Det dansande en del fjärilar runt Studenternas i Uppsala vid 10-tiden i morse. ULK-fjärilar i oranga jackor och reflexvästar med texten Team Stockholm Marathon. Vi ledare (i alla fall jag) hade nämligen en del flygfän i magen, det var ju ändå premiär för våra gruppträningar.
Det dansade en hel del löparben också. I tajts. Och så jag. I jeans. Kändes lite pissigt när våra fartgrupper drog iväg en efter en, och jag och förkylda N fick stanna kvar och storlekssortera t-shirtar. Ungefär en timme senare dansade ett 60-tal löpare tillbaka igen. På nästan lika lätta ben, men betydligt rödare om nosarna och svettvåta i håret. Härligt att se!
I ”min” grupp (5-timmars-gruppen) sprang 10 löpare. De såg glada och hurtiga ut, ska bli superkul att springa tillsammans med dem om två veckor. För då ska jag baske mig springa jag också. Idag fick min tränarkollega S och vikarie J (4:30 grabb) hålla tempot. Och det gjorde de galant!
Själv hade jag inte samma lycka när jag försökte mig på 5-gruppstempo på min rehabrunda. Det innebär 7:10 per kilometer. Siffrorna på Garmin löpte amok, 5:30, 6:22, 7:30, 5:58. Blip, blip, blip. Bara att konstatera – 7:10 sitter inte i kroppen. Jag behöver en taktpinne.
Dagens rehabrunda förexten. Den loggade jag som löpning på Funbeat. 40 minuter var jag ute på Tomtarundan, som är 6,3 kilometer lång. Förutom mina halvtaskiga försök i 7:10-tempo, gick jag uppför favoritbacken. Och traskade en bit som uppvärmning. Så jag var nog inte alltför olydig mot naprapatens regim; 30 minuter löpning.
Det är nästan så jag blir lite sugen på att öppna ett excelark. Lägga upp en träningsplan. Just det jag undvikit att göra på månader, för säkerhets skull. Jag är ju lite skrockfull som ni vet. Inbillar mig att träningsplanering leder till Achilles hämnd = en dubbeltjock hälsena.
Men kanske skulle jag våga nu?
…………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
JA du vågar! 😀
Tack, nu kändes frukosten bättre 🙂 klart du skall göra ett excelark! att planera träningen för några veckor framåt är ju nästan lika skoj som att sedan springa passen, Lite som att slå in julklappar . man vet vad det är men inte hur det kommer att tas emot…..
Härligt att rehabrundor fungerar och att de snart kan bytas mot ”the real thing”!
Jag har för mig att din virtuella kompis kan hjälpa dig att hålla rätt fart? Har själv aldrig prövat finessen eftersom jag inte är bunden till ett visst tempo.
http://www8.garmin.com/learningcenter/training/forerunner405/
Ingmarie: 😀 Och så måste man ju välja ett skelett att utgå ifrån också. Szalkai elelr ej, det är frågan?
Jens: Bara för din skull! Tidigare om åren har jag slagit in julklappar som varat året ut. Nu kör jag mer med adventskalender: ser vad dagen bjuder när jag öppnar luckan.
Oliver: Men kolla! de där filmerna hade jag missat, värst va´ min Garmin kan göra grejer som jag hade noll koll på. Nu kanske jag kan få styr på intervallfunktionen också.
På grund av diverse förkylningar, är min kondition ovanligt dålig just nu, varför Szalkaiprogrammets långsamma upptrappning nästan skulle vara lagom i år. Annars brukar jag le överseende åt hans försiktighet åtminstone till fram på senvåren. Fortsätter dock att springa på känsla och träna efter eget huvud som förut.
Om det bara handlade om att hålla rätt och jämn fart skulle jag nog bli en utmärkt TSM-ledare även utan satellitklocka. Tyvärr saknar jag övriga erforderliga kvalifikationer.
Fråga: Sprang du så där ojämnt eller var det klockan som konstrade?
(Om du känner igen delar av denna kommentar på annan blogg, är det en ren tillfällighet).
Jumper: Just i år tycker jag att Sz:s försiktighet är utmärkt. Funkar perfekt som rehab! Jag hamnar alltså inte allför långt efter i schemat. Om jag nu bestämmer mig för att följa det…
Vad är det för kvalifikationer som du tror dig sakna, och som krävs för att leda TSM månne? Är lite nyfiken.
Tyvärr tror jag inte att klockan konstrade. Det var helt enkelt min kropp som omöjligt kunde finns sig till rätta.
Heja Bureborn!
Klart du ska skapa ett träningsprogram. Och dina ord inspirerar mig att vilja göra detsamma. Hade förvisso tänkt att försöka följa Sz’s 3.30-program men att koka ihop ett eget är något som verkligen lockar!
Underbart kul att höra att du är ute och springer igen. Jag vet precis vad det innebär att komma tillbaka efter ett längre skadeuppehåll. Det känns stolpigt, lite ovant och konstigt. Samtidigt som det pirrar i hela kroppen av lycka att ÄNTLIGEN få vara ute och tassa igen.
Ärlig fråga vill ha ärligt svar. En god TSM-ledare är i mina ögon en utåtriktad varelse som tycker om att umgås med många människor på en gång. En lagom lättsinnig pliktkänsla är också önskvärd.
Jag är visserligen ingen folkskygg enstöring, men att jag inte gått med i någon löparklubb och bara sprungit med Vallentunas så kallade gubbskubb en gång, säger ändå något om mig. Om TSM var gratis och runt hörnet, skulle jag möjligen kunna tänka mig att jogga med i kön nån gång. Men att springa först och ropa käckt? Njaeej.
Benet: Heja mig! Jag sneglar förstås också på Sz, men känner att jag mäste klämma in mycket mer styrka och alternativträning. Annars lär kroppen paja igen. Och ska jag rymma det, måste en del löpning plockas bort om jag ska få ihop vila nog. Nu funderar jag på vilken löpning som ska bort… För jag vill ju springa massor! Oxå.
Jumper: 🙂 Ropa käckt behöver man nu inte göra för att inspirera och ge kraft, se bara vad din närvaro gjorde för mig under maran! Men du har en poäng, man bör nog känna sig bekväm med att vara lite – hm – överentusiastisk. Vi får väl se om jag fixar det. Men jag är helt säker på att många av delatagarna skulle ha mycket av lära av din inställning och erfarenhet av löpning. Det är så lätt att det blir för mycket fokus på tidsmål och prestationer.
Var kul att se dig på träningen. Det blir nog superbra det här.