Här – på Studenternas i Uppsala – skulle jag har befunnit mig betydligt fler söndagsmornar om kroppen inte varit av sånt skraltigt slag.
Men idag var det äntligen dags för come-back som ledare på TSM-träningen. Vågade mig på ett långpass med 5-timmarsgruppen. 18 kilometer i maratontempo, vilket här betyder 7-tempo. Känns som om Sz varit lite hård i programmet. 4-timmarsgruppen sprang också i maratontempo, men bara som en några kilometers fartökning i det 23 kilometer långa passet. 5-timmargänget förväntas hålla sitt maratontempo hela långpasset. Ja, ja, 7-tempo är ett modest löptempo, ett varsamt tassande, men ändå. Det är faktiskt maratontempo för dem som är med i gruppen.
Detta sagt, kan jag säga följande: våra 5-timmarslöpare klarade utmaningen strålande! Och det trots att vi dessutom sprang en dryg kilometer för långt. Blev ett par extrasvängar på grund av Fyrisån, som behagat översvämma stora delar av cykelvägen längs ån. En liten, men mycket naggade god, skara var vi. Inklusive bonustsm:are och rehabbande 4-timmarslöpare.
Var evigheter sedan jag sprang tillsammans med andra. Hade glömt hur trevligt det är med pratsällskap. Och hur korta 2 timmar och 17 minuter kan vara. Och hur trött man blir i knäna av att springa i mer än två timmar. Och hur gott det är med blåbär.
Min återhämtningsfavorit ProViva innehåller blåbär. Numer finns Gainomax också med blåbärssmak. Jummie!
………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Håller tummarna för att senan håller nu! Visst är det underbart att springa långpass med andra! Har saknat sällskap ett tag nu.
Härlig läsning. Vad skönt att du springer igen. Tog mig själv ett långpass idag med ungefär samma tid som ni. Men mina 2.13 var, till skillnad från era, sega som sirap. Sånt är det ibland.
anneliten: Lite stela är de så här dagen efter – senorna. Men inte så mycket att jag blir orolig. Ibland är det verkligen härligt att springa med andra, dela på njutningen. Och ibland vill man verkligen ha den för sig själv.
Benet: Man får trösta sig med att det är sirapspassen som bygger karaktär och pannben. Och att man känner sig ännu duktigare efteråt! Springa runt och njuta i två timmar är ju ingen match!
Ser man på, det verkar ju röra på sig! Startnumret missade söndagens ULKlångpass, han var bortrest, men tänkte någongång, med Ingmars goda vilja, våldgästa ett TSM pass någongång. Men detta betyder väl att Bureborn nu tänker komma tillbaka till veckoträningarna?
Jag har alltid kört Proviva Tropic efter långpassen. Har sneglat på blåbär/citrusflaskan men aldrig vågat prova. Man kan ju bli besviken. Ungefär som när jag köper pizza. Så mycket att välja på men otroligt svårt att lämna trygghetszonen.
Antar att du provat båda eftersom blåbär är rätt ny. Får jag en smakutvärdering?
Skönt att du är tillbaka i tsm-spåren igen!
Och trevligt att se att någon annan än jag gillar Gainomax som annars verkar vara lite tabu då det enligt de flesta tydligen är mycket bättre med annat nyttigare…;-)
Det där med maratontempo har jag haft skäl att fundera på många gånger genom åren. Menar man början eller slutet av loppet? Efter säg 30-35 km händer det saker i kroppen som inte har så mycket med farten att göra. Långsamt eller mycket långsamt dit fram kan då göra detsamma. Om jag springer i 7:00/km så blir jag nog lika trött som om jag springer i 6:30/km eftersom jag i gengäld får hålla på längre. Minst trött blir jag nog om jag springer i 6:15/km och går lite emellanåt. Ett halvmaratonlopp är däremot en ren tempogrej för mig.
Blåbärssoppa bäljade jag i mig efter senaste Lidingölopp. Gott gott, men efter ultralopp (skryt skryt) brukar jag föredra nyponsoppa.
Ser trevligt ut på bilden där. Du kanske gör gänget sällskap på loppet sen också?
vad roligt att du fick vara med och leka! Trevligt sällskap på långpassen är nästan oslagbart!
Startnumret: Jasså, det var därför du inte var där i söndags. Jag råkade nämligen vara bli lite tidigt vid studenternas, och hann önska dina söndagskombattanter M och R, en tevlig runda. Du är så välkommen så att haka på ett TSM-pass, men jag misstänker att jag inte får sällskap i 5-gruppen.
Det ska nog bli någon veckoträning också vad det lider, men de har tyvärr en tendens att krocka med dagishämtningar. Och någon torsdag lär det knappast bli, de passen går alldeles för fort för övertecknad.
Joel: Människan är minsann ett vanedjur.:-) Jag tycker iofs om tropic också, men blåbärs/citrusvarianten är lite friskare i smaken. Dricker man båda vid samma tillfälle känns Tropic lite fadd och aningen sliskig.
Tobias: Klart vi borde blanda oss en egen mix av kvarg, färsk frukt, gojibär, nötter, kruskakli, alger och en rejäl näve bark. Men jag är lat…
Jumper: Maratonfart i TSM-programmen är väl i princip den genomsnittsfart man måste ha för att klara tidsmålet. Så går man ut i det tempot måste man förstås klara att hålla det även under den mytomspunna sista milen. Fågan är om det är realistiskt för så många?
För att veta hur man sjäv funkar måste man ju testa några gånger. Som du. Själv har jag svårt för gångpauser, framförallt i slutet av långa pass. Jag har svårt att komma igång igen, benen blir stela och rytmen går förlorad. Eller snarare kanske: jag tar mitt förnuft till fånga och ger kroppen order om att omedelbart lägga av med de där dumheterna. Om jag hela tiden lunkar vidare hinner förnuftet inte i kapp.
Som TSM-ledare har jag en reserverad plats, ocm jag precis fått förfrågan om jag vill utnyttja. Eftersom jag inte varit med som ledare tillräckligt många gånger får jag dock betala startavgiften själv. Så nej, jag tänker inte göra dem sällskap under loppet. Ska jag hosta upp den summan vill jag känna att jag kan ge mig själv valuta för pengarna, och det kan jag inte med säsongens förutsättningar.
Ingmarie: Sträckan blev minst hälften så lång med trevligt sällskap. I brist på levande människor brukar jag ta med mig Spanarna ut på söndagarna. De funkar också rätt bra. Speciellt Jessica Gedin.
Skönt att kunna göra en comeback så. Precis som anneli börjar jag vara lite uttråkad på att springa ensam hela tiden, trots att jag ju gillar ensam-löpningen, men nu har jag en tid inte vågat utlova mig som sällskap eftersom jag är rädd att förivra mig eller sinka andras pass… men det kommer.
Härligt att du är på gång nu!
Jättekul att du nu på allvar dragit på dig TSM-manteln igen. För övrigt ser det underbart vårlikt ut på bilden. Vad gäller återhämtningsdrycker är jag oerhört konservativ. Kaffe är det enda som duger.
Snorkkis: Jag känner lite som du när det gäller våra klubbträningar. ULK:s alltså. Vågar inte haka på eftersom jag vet hur lätt det är att man tar i så man spricker. Med min TSM-grupp är det en helt annan sak. Tass i sakta mak känns tryggt och säkert.
Oliver Sture: Vår är det i allra högsta grad, snödrivorna har ersatts emd scillavarianten här nere. Förunderligt vackert!
Kaffe som återhämtning? Med biff som dopp?
psst… vill du maila mig på : sofie at runnersworld.se skulle vilja ha kontakt med dig ang. vertex-funderingar 🙂