På min galge med svettiga löparkläder hänger inte längre en gul reflexväst med texten Team Stockholm Marathon. Jag har lånat ut den – och min ledarroll – till A-L. Min vikarie i 5-gruppen.

I söndags morse åkte jag in till Uppsala, bara för att få känna på stämningen. Hälsa på gänget. Energiska och glada såg de ut. Sken ikapp med solen när de studsade iväg längs Fyrisån. Jag fick stanna kvar, och nöja mig med att vinka adjö åt UNT-reportern som kämpat med att få till ett snyggt foto i motljuset. Artikeln lär väl dyka upp i sinom tid.

Känner mig både ledsen och lättad. Ledsen över att inte få vara med. Inte få chansen att smitta ner någon med min löpglädje. Inte få springa och kvittra i trevligt sällskap varannan söndag. Men lättad över att jag inte  behöver känna mig stressad när gruppen löper längre och längre, och jag stampar på med min rehab. Lättad över att det finns en stadig vikarie som kan inspirera och motivera.

Men jag kommer inte att släppa taget helt. Dyker garanterat upp en eller annan söndag. Med pepp och pigga tillrop. Ser gruppen bli starkare och starkare. I sinom tid kanske jag kan haka på en del av vägen också, även om jag aldrig hinner upp i sträcklängd. Och jag kommer att heja som besatt den 5 juni!

……………………………………………………………………..