Ecco ego

En blogg är (oftast) en självcentrerad skapelse. En gnällig blogg, som min under löparabstinens, är en sann stilstudie i egocentrering.

I lördags fick jag ytterligare jagperspektiv. Var in till Uppsala och tog sista chansen att se utställningen Avtryck. En alldeles, alldeles underbar och förunderlig utställning av min alldeles, alldeles underbara vän Helena Laukkanen.

Den handlar om jag. Handfast innebär Helenas jagprojket att hon klipper ut alla ”jag” ur böcker. Alla dessa ”jag” får sedan ett nytt sammanhang. Som när de som här nålas upp som ett diffuserat jaglandskap på väggen.

Verket Avtryck av Helena Laukkanen.

Det är otroligt vackert. Och enormt tankeväckande.

Just det här verket – Avtryck – startade en process hos mig (som jag inte är klar med ännu). Det var något med de fastnålade jagen som fick mig att famla efter något nästan greppbart. Idag läste jag ett citat på Ingmaries blogg. Det handlade om vänner och löd: en vän är en människa i vars sällskap man törs vara sig själv.

Då hittade synapserna i min helgslöa hjärna varandra. De fastnålade jagen snuddade vid en fundering som jag ofta försöker springa ifrån. Vem f-n är JAG? Vem är jag när jag är mig själv? Finns det ett jag som går att fästa med en knappnål på väggen?

………………………………………………………………..

Annonser

7 tankar om “Ecco ego

  1. Finner du svar på dina frågor, har du ännu ett spännande blogginlägg skrivet. Risken är dock att sanningen är alltför privat för detta forum. Snisaren, som ogärna använder ordet jag, tycks på sin blogg ha ambitionen att blicka bakåt och ringa in sitt liv, det vill säga i någon mening berätta vem han är, men när han närmar sig sådant som ligger honom närmast om hjärtat, stumnar han. Med det återgivna kriteriet på ”en vän”, har snitsaren inte många om ens någon. Att bli vän med sig själv, i denna och andra betydelser, kan vara svårt nog.

  2. Jumper satte fingret rätt på! ”Att bli vän med sig själv”. Att acceptera sig själv helt och fullt och vara den man är med sig själv. Där banne mig inte så lätt som det låter!Åtminstone inte för mig…Och med åren lär vi oss att spela så många olika ”roller” (hemma, på jobbet, med familjen, i affären o.s.v)att risken är enormt stor att vi faktiskt tappar bort oss själva på vägen. Det där skrämmer mig! Kanske ”jag” inte är en? Kanske ”jag” är flera som tillsammans blir ETT ”jag”? Eller är ”jag” någon helt annan än den ”jag” tror att ”jag” är?
    Hu!
    Nu blir det rundgång i skallen. 😉

  3. Jag kan inte annat än hålla med alla föregående talare! Vem är jag??? Och i alla olika roller vi har hit och dit i livet, har jag tappat bort mig själv? eller är jag vän med mig själv helt och hållet? Nja, nu blir det rundgång här också! Men jag tror att jag kommer närmare och närmare mig själv med hjälp av löpningen. Utan den skulle jag inte vara hälften så nära, tror jag…hmmm… Vilket intressant inlägg Sofia! 😀

  4. Jumper: Kommer jag på svaret behåller jag det nog för mig själv! Men i ärlighetens namn tror jag inte att det är möjligt att hitta något slutgiltigt ”jag”. Alltså går det inte att fullt ut vara sig ”själv”. Vilket skulle kunna betyda att man heller inte kan ha några vänner – med det tror jag självklart inte på! Vänner är människors i vars sällskap man känner sig bekväm med sitt jag?

    Ingmarie: Visst blir det rundgång! Jag är inte på tanken att det inte finns något kärnjag, jaget är en syntes av alla de ”roller” man har. En del roller dock betydlligt mer bekväma än andra. Och en del borde man verkligen totalvägra att gå in i!

    Helena: Tack! Jag misstänker att det är frånvaron av löpning som bidragit till att de här jagfunderingarna återuppväckts. Det finns nåt i löpningen som ger ett lugn inombords, och där känner åtminstone jag mig rätt ”äkta” – som jag betraktat. Utan löpning blir jag ytterst förvirrad!

  5. Jag tror att man kan komma ganska nära vissa bitar av det egna jaget, men ett liv är nog för kort för att man ska hinna lära känna hela sig själv. Sedan handlar det väl också om hur modig man är. Det är lätt att umgås med änglarna man har inom sig. Med demonerna är det värre.

    Att helt få grepp om vem man är, är inte det ett slags nirvana (utslocknande)? Jag är inte säker på att jag vill nå så långt.

  6. Den gamla trasan:
    ”Jag var inte mig själv”.. är ju lite märklig, då man knappast kan skylla sina handlingar på någon annan än sig själv. Men man kanske gör något som är rätt oväntat/spontant, även för en själv.
    Kan man frånvara sig själv och på så sätt upptäcka nya egenheter? Nej, ju mer jag tänker på jaget desto mindre får jag plats i min lilla låda. 😛

  7. Oliver: Demoner, va! jag är blott och bart ängalik! 🙂
    De västa demonerna skyggar nog de flesta för – om man ens är medveten om att det finns sådana. Men om man som jag är en rätt självkritisk person kan man ha småsvårt att hitta änglarna också.
    Ser man till Laukkanens verk så bör man definitivt inte leta reda på jaget och klippa ut det ur sitt sammanhang. Kvar blir bara en sladdrig trasa av något som en gång var en bok.

    Paljetten: Jag minns minst ett par gånger i livet när jag helt klart agerat utanför de ramar som jag trodde ringade in mitt jag. Ibland bidde det riktigt pinsamt! 😀
    Lådor är trygga saker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s