Nyvakna öron grimaserar illa åt kallsnöknarr. -25-knirr skär som knivar i dem. Flimmerhåren i näsan är också nymornade, men reser sig i omedelbar givakt när iskylan andas över dem. Det var lite småkallt i morse. Lågenergilampan i utebelysningen orkade knappt ge ledljus ner till parkeringen, och motorvärmarkabeln var stel som en stålvajer.
Bygden var stelfrusen av köld. Valen. Inte ens snöröken orkade virvla som vanligt, den slingrade sig bara som diffusa rökringar över vägbanan. Men allt var inte stelt. Mina hälsenor till exempel. Eftersom jag sprang igår väntade jag mig den klassiska morgonrutinen: gå med lätt böjda knän till badrummet. Böj, sträck, böj, sträck. Efter tandborstningen brukar senan vara mjuk nog för normalt knäläge.
Fossingarna var först ut från sängvärmen. Motvilliga. Jag sträckte lite på dem. Flexade vristerna. Ingenting. Fotsulorna mot trägolvet. Ytterst motvilligt (ja, det var kallt inne också.) Ett djupt andetag. Upp i stående och så ett par trevande steg ut i rummet. Ingen stelhet. Ingenting.
Än ropar jag inte HEJ, med stora bokstäver. Men väl med små. hej! Senorna är fortfarande ömma när jag trycker på dem, men banne mig om inte även ömheten minskat. Jag kan ta ett rejält nappatag om senan utan att grina illa av smärta. En klar förbättring alltså, och det trots att jag sprang i går.
Sprang ja, inte joggade. Även om det var just det jag skulle göra; ta en lugn liten runda i vintersolen. Benen bara vägrade att såsa fram strax under sextempo. De var sprillande glada över att vi inte sysslade med rehab (även om sträckan i princip var densamma som under rehabrundorna (6K), så det måste ha varit rent psykologiskt.). 5:30 visade garmin när jag kom hem. Och det är inte joggtakt för min kropp. Sånt brukar omedelbart orsaka försämrad hälsenestatus.
Andra delar av mig är däremot betydligt mindre plastiska. Låren till exempel. Springa i snö för första gången på evigheter ger uppenbarligen träningsvärk. Men det är ingenting mot den DOMS man får av tre snöskottningspass. Eller så har bröstryggen frustit fast och gett mig hållning som en tennsoldat?
…………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Låter ju fantastiskt bra. Hoppas det fortsätter så! Tänka att du också får hinna njuta av den här ”härliga” snön att springa i 😉
lika välformulerat som vanligt om hur det var att komma ut imorse. Vi har aldrig skjutsat våra två äldsta barn till skolan utan låtit dem gå/cykla de 1,8 kilometrarna. Imorse visade temperaturen -26 och då skjutsade jag dem istället men lika pigga som barnen blev av det beskedet, lika trött var bilen när den skulle startas…
Kul att din hälsena är bättre, hoppas liksom Tobias att det fortsätter så! Och nej är inget fan av LSD, varken i form av Lysersyredietylamid eller Long Slong Distance 😉 Jag tror det passar dem som sprunger mycket mer än jag, då måste vissa pass gå i lugnt tempo för att orka med kvalitétspassen, på mina 3-4 pass i veckan vill jag hellre hålla lite tempo för att förhoppningsvis utvecklas. En långpasspuls på 173 är helt lugnt för mig. I vår hoppas jag kunna köra mer tröskelfart än jag gjort hittills. Nu dags att jobba lite, termometern visar nu nästan värmebölja, minus 22 bara…jag följde SLs uppmaning att arbeta hemifrån idag…
Det gick utmärkt att springa hem från jobbet imorse. fast de flesta jag mötte såg ut som de undrade om jag rymt från ulleråker……
Riktigt härligt att läsa att du springer igen.
Underbar läsning. Både dina fantastiska formuleringar och beskedet som dina ord ger.
Och jag vågar ropa HEJ. Med ett stort rungande ‘A’ på slutet! Det låter ju riktigt lovande det här! Underbart härligt!
Kämpa på i kylan. För trots de låga temperaturerna blev det genast både mycket varmare. Och ljusare!
Till skillnad från mig har du nu en diagnos att luta dig mot. Jag tar mig dock friheten att surfa på din doktor och säger att jag också har en massa ”fibrotiserad” ärrvävnad, detta som förklaring till att min sena fortfarande är förtjockad. Har känt lite trötthet och möjligen lätt ömhet runt senan efter mycket löpning i snömodd, men sådant oroar mig inte längre, eftersom själva senan fungerar bra. Vilket den tydligen verkar göra på dig också. Jag sticker ut hakan och säger ”välkommen i de före detta hälseneskadades klubb”.
(Om du mot förmodan nästa vecka vaknar upp ur din befogade glädje och åter befinner dig på ruta ett, kan du lämna denna kommentar utan avseende).
Jag har aldrig förr tänkt mig flimmerhår som en samling bassar i givaktposition på I19:ons kaserngård, men hädanefter…
Jättekul att senorna gör framsteg! Jag ropar i alla fall HEJA!
Lite kul också (och nästan rättvist) att ni sörlänningar får ha lite vinter!
Tobias: Ser fram emot flera månader av vinterlöpning… 😉 Bar asfalt framåt mitten av maj?
Staffan: Snackade om LSD på jobbet häromsistens. Chefen såg lite nervös ut, innan han fick grepp om samtalsämnet. 🙂
Just ja, du har ju rätthäg maxpuls förstås. Men 173 måste väl ändå vara en 85 % av max? Min stackars kropp skulle inte palla såna långpass, i alla fall inte om jag ska få nåt ut av kvalitetspassen. Så jag blir lite avis! Var ligger du på tröskelpass?
Jens: Eller från häktet…?
Benet: Tack! Men kylan vågar jag inte riktigt ge mig på. Stackars lungorna är inte vana vid utevaro, så det får bli F&S i morgon.
Jumper: Du vågar minsann sticka ut hakan mer än jag, du. Just idag är jag dock före-detta, men det kan vara akupunkturens förtjänst. När den smärtstillande effekten släpper kanske senan börjar gny igen. Vad vet man. Mycket troligt att du skulle få samma diagnos, verkar vara ett vanligt fenomen. Om du känner dig stel rekommenderar jag lite hårdhänt gnuggande över senan innan löppasset, med en aning tigerbalsam. Det hjälper faktiskt.
Oliver Sture: Furirer hela bunten. Den känns faktiskt som hemma, vintern. Norrlandshemma. Helt klart Ö-viksstandard på såväl snömängd som temperatur. Vilket tyvärr får mig att minnas hur snösmältningen brukar se ut…
Vilken underbar läsning! Både ditt språk (som vanligt får jag väl lov att säga) och för den glada nyheten! Vad är väl lite träningsvärk mot ett par villiga hälsenor? 😉
Tjohoooo! Vilken lycka. Det är nog meningen att du ska springa lite snabbt så att hälsenorna inte fattar vad de utsätts för 😀
Ingmarie: Tack, att en skribent som du ger mig komplimanger värmer må du tro! Träningsvärk är härligt!
Mia: Såklart! Att jag inte tänkt på det tidigare, hädanefter blir det enbart ultrarapid på passen!
Bureborn, japp 173 är 85% av min idag kända maxpuls. Det där med tröskel är lite dimmigt för mig men fartmässigt gissar jag att min tröskel ligger omkring 4:10 min/km om det definieras som den fart man kan hålla under en timmas löpning. Pulsmässigt vet jag inte riktigt, hade 184 i snittpuls (!) på Stockholm Marathon 2009 men då bidrog värmen definitivt. Gissar att min tröskelpuls (är det ens ett begrepp??) ligger runt 180-185??
Såg på bloggen att du huserar i Enköping! Där har jag mina svärföräldrar (Enögla) och det blir en runda där ibland, ibland med svärfar, ibland själv). Oftast i Fagerskogen, ut till Bredsand och tillbaka eller, mera sällan, i Gånsta-spåret. Hmm, undrar om jag ska hälsa med ett ”Hej Bureborn” på alla löpande kvinnor jag möter nästa gång…och undrar hur galen de tror att jag är då 🙂
Staffan::-) om du begränsar dig till alla kortväxta kvinnor men lockigt hår blir det troligen ett antal färre som tror du har en skruv lös…
Jag bor i Veckholm söder om Enköping, och springer alltså sällan i stan. Undantaget är många av mina långpass som jag startar i Gånsta varifrån jag följer Upplandsleden via Bredsand och hem. 25 K underbar skogsstig.
Tröskelpuls är väl helt klart ett begrepp. Brukar ligga på ungefär 90 % av maxpuls, för det är ju då – på oss vanliga dödliga inte Markus Hellner – som kroppen producerar mer mjöksyra än den klarar att bryta ner. Själv har jag noll koll på min, men är bra sugen på att göra ett test på nåt labb. Sport Support Center, kanske. Inte så mycket för att hag behöver det för att effektivisera min träning, jag är inte på den nivån ännu, men för att se om jag blir bättre över tid. Hoppas kan man ju. För dig, som befinner dig på högre nivå, skulle det kanske vara ännu mer spännande?