Idag var löpningen så där som den inte får vara. När strålande vintersol kysser fram briljanter i pudersnön. När perfekt kyld luft fyller varje andetag med sprittande syre, och utandningsluften fryser till frost i ögonfransarna. Frost som smälter och skapar prismor att kisa fram världen genom.
Lätta steg som liksom flyter ovanpå den snötäckta cykelbanan. Bara nuddar lätt vid gruskornen som strösslats över isfläckarna. Ren njutning. Liv, ni vet.
Så får inte löpning vara. Inte när man måste vända efter tio minuter. Och sänker farten mer och mer och mer. Bara för att få sin tjugo minuter långa rehabrunda att vara längre. Snälla. Bara lite. Lite till.
Jag önskade mig en evighet.
………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Olika falla öde slott. Jag som är hel och ren och får springa hur mycket jag vill för doktorn, hade en seg löpning i dimma och snömodd. Vintersolen prioriterade väl Veckholm för att jävlas med oss båda.
Åh jag förstår din frustration. Men håll kvar känslan, lås in den och ta fram den när du kan springa, då kommer du springa länge 🙂
Strålande, glimrande vackert beskrivet är det i alla fall till glädje för oss alla som är här och läser!!
Min lätta söndagsrunda började på det där fantastiska sättet (även om jag inte kunnat beskriva det lika vackert som du) för att övergå i något slags dimmig, moddig blöt yllefilts-liknande tillstånd en timma senare.
Åh vad härligt! Du fick lite sol på näsan! En föraning om våren, håll kvar känslan, nu är det inte långt kvar innan den är här och du får springa längre!!! 🙂
Förstår hur du känner, Jag var deprimmerad hela förmiddagen. men nu har jag fått pencillin av fabror doktorn, så nästa vecka då jäklar………
Hoppas det snart vänder för dig!
Jumper: Om det finns några gudar så är de uppenbarligen inte goda. De gillar att småjäklas.
Miranda: Efter de senaste veckornas rehab på löpband trodde jag mig kunna överleva utan löpning. Men nu vet jag annat!
Staffan: Tack! Alltid roligt att någon gillar det man skriver. Även hemma hos mig smög sig dimman på framåt lunchtid. Men då hade jag krupit inomhus.
Helena: Tror faktiskt att jag anar en fräken.
Jens: Så du fick dig en dos alltså. Så bra! Du är du snart tillbaka i ditt kanonprogram igen.
Det där är pest. Men du, det blev i alla fall 20 minuter (bättre än noll) och du SPRANG (bättre än att gå) och du fick SOL (bättre än att vara inne alt. regn) och snart snart är det både 30-40-120 minuter! Ha tålamod, ha tålamod.
(Ps. PA-naprapaten kommer den 8/3 om du vill ha en tid)
Ingmarie: Tålamod är en dygd jag saknar. En av många. 🙂
Tar kontakt med dig angående den 8/3, lite klurigt med mitt schema ser det ut. Ska kolla om jag kan flytta på lite prylar.
Gör så!