Jag känner mig usel. Som sviker mina TSM-kolleger på söndag. Men jag törs helt enkelt inte springa 13 K på vintervägar, inte ens i 7-tempo. Och det är inte min naprapat jag är rädd för. (Även om jag är rätt säker på att han skulle ge mig en avhyvling om jag dök upp där på tisdag och hade sprungit så långt.)
Det är mina hälsenor jag är rädd om. De senaste dagarna har de blivit sämre igen. Jag orkar inte ens fundera på varför längre. Numer bråkar dessutom båda. Trots att vänster hälsena, som teg still när eländet började, inte borde gnälla. Den har ju fått excentriska tåhävningar i förebyggande syfte.
Det är aldrig roligt att inte kunna hålla vad man lovat. Inte leva upp till sina åtaganden. Och det är f-n så trist att inte kunna springa så mycket som man vill! TSM:andet stressar mig faktiskt lite. För varje vecka trappas sträckorna upp, men jag harvar på med min rehab. Hamnar ohjälpligt efter. 4-timmars-programmet racar ifrån mig, och nu kutar även 5-programmet iväg.
Att själv träna efter programmen med Stockholm Marathon som mål har jag redan gett upp. Ingen idé att få en klump i magen för varje vecka som planerna kullkastas av stela hälsenor. Men jag vill inte ge upp ledraskapet i TSM. Det känns ju så roligt! Och mina vänner räknar med mig.
Men frågan är om det är reko att haka sig fast. Kanske borde jag kasta in handduken och ge en vikarie en fast ledarroll i gänget? Redan nu. För frågan är om jag kommer att kunna springa med gänget nästa gång. Mitten av mars (ed. februari menar jag). En månad. Jag blir alltmer tveksam till att jag klarar de 16-17 K som jag gissar krävs den gången.
Sista passen har jag sprungit 8 K, men eftersom hälsenorna blivit sämre antar jag att jag måste kapa sträcklängden igen. Måste ta en rejäl diskussion med naprapaten vid återbesöket nästa vecka. Få reda på hur jag ska agera. Själv ser jag inget tydligt mönster i vad som gör att senorna känns bättre eller sämre. Förutom att de dagen efter ett löppass alltid är lite stelare och ömmare. Frågan är vid vilken nivå jag ska skita i det?
…………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Usch, jag vet hur det känns. Det är trist att vara skadad men det är ännu värre när man hela tiden missar något extra roligt.
Usch ja! Varför sitter jag här och bryr mig ett par hälsenor långt borta i fjärran land? Eftersom jag följer dina noggrant nerplitade hälsenesmärtstatussiffror på funbeat har jag med bekämning förstått att det blivit ett bakslag. Vet av erfarenhet att sådana bakslag känns som skit, som att behöva börja om från början. Men tro mig, min stackars erfarenhet säger också att sådana bakslag inte behöver betyda allt för framtiden. Hälsenorna talar väl om att det blivit lite för mycket på sista tiden, vilket din funbeatkalender också skvallrar om. Så mycket ovan skidåkning och spänstig löpning med isbuggar var kanske senorna inte beredda på. Hur skulle det fungera att springa långsammare och mindre spänstigt? Du kallar visserligen 8 km i 5:50-tempo för lätt löpning, men jag undrar (med risk för att bara prata om mig själv) om det bara är ”sträcklängden” som hälsenorna känner av?
Oavsett om nästa TSM-möte är ”om en månad” eller ”i mitten av mars” råder jag dig att ge din vikarie fria händer. Inte för att jag tror att du inte hinner bli löpduglig, utan för att du tydligen inte bara känner glädje utan också plikt att medverka. Om ni kommer överrens kan ni väl vara två fram i vår?
Förstår att det känns skit att vilja men inte våga. Men att avstå på grund av skador är ju knappast ett svek. När det gäller hälsenorna tycks du ha prövat allt. Själv skulle jag lägga isbuggarna på hyllan (dubbat sliter mer på transmissionen om man jämför med bilar), men inser att de ger en viss trygghet om man vant sig. För övrigt tycker jag att jumpers råd verkar förnuftiga. Pressen att vara helt återställd innan nästa TSM-träff är kanske inte det mest optimala rehabupplägget?
Jag åkte på hälsenen-problem omgående, nu när jag körde igång och sprang med bugsen varje gång. Jag har dom bara i extrem-fall nu.
Skippa bugs och skippa DS-trainers. Ge dina underben den bästa resan de kan få och testa att köpa det stabilaste som finns på marknaden = Kayanos. Kanske det kan hjälpa lite.
Först; du är INTE en svikare! En svikare är en som struntar i sina vänner och det gör verkligen INTE du!
Håller sen med alla de ovanstående. Skippa dubbdojjor, låt den andra ledaren ta över just nu och så kan ni hjälpas åt när du är på banan igen (vem vet, då kanske rollerna är ombytta??), kolla med naprapaten ordentligt (D?), satsa på lite mer alternativträning för att bibehålla formen och dra ner på löpmängden.
Snömodden är ett skit så kanske löpband kan vara ett alternativ även fast det är aptrist i jämförelse med ”the real thing”.
Tobias: Usch ja. Världen borde vara konstruerad så att man när man är skadad enbart kom ihåg grispassen. Fast frågan är ju om man skulle hitta någon anledning att rehabba då förstås.
Jumper: Funbeatsiffrorna i all ära, men det mesta är faktiskt alternativträning. Sån där som naprapaten tycker att jag borde syssla med, och som ska vara vänligt mot hälsenan. Men han kan ju ha fel. Att vila är inget alternativ, det ska pågå genomblödning har jag fått order om.
Hm? Du har månne en poäng i att jag springer lite för fort. Kanske. Men särskilt spänstig känner jag mig inte. Har väldiga svårigheter att springa långsammare, för varje gång jag får ge mig mig ut blir jag lätt euforisk, och då är det svårt att lägga band på sig.
Jag hoppas att mina ULK-kolleger hittat en vikarie… Om inte får jag riktigt dåligt samvete.
Oliver: Efter min fotledsdtukning är jag lite feg på slirigt underlag. Så jag har inte vågat ge mig ut utan broddar. Ska försöka repa mod. Pressen är helt klart inge´ bra för rehabmoralen. Den – och mitt rädsla för att inte längre kunna kalla mig löpare.
Farsan: Icebug blev det bara två pass – sen fick jag skavsår. Sen dess springer jag i mina Kayanos, med specialgjorda iläggssulor. Men med broddar… Frågan är om det senare är så klokt.
Ingmarie: Japp, det är Daniel somn gäller. Jag ska sätta hans hjärna på prov på tisdag. Hoppas verkligen att han kan förklara bristen på mönster i min hälseneutveckling.
Enligt nuvarande order vill han att jag springer var tredje dag, och trappar upp med fem minuter om hälsenan sköter sig. Kanske har jag trappat upp för snabbt. Och sen är det frågan om skidåkning verkligen är vänligt nog för hälsenan. Tyckte D, men man vet ju aldrig.
Löpband är nog inte alls nån dum idé. Faktum är att mitt enda pass hittills inte gav lika stora efterverkningar som utelöpning. Men det är ju så försvivlat enahanda. Puh!
Säkert borde jag kuta i bassäng istället, men jag klarar bara inte av simhallar.
Svikare är du ju inte, däremot var du saknad och det är ju inte samma sak.
Hoppas hälsenorna snart blir bättre så att vi ses igen…….
Jag kan bara säga en sak. BRA att du lyssnar på kroppen! Hoppas hälsenorna klagar mindre snart.
Jens: Känns trösterikt att jag är saknad… men jag känner mig ändå lite taskig. Glad att jag har polare som täcker upp!Så fort senorna tillåter är jag förstås tillbaka. Håll tummarna för ett smärre mirakel!
Lisette: Mina öron börjar bli rätt less på att höra kroppens envisa klagolåt. Men jag försöker stå ut och hoppas på gladare tongångar.
Tycker så synd om dig. Att vilja, men inte kunna är för jävligt. Men absolut inte att svika. Verkligen inte.
Förstår din enorma frustration och håller alla tummar att naprapaten har någon teori och kan komma med goda råd för snabb återkomst till dina älskade löprundor.
(Vågar knappt nämna det i skrift, men fick känningar (och känner av det fortfarande) i höger hälsena på gårdagens långpass. Har inte känt nåt i senorna sedan sommaren 2007. Skumt. Jaja, vi får se vad som sker och hur det känns på lunchpasset i morgon..)
Benet: Börja genast med excentriska tåhävningar! För mycket prehab/rehab har aldrig skadat någon… tror jag.
I morgon är det naprapatbesök. Hyser i ärlighetens namn ingen större förhoppning, vill mest ha godkänt för all min alternativträning. Förbjuder han skidåkning börjar jag gråta.
Tåhävningar på Powerplate. DET är grejer det! 🙂
Ingmarie: 😛
Excentriska tåhävningar skall det bli! På Powerplate?! Ja, tack, det vore nog inte fel… 🙂