast i helgen trodde jag att jag ville det. (Även om jag misstänker att mitt undermedvetna satte P för tävlingssäsongen redan efter Vertex.)

Jag har famlat efter löplusten. Sökt efter motivation. Mål och mening. Tidigare har en framtida tävling alltid kunnat ge mig just det – ett mål att sträva, längta och träna efter. Först nu, när jag lagt planerna på hyllan, inser jag hur stressad jag blivit av tävlingstanken. Ständigt jagats av dåligt samvete över att inte träna tillräckligt mycket, tillräckligt kvalitativt.

Jag känner mig plötsligt flera kilo lättare (och jo, det märks i löparspåret). Fri från det där traktordäcket jag släpat efter mig på sista tiden. Planlöshet kan vara sann frihet! 

Fast det är klart. Lite lockande är det ju att springa en mara iförd cykelhjälm. Under jord. I en tysk saltgruva. Eller inte.

Annonser

9 tankar om “Summa: summariskt

  1. Ja, om man som du ogärna springer samma lopp två gånger, får man leta utmaningar allt längre bort för att så småningom söka sig under jord (eller till månen).

    Du har hittat friheten i den planlösa träningen. Välkommen i klubben. Jag tror att sådan löpning inte bara är välgörande för själen utan också för kroppen. Jag tror att för den som är van att springa kommer även ogenomtänkta spontana pass att få struktur och kvalitet, helt enkelt för att hela löparjaget mår bra av det. Själv vet jag jag aldrig riktigt hur jag ska springa i förväg, men känner mig alltid nöjd efteråt och den fria träningen tycks ha varit tillräckligt effektiv för två givande lopp i höst.

    Jag är lite undrande över din inställning till tävling. Medan flera löpande existenser i min närhet över huvud taget inte kan tänka sig att springa lopp, tycker jag att tävlandet är stimulerande, inte som morot för träning utan som ett nöje i sig, detta oavsett hur förberedd jag är. Om jag skulle önska dig något, så vore det kanske att hitta samma frihet i tävlandet som i träningen. Om du som jag tycker att det har sin charm att sätta på sig en nummerlapp och springa iväg bland en massa likasinnade, så borde det räcka långt. När jag har sett dig tävla har du sett glad ut, men om du (som jag anar) undermedvetet gör tävlandet till något allvarligt, kanske du ska ta ännu ett snack med dig själv. Tävling borde kunna vara en trevlig omväxling, men så länge du inte har lust att tävla, finns det ingen anledning att göra det. SUM kan du leva utan, men kanske inte löpningen?

  2. Känner väl till symptomen som bureborn beskriver.

    För mig räcker det att ha en tävling per år att sikta mot. Har jag inte det blir träningen så planlös att den stannar upp. Blir det för många tävlingar däremot så kvävs löpglädjen av en allt starkare prestationsångest. Jag antar att jag har många mil osprungna innan jag, som Jumper, når mognaden att kunna tävla enbart för nöjes skull.

    Fast träning utan att då och då dra traktordäcket efter sig blir också den i längden glädjelös. Behovet av omväxling får i mitt fall stundtals grepp på prestationsångesten. Gissar att detsamma också gäller för många andra, som ibland vågar utmana sin rädsla för att misslyckas.

  3. Klokt beslut. Jag tror att löplusten kommer tillbaks nu när du släppt kraven.

    Jag är som Jumper och tycker det är kul med lopp men INTE om man har ett traktordäck släåande efter sig.. Den där känslan av att man SPRINGER måste ändå finnas för att det ska vara kul. Oavsett om det är träning eller tävling. Det går att härda ut tillfällig tröghet i kroppen (den kommer ju liksom alltid då och då) men släpper det inte så får man antingen kolla upp om det faktiskt är något fysiskt fel eller, som du nu, ta en paus från (oftast egna) kraven.

  4. En tävling per år att sikta mot räcker för Oliver Sture. Hjälp! Det om något skulle stressa mig, i synnerhet som jag har en förmåga att pricka in mina sällsynta sjukdomar till stora lopp. Typ ett Stockholm Marathon var fjortonde dag vore ett lagom smörgåsbord att välja bland. Känner man för att springa gör man det, annars, det vill säga oftast, struntar man i det. Toppform vet man aldrig när den infinner sig. Mina bästa resultat, oavsett gren, har jag gjort helt oplanerat utan speciell formtoppning.

    Som råd till Bureborn är min erfarenhet kanske inte så mycket värd och nu står hon väl som en åsna mellan de båda veteranerna Oliver och jumper. Lite av varje kanske vore lagom avstressande. Ett eller två stora lopp om året men däremellan lite skitlopp att ta med en klackspark. Eller något helt annat?

  5. Oliver 1: 🙂

    Jumper: När det gäller inställning till träning och tävling är du min förebild.
    Men ännu är jag inte så säker som löpare att jag vågar ta alltför lätt på tävlandet. Och det beror inte på att jag ställer upp tidskrav på mig själv. Istället beror det på att jag inte litar på att jag med ”dålig”, ”för lite”, ”ofokuserad”, ”okvalitativt” träning inte kommer att få en trevlig upplevelse. Det behöver alltså inte gå fort, men jag vill känna att jag har kontroll över situationen – och mår bra – ända in i mål. Eftersom jag känner mitt löparjag för dåligt är jag fortfarande osäker på vad som krävs för att jag ska nå det tillståndet. Alltså tror jag att jag måste träna på liknande sätt som enligt Sz maratonprogram. Det behövs alldeles säkert inte.

    Oliver: Det är en svår balansgång det här – träningsmorot kontra prestationsångestskapande piska.
    Kanske borde man helt enkelt ställa upp i fler tävlingar när man är känner sig dåligt tränad? Ta det som ett träningspass tillsammans med andra, och bara fokusera på att njuta av situationen oberoende av hur själva löpningen känns?

    Ingmarie: Precis – det är just springa jag vill göra på tävling. Vad det innefattar skiljer sig åt från tävling till tävling. På Vertex ”sprang” jag i ett tenmpo av 30 minuter per kilometer på sina ställen. Men känslan var ändå ”jag springer!”.
    Traktordäcket har jag (just nu) lyckats låsa in i det mentala garaget. Hoppas att det inte rullar ut på ett tag.

  6. Förebild? Hjälp, här gäller det att väga mina ord på guldvåg så jag inte leder dig i fördärv.

    För tydlighets skull: Även en sån gammal räv som jag kan känna osäkerhet. Den sista tredjedelen av SUM i morgon är okänt land som jag inte gärna vill tänka på. När jag tänker på loppet, visualiserar jag ingen härlig målgång på starka ben, men heller inte motsatsen. Det ska bli roligt att komma till starten och de första milen kan nog bli riktigt njutbara i det fina vädret. Resten av loppet finns inte än och jag tänker att den stunden det bekymret. Kanske är jag lite dum i huvet?

  7. Ja, hej, det var jag igen! Jag funderar lite över din påstådda brist på självkännedom och självtillit. Det är något som jag inte får ihop riktigt. Dina tre senaste stora lopp har gått mycket bra trots att du långt ifrån varit hundra procent säker innan. Läs vad du skrev före Lidingöloppet 2008… och på Stockholm Marathon lät det på dig i början som om du tänkte bryta. Och hur en sån försiktig löpare, som du beskriver dig, får för sig att springa Fjällmaraton kan man undra. Tänker du kanske att allt bara varit oförtjänt tur, som du inte kan räkna med fler gånger? Eller hur fungerar det? Jag får fundera vidare.

  8. Jumper: Ibland kan det vara klokt att stoppa huvudet i sanden. :-)För nog lär det kännas i benen när du passerar mållinjen på lördag. Lika bra att du inte vet hur mycket… Men mest av allt gissar jag att du kommer att vara nöjd och stolt över din egen bedrift. Jag är i alla fall helt trygg i bevissnign om att du kommer att slutföra loppet med bravur.

    För att använda ett coolt uttryck från löparbloggsofären – jag är en fena på att baissa inför lopp… Det är föexten ett genomgående tema i mitt liv – förvänta dig det värsta så kan det i alla fall inte bli värre. Vilket förklarar varför jag ser så glad ut under tävling! Undantaget SM där jag blev överrumplad över tyngden i benen under första delen av loppet. Jag hade ”glömt” att gruva mig för den delen av loppet, och helt koncentrerat mig på vad andra varnat för: den sista milen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s