Skoglig desperation

Terränglängtan blev för stark. Men till slut fick jag se mig besegrad av den vattensjuka snösorbeten.

Innan dess. En kilometer doftande av vårväckt tallskog. Barrtäckta, fuktiga stigar som mjukt mötte löpsteget. Utmanade koncentrationen. Längtan är inte mindre nu.

Tvingades återvända till vägnätet resterande 10 kilometrar, men lyckades hålla kvar terrängsinnet. Det är då jag ser. Tar in världen. På allvar.  Ser att åkrar blivit sjöar som speglar himlens molnmosaik mellan höstvetestråna.  Att kvällssolens värme räcker för att synligt dunsta vatten från vägbanan. Skapa en svag dallring över gruset.

Och att någon under vintern kompletterat installationen ovanför Tomtaladans dörr med en uttjänt fotboll.

Längtan efter terrängen, seendet – den totala närvaron – är verkligen inte mindre nu.

……………………………………………………………………….

Annonser

4 tankar om “Skoglig desperation

  1. Ack ja, ungdomens desperation!

    Börjar nu så smått få lite hum om hur det ser ut i de vackra trakter där du springer. (Snart ska jag visa min betydligt tråkigare ”vintervändbana i bild). Är det förresten Tomtaladan på bilden ovanför också?

  2. Ingmarie och Benet: Med tanke på att snön tycks smälta i rekordfart denna påsk, hoppas jag på ett nytt försök nästa helg. Även om stigen fortfarande lär vara en lite bäck. Det går ju att springa bredvid. 🙂

    Jumper: Det är nog rätt vackert faktiskt, kan till och med hemmablinda jag se ibland. Japp, det är Tomtaladan som poserar på båda bilderna. Ser fram emot bildbevis från Vinternändbanan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s