Jag skiter fullständigt i om bandet är en genomkommersiell produkt. Ger blanka … i om det är ytligt, lättlyssnat, konstruerat. Typ – coverskräp. Struntar definitivt i att kritiker som Svd:s sågat bandet strax nedanför de upprullade jeansen. (För det är väl det hon gör, även om hon som så många andra kritiker mest skriver för andra kritiker. Inte för att tidningsläsarna ska få sig något till livs. Kritik är en kulturform i sig nämligen. En rätt självtillräcklig sådan. Men namedroppning som absolut måste. )
Det är ett jäkla drag i The Baseballs version av Umbrella.
Och en sjuhelsikes massa BPM. De där taktslagen per minut ger vingar för pengarna. Funkar för mig i alla fall. Kortare, rappare steg. Suddar tröttman från sinnet.
Jag struntar för övrigt i vad allt vad ”fin” musik heter när det kommer till löpning. Allt med drag duger. Musik som faktiskt ger mig kalla kårar till vardags, slukar öronen hungrigt när vi är på språng; ipoden och jag. E-type till exempel. Och Alcazar. Vad beror det på?
Petra på Marthonbloggen skriver förexten också om löparmusik idag, de låtar som ger henne klipp i benen hittar du här. Och den som vill veta vad några av USA:s stora löparnamn har i lurarna kan kolla in Runners World (den amerikanska varianten).
………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Hjälp! Hur stänger man av spotify? Det fortsätter ju av sig själv när man har lämnat sidan. Erasure håller ju på en evighet…
Bra studs i basebollarna och trevlig ”femtitals”-video på youtube. Ser inte en av grabbarna ut som ”Dylan i Beverly Hills (som du nog var för gammal för att se på?) och en annan som Nicholas Cages brorsa?
Se där, vad till och med en tystspringande MP3- och Ipodlös gamling som jag kan få ut av ett sånt här blogginlägg.
Ja men det är väl konstigt!! Jag är precis likadan, vi har samma smak i våra löparöron 😉 har heller aldrig haft mycket till övers för vare sig Etype el Alcazar men på språng funkar de kanon! Måste vara takten eller nåt, fascinerande är det 😀
Lika väl som jag kan bli nästan nedstämd och på dåligt humör av viss musik kan jag gå i gång så det fullkomligt SPRUTAR energi om mig! ta Svt:s val av OS låtar. Oj oj. ”And if somebody’s going to make…” och ”Dance with somebody”. Jag kan börja springa på studs. I 3-minuters tempo utan uppvärmning. (Åtminstone i tanken)
”Fin” musik? Inte vet jag och precis som du skiter jag fullständigt i vilket.:-)
”Fulmusiken” får mina fötter att trampa i takt även om jag inte sitter på sinningcyklen… den funkar ju uppenbarligen, den ger rörelseglädje och då är det väl skitisamma vad svd tycker 🙂
Ganska skönt att man har olika tycken annars skulle iaf jag lyssna på samma typ av musik hela dagarna. – Motion, tänkande, arbete, vila, nöje, städning, osv… varje moment har sin egen takt och tung gung 🙂
Blir nästan lite nostalgisk när jag ser bilderna och hör musiken. Men att springa till densamma skulle jag nog akta mig för. 106,79 bpm skulle få mig att ”blåsa toppen” som det heter på femtitalets raggarspråk.
Jag springer alltid med musik och jag spenderar i princip hela min dag lyssnandes på musik. Dock så är jag inte så mycket för välja musik utifrån hur snabbt jag ska springa utan det handlar mest om att vad jag är sugen på för stunden.
Just nu är det väldigt mycket Floorpunch och Another Breath, två olika amerikansk hardcore band =)
Ahhh, nu väcker du Dunceor och mig!
Vad är det med (främst)kvinnor, träning och behovet av bpm och ”uppåt-musik”? Är det spinningpassen och gympa-grupperna?
Finns ingen som helst anledning att ha bpm som funkar med stegen eller intensiteten. Håller helt med föregående talare där.
Jag lyssnar ofta på deppig, långsam musik med svårt plågade män med gitarr som gnäller om att livet och kärleken är skit. Fan, jag lider ju just då också på den 27 kilometern!
Eller glidande musik, typ välproducerad alt-country och americana. Har även märkt att den mer r’n’b-baserade och långsamma hip-hopen funkar bra.
Det gäller att vara öppen helt enkelt.
Fast det är klart… förut hade jag ett mål att klara av milen under tiden som In Flames intensivt manglade sin skiva ”Come Clarity”.
Ful-musik kan man bara ta i enstaka låtar. Men typ E-type går fet-bort, då utvecklar jag bara adhd. Fast jag dansar gärna till honom på fyllan.
Jumper: Jag hoppas du fått tyst på Spotify! Erasure på ständig repeat ger nog permanenta hjärnskador.
Sorry att du själv fick leta upp bollarna på tuben. Nu finns klippet ordentligt länkat. Gammal? Jag? Nog sjutton satt jag bänkad framför Beverly Hills. Och var kär i Luke Perry. En aning lika är det nog allt.
Helena: Skönt att höra att det inte bara är jag! Började allvarligt oroa mig för om löpningen gjort mig galen. Eller är det det vi är – galna? 🙂
Paljetten: Du har så rätt! Olika sysslor och känslolägen kräver olika musik. Baseballs får mig för övrigt att tänka på C i Skellefteå. Rockabilly var ju hennes grej!
Oliver: Har du ett program som räknar takt automatiskt? Eller använder du en sån där finess där man ska hålla takten genom att trycka på en tangent på tangentbordet. Försökte med det och upptäckte att jag har noll taktkänsla i fingarna. Eller har du rytmen i blodet och känner BMP i kroppen?
Dunceor: Hardcore -låter som musik att kriga intervaller till. Jag lyssnar nästan enbart på musik när jag tränar och när jag kör bil. Minns minsann att musik och läxläsning hörde ihop, men numer kan jag inte alls koncentrera mig med muisk i omgivningen. Usch, va´ jag känner mig gammal plötsligt!
Farsan: Kanske är jag full? Berusad på löpning? Förklarar ju utmärkt vurmen för ”fulmusik” under löppassen.
På långpassen lyssnar jag på radio, den normala spellistan funkar inte alls. Takten, du vet. Passar inte LSD. Boven i det dramat skulle nog kunna vara gruppträningen. Glatt och hurtigt ska det vara. Plågade män på gitarr funkar bara när jag verkligen LYSSNAR. Typ med ett glas vin på verandan i solnedgången.
Jag spelar in en snutt med Audacity och öppnar sedan filen i ett program som heter Mixmeister. På så vis behöver jag inte anstränga min medfödda taktkänsla.
Anonym?? Men hallå det var ju jag – bloggens ägare!!
Har jag gjort bort mig nu igen? (Teveprogrammet ”Partaj”* är du i alla fall för ung för). Trodde ”Bevvan” bara besågs av tonåringar och deras föräldrar. Men du höll (förlåt håller) dig tydligen ung länge. Så du föredrog den farlige Dylan framför den präktige Brandon. Säger det något om dig?
*) http://sv.wikipedia.org/wiki/Partaj
Jumper: Partaj såg jag på samma sätt som månlandningen. Från min mammas famn, omedveten om världen.
Kanske är det mediokra highschoolsåpor som hållit mig ung i sinnet? :-)Tror de flesta föredrog Dylan framför Brandon, så det säger väl mer om tjejer i allmänhet än mig i synnerhet. Men när vi upptäcker att dylanarna i världen inte ställer upp på diskning och dammsugning slutar vi ändå med en Brandon vid vår sida.
Det ska ju vara techno!!
http://mirandasminut.se/musik-tips/
😀
Idag inspirerades jag av Jenny Wilsons låt: ”Pass me the salt”, innan jag for i väg till spinningen 🙂
Den gjorde mig verkligen glad och uppåt, yey! 🙂
Miranda: 🙂
Paljetten: Och så lite salt svett på det. Jippie!