Nämnde jag möjligen att jag är skrockfull när det kommer till träning? Det handlar inte om skrock kan jag meddela, det är en naturlag. Orsak och verkan.
Om jag börjar fundera på att lägga upp en träningsplan. Om jag tänker: jag kan nog springa på rikigt till helgen. Om jag tror att jag snart kan lämna rehab för prehab. Då slår kausaliteten till.
Jag var alldeles för glad när jag hoppade i löparkläderna inför kvällens rehabjogg. Alldeles för pirrig under fötterna löparglädje. Alldeles för euforisk över att jag nog är löpare ändå.
Efter övermod kommer straff. Så nu sitter jag här med en vänsterfot som inte går att stödja på. Stukad. Och riktigt jävla förbannad.
Naturligtvis klev jag snett exakt halvvägs. Och lika självklart låg mobilen kvar hemma på köksbänken. Tre kilometers promenad är satans långt när sinnet är lika svart som den omgivande decemberkvällen. Långt som en maraton när man är klädd för löpning och fryser så man skakar. Och det blir bara längre ju trängre skon blir i takt med att fotleden svullnar.
Det är fan i mig onaturligt att gå emot sin norrländska folksjäl.
…………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Åh NEJ!!!!!!!!!!!!!!!!! Är det riktigt illa? Kan du stödja nu? Har du kylt? Högläge? Tryckförband? Måtte det vara en lindrig variant. Stackars stackars dig… Den där naturlagen känner förresten även jag allt för väl till…:-(
Jag har kallat det ”lagen om alltings obönhörlighet”. Jag måste dock erkänna att den stukade foten gjorde mig lättad, eftersom rubriken fick mig att tro att det var din hälsena som var tillbaka på en tröstlös ruta ett. Nya skador är trots allt hoppfullare än gamla och min erfarenhet av stukade fötter är att de läks utan men. Om du tycker att jag är en korkad gubbstrutt som pratar i nattmössan, får du sätta upp en bild av mig att kasta pil på.
Ingmarie: Så fort jag kom hem kom ispåsen på, och tryckförbandet. Bindan har suttit på hela natten, medan foten vilat på en hög kuddar i sängen.
Tyvärr är det rätt illa tror jag. Jag klarade mig visserligen från kraftig svullnad, är bara svullen runt fotknölen. Och inte är foten blå heller. Men den går knappt att stödja på och jag kan inte flexa med fotbladet alls. Tar mig dock fram linkande så länge foten är rejält lindad och jag har löparskorna hårt knutna. Nu letar jag en låda som jag kan ha foten på på jobbet. 😦
Jumper: En liten pil på näsan får du allt. 🙂
Du har förstås lite rätt, en stukad fotled brukar läka fint. Peppar, peppar. Men just nu är jag mest arg, förbannad och ledsen över kroppen snuvande mig på den lilla löpning jag trots allt vågat mig på. Och etter värre, med den här fotleden kan jag inte cykla heller. Eller styrketräna. Eller ens göra tåhävningar. Vad kommer hälsenan att tycka om det?
Jag vet precis hur du känner dig (även här…). Precis när en långdragen trist jävla skada verkar vara på väg att ge med sig, så går man och halvt bryter foten så att man åker tillbaka på ruta ett igen.
Det enda positiva jag kan se med detta är att den ursprungliga skadan får chansen att i ”lugn och ro” få vila och bli riktigt bra på grund av att resten av kroppen blir tvingad till ytterligare löpvila.
Stackare där!
Benet: Det är ändå tur att man inte är ensam om eländet. För när man vet att andra råkat ut för liknande saker, och nu glatt tassar fram längs vägarna inser man att det finns hopp!
Om jag vrickat foten för fyra-fem veckor sedan hade det varit rätt ok. Men nu, när naprapaten gett order om att hälsenorna bör tränas tillbaka? Inte så vältajmat.
Snälla, snälla – inte på rikitigt väl? Hur mycket otur kan du ha??
Det känns så orättvist 😦 Jag skickar över massor Bli-hel-energi!
Kram!
Det väl som själva fanken också! Håll ut, snart är du ute och kutar igen.
Vilken jävla otur! Det som såg ut som ljuset i tunneln var alltså tåget??? Hoppas bara att det inte är så illa som det verkar!
Men lite RE är nog rätt medicin för din vrickade fot. Hjälper det inte får du väl sjunga svordomsvisan av M&B.
Neeej! Jag har inte läst detta inlägg, det har inte hänt! Hoppas att det inte är allvarligt allvarligt. Kram!
Mia: Tack! Energin verkar hjälpa, idag behöver jag inte hoppa på ett ben. Men jag begiper inte var oturen kommer ifrån, jag har ju inte gått under en stege, eller krossat en spegel…
Masse: Jag försöker bita ihop. Men eftersom kausaliteten är som den är räknar jag med att det kommer att ta ett par månader innan jag springer igen… (Den hörde väl inte att jag skrev till Mia att jag nästan kunde gå idag?)
Oliver: Det som kändes som X2000 verkar idag ha varit pendeltåget. Jag är alltså inte helt mosad, men ont gör det, och några tåhävningar kan jag inte göra. Det oroar mig faktiskt mer än den stukade fotleden.
Svordomar har fått oförtjänt dåligt rykte. De är suveräna när det gäller att neutralisera ilska. Och det gör faktiskt mindre ont om man svär så det osar katt när man slår hammaren på tummen.
Snorkkis: Tack, en kram hjälper alltid. Ledbandet är inte av, så allvarligt, allvarligt är det inte. Och inget är brutet.
Äsch dom där tåhävningarna kan vänta. Inte säckar hälsenan ihop bara för att du gör en liten paus. För övrigt tror jag att du springer snart igen. (Eller gäller den där kausaliteten även dina supportrar? I så fall säger jag att du kan glömma löpning de närmaste fem åren).
Ruskigt dålig timing- från min sida! Jag kanske borde ha kollat den här bloggen innan jag kastar ur mig egna tyckasyndomtankar!
Det du råkat ut för är dock typiskt efter ett uppehåll. Skogslöpare kan få de här skadorna bara genom att träna väglöpa för mycket och sedan gå ut i skogen. Det går så fort att tappa styrka i vristerna. Se det från den ljusa sidan, det är på rätt sida av året.Du får dock absolut inte göra så här i sommar!!
Jumper: Jag är glad att mina supportrar inte utmanar ödet!
Vertexkollega: Lovar på hedersord att hålla vristerna i trim till sommaren! Har hittat min balansplatta under soffan. Lite dammig var den. Nu ska jag bara ställa mig på den oxå…
Meeeen, vad fan.
Hur eländigt kan det bli? Jag ska skicka bulvaner på dina otursgudar så de håller sig borta *grrrr*.
Sänder över en styrkekram till dig *kram*
Paljetten: Jag kanske är ett klantarsel helt enkelt! :-)Tack för styrkekramen, det känns faktiskt bättre!
Helvete. Det här har jag ju missat.
Tänker du helt ta över skadetronen? Jag tänker inte släppa den utan motstånd.
Ett ”krya på dig” känns lamt, men…
Farsan: Du må vara kung, men jag kämpar för att bli kejsarinna!