Först: god fortsättning på det nya året, alla!
Det kommer att bli ett fantastiskt löparår. Det har jag bestämt. Trots det inledde jag inte 2010 med en löparrunda, utan med en snörvlig och frostnupen skidtur. När jag springer får jag sällan rimfrost i håret och behöver inte snyta mig stup i kvarten. Efter två skidpass är handskarna redan stela av snor. Mycket fräscht.
Men det tar jag gärna när belöningen är en härligt slutkörd kropp efter en timme längs ett diamantbestrött spår. Nyfallen snö gnistrar fantastiskt vackert i elljus. Det gör flistret i luften också. Likt fruset ministjärnfall.
Någon kontinuitet och progression i löpningen lär det inte bli så här i början av det nya året. Hälsenorna signalerar att springandet måste trappas upp försiktigt, försiktigt. Så jag fortsätter med mina drygt halvtimmeslånga rehabrundor var tredje dag. Fem minter längre får de bli först när hälsenorna (japp, numer är det båda) inte blir märkbart sämre morgonen därpå. Ibland känns det tröstlöst. Ibland känns det faktiskt helt ok. Rehab och alternativvarianter är ju också träning.
Hade tänkt mig att låta årets träning utgå från Sz:s fyratimmarsprogram. Men eftersom jag redan nu ligger efter, och knappast kommer att kunna springa efter programmet på länge, har jag lagt ner den idéen. Kanske tillfälligt, kanske för hela säsongen.
Jag känner mig överhuvudtaget ambivalent till träningsplanering. Samtidigt som jag inser att även min alternativa träning skulle bli bättre av lite struktur och pulsering, vet jag att jag stressar upp mig om jag satt upp ett alltför tydligt mål och sedan tvingas till rehab vecka efter vecka. Och träningsplanering utan målbild känns bakvänt.
Jag har ingen lust att börja det nya året med häcken först. Så jag går med nosen framåt dit lusten för mig. Idag var det skidåkning, det kan bli spinning, eller cirkelfys eller gym, eller, eller, eller. Men jag hoppas förstås att det blir löpning. På riktigt. I sinom tid.
…………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
God fortsättning till dig också; och håller tummarna för att träningen och löpningen ska gå i medvind så småningom!
Ang. att man måste snyta sig hela tiden i skidspåret – fattar det inte heller, men jag måste göra likadant. Två stavtag, snytning till höger, två stavtag till, och snytning till vänster.
Skidåkning är riktigt bra allsidig träning har jag själv just konstaterat och med några löppass då och då för att hålla löparmusklerna alerta kommer du att vara väl rustad när du kan springa på riktigt. Du är inte ensam om att ha gått ut försiktigt med springandet i vinter. Om man säger så.
God fortsättning! Skidåkning bör väl vara ett bra sätt att trimma hälsenorna? Åtminstone om du diagonalar.
Själv försöker jag hålla mig skidfri, men är fördenskull långt ifrån snorfri. När jag springer i låg temperatur bildas istappar både här och var. Mest under näsan. Det här är nackdelen med att ha hår i ansiktet. Fördelen är att det isolerar en aning mot kylan.
Snorkkis: Jag hoppas dina tummar är magiska, jag behöver lite magi. Men en rejäl trollformel, då jäklar!
Sitter snorets källa månne i axlarna? De använder man ju mer när man skidar än när man springer?
Jumper: Konditionsmässigt fixar jag det alldeles säkert med skidåkning. Men löparleder och senor lär knappast uppskatta en alltför kraftig upptrappning av löpandet vid snösmältning.
Och rullskidor verkar verkligen livsfarligt!
Oliver Sture: Eftersom mina armmuskler lämnar en del övrigt att önska, blir det väldigt mycket diagonalat. Det gillades av naprapaten.
Isolering i alla ära, men istappar… hu!
Jag förstår om det känns jobbigt och att tvivlet infinner sig emellanåt men som Jumper säger så kommer skidåkningen att göra dig stark och redo när läge är. Jag vet många som har tvingats köra mer eller mindre helt alternativt men ändå kutat maran bra. Samtidigt tror jag du tänker ”rätt” på så vis att du blir mindre stressad av för mycket målfokus.
Ett ”knep” kan vara att ha många, många små, små delmål. Gärna ett varje vecka.Det kan hålla din gnista levande och att du ser att det går framåt. Släpp inte huvudmålet.
Och en god fortsättning önskar jag dig med!
Snösmältningen ser ut att dröja länge än, så löpningen har god tid på sig för långsam inskolning. För egen del känns det ovant att vara så här löpotränad i januari, när jag normalt brukar springa långa långpass. Även om vi har helt olika skäl till löpovana, tycks vi ha en liknande resa framför oss i vår, vilket är en tröst, även om jag naturligtvis hellre sett dig i full karriär.
”Härliga skidpass, förresten!! Du är grym vännen, glöm ALDRIG det!!! Keep up the good work!!”
Skidåkning och snor är ett!
Sporten har aldrig varit sig lik sedan sprintdistanser kom till och fryset skäggsnor a la Wassberg försvann ur målfållan och TV-rutan. Snorkkis förleder dig något med sin beskrivning av snorandet. Det finns ingen fokus eller ork för sådana där inlagda ”snor-pauser”: man fräser rakt ut, i steget och hoppas sedan på att man inte är så snabb att man hinner ikapp det.
Skidåkning är även ett överlägset sätt att skaffa sig grundkapacitet och kondition. Springa kan du börja göra i mars och då satsa mer på längre distanser och färre löppass.
God fortsättning!
Ingmarie: Tack för kloka råd! Nån liten målbild ska jag nog våga mig på, och så har jag ju den stora: Vertex. Men mrkligt nog är jag inte speciellt orolig för att löpningen inte ska räcka för att klara Vertex. Till skillnad från Stockholmsmaran. Vertex är ju ingen löpartävling, det är en tuff fjällvandring i högre tenpo och ett pannbenstest.
Jumper: 😀 Du har väl aldrig varit inne hos Fredrika?
Just ja, du brukar ju verkligen tassa låååångpass under vintern. På ngt sätt känns det tryggt att ha dig som sällskap här i ickelöpandet. Säkerställer att jag kan räkna med trevligt löpsällskap om det blir ngn SM för min del. Jag räknar med att vi slår följe hela vägen den här gången.
Farsan: Jag snyter mig i handskarna… Utom i uppförslöporna i Husum, då rinner eländet längs hakan. Och så torkar jag av det med handsken när jag når krönet… Skidåkning är läbbigt – men jäkligt kul!
”Säkerställer att jag kan räkna med trevligt löpsällskap om det blir ngn SM för min del. Jag räknar med att vi slår följe hela vägen den här gången”.
Oj!! Minsann en riktigt fet morot inför min begynnande vårträning. Hampar det sig så lyckligt att vi startar samtidigt, lovar jag att försöka hänga med så länge jag bara orkar.
(Men något skidsällskap vet jag inte om jag är så pigg på så som gäggar med snoret. Själv drar jag in det och spottar diskret i en liten spottkopp, som jag skruvat fast på ena staven).
Att vi hamnar i samma startgrupp är väl troligt? Och att hitta dig i vimlet innan start är klart möjligt. Om inte annat kan säkert du, med högre utsiktspunkt, lokalisera lilla mig.
flister, ett sådant vackert ord!
Köksjymper gillar att retas med pepp och tillrop. Han vet hur illa jag grinar varje gång. Ser att han kör samma med dig 😉