Jag tror jag ska flytta ”hem” till Norrland. Vad gör man inte för löpningen?
Idag tog jag sambon med på skidtur. Först jagade vi ett uppkört spår. Spåret i Banafjäl hade troligen inte sett en spårmaskin sedan Hedenhös, så det fick bli Degersjön i Husum. Spåret doldes visserligen under en decimeter ny- och drivsnö, men kunde följas på känsla. Någorlunda. Två vurpor: en för sambon och en för mig. Men vi landade mjukt.
I hemmaspåret i Gånsta, Enköping, tuggar jag i mig en kilometer på knappa sex minuter. 5:45 en bra dag. I Degersjön snittade jag sju minuter. Och tro mig, det berodde inte enbart på spårandet. Huvudorsaken stavas backar. Först gick det uppför, så nedför, så uppför och så nedför. I stigningar besläktade med en viss fiskbacke på Lidingö. Visserligen mer kortväxta kusiner till aborren (spigg, kanske?), men mustsugande ändå.
Nu är jag ju ingen skidåkare. Jag är löpare. Alltså åker jag skidor – men hjärnan analyserar bara hur terrängen skulle vara att springa i. Så fort jag befinner mig på en ny plats springer jag där i skallen. Så enkelt är det.
Degersjöspåret skulle vara suveränt att springa i. Liksom resten av Höga kusten. Går liksom inte att undvika kuperat. Naturliga intervaller. Hela tiden. Varje pass. Konstant. Fy tusan vad jag skulle vara vältränad om jag bodde någonstans mellan Nordingrå och Husum.
…………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Låt det där stanna vid en tanke, det blir så himla långt bort till dig om du flyttar till löparnas shangrila. Saknar dig redan.
Även jag har åkt skidor i Norrland, även om det var länge sen. Måndagseftermiddagarnas skidträning i egen takt utan packning och bössa lyste upp en i övrigt svåruthärdlig militärtjänst vid I20 i Umeå 1965-66. Minns inga backar, bara stora platta myrar. Märkligt nog kommer jag inte ihåg om det obligatoriska skidspåret var 5 eller 15 km långt, bara att det slutade på siffran fem.
Paljetten: Idag var jag in till stan en sväng. Fick ångest efter tio minuter. Flyttplanerna har därmed raderats ur sinnet. Sten Sture är ju också en fin backe…
Jumper: Bristen på backar beror på att Umeå inte befinner sig mellan Nordingrå och Husum. Västerbotten är platt som en pannkaka. Fast det brukar iofs inte gälla elljusspåren, som av ngn anledning alltid brukar innehålla djävulsbackar oberoende av var de finns i Sverige. Men så kanske inte vid I21.
Så Husumstrakten är riktiga hemma-arenan!? Du har så rätta i att Umeå och Västerbotten är platt som en pannkaka – om man räknar bort elljusspåren.
Håller med om att Höga Kusten har de perfekta förhållandena för backig träning av diverse slag.
Själv har jag precis preppat längdskidorna och väntar på lite mildare temperatur för att ta mig ut i spåren. Men jag har ju docl premiärat både telemark och slalom i Kittelfjäll i helgen. Inte dumt det heller!
Någon flytt tillåts naturligtvis inte…….Jag erbjuder mig att hålla dig sällskap upp och ner för sunnerstabacken istället så fort den J-vla snön försvinner. Det borde bli backigt så det räcker…….
Tur att du redan ångrat dig. Här i riktiga Norrland är det just nu minus 27 och Balderskolans vädersida visar en vindeffekt på minus 37. Även om skidspåren gnistrar och har sig är det knappast läge för annat än sprakande björkvedsbrasor.
Lisette: Kittelfjäll låter mums! Men jag gissar att det var rätt bistert om nosen? Husum är inte riktigt min hemmaarena, snarare sambons. Som ung (yngre menar jag) höll jag till i Själevad, strax söder om Ö-vik. Älgstråket hette spåret. Lika superbt backigt dock. Men på den tiden hatade jag träning. 🙂
Jens: Sunnerstabacken? Huvva! Den tar vi!!
Oliver: Jag återfick snabbt både sans och vett. En knapp vecka i Norrland, och jag brukar återfå förståndet = fatta att vinter norr om Dalälven inte är ngt för mig. I alla fall inte i några större doser. Små smakprov då och då är däremot trevligt.