Det var banne mig gruvsamt att kliva ur slafen i morse. Gruvsamt att sätta sig i bilen och köra till Uppsala och TSM-träningen. Kymigt kallt oxå. Så kallt att jag tog vintertajtsen. Och tröståt mariekex så hela bilen fylldes av smulor. 32 K stod det i programmet, men möjlighet att smita efter 28.
Nog är det bra konstigt. För väl framme vid Studenternas kändes det inte gruvsamt alls. Bara roligt. Om än lite varmt om benen.
Blev 4:30-gruppen idag också, med siktet inställt på Gamla Upsala och Ulva kvarn. Uppsalasightseeing – the running kind. The best kind.
Som vanligt mysigt småsnack i skiftande konstellationer. Fridsamt tassande under en ljusnande himmel. Drillande lärkor och koskit på nyharvade åkrar. Vårkärlek helt enkelt. Om än lite kallt om händerna.
Efter Ulva kvarn började ett löparknä bråka rejält. Inte mitt, men väl en av deltagarnas. Med åtta kilometer kvar till de hägrande tornen från Uppsala domkyrka fick han, och därmed jag, ge upp också de försiktigaste joggingsteg och gå. En dryg timmes trivsamt småpratande tog oss sakta med säkert tillbaka till startpunkten. I mål visade Garmin 24,9 K. Och det var alldeles lagom varmt om benen, men fingrarna hade domnat.
Kanske var det försynen som såg till att jag inte överdrev dagens pass. (Men det var väl jäkligt onödigt att ge en oskyldig tsmlöpare löparknä bara för den sakens skull?) Jag vill inte måla fan på väggen här, men de senaste dagarna har hälsenorna börjat göra sig påminda igen. Lite stel på morgonen. Lite öm vid tryck. En svag svullnad på senans mitt. Inget akut, men väl en varningssignal. Till skillnad från många andra har jag inte en knapp månad kvar till examensdagen (Stockholm maraton), och behöver inte stressa upp mig. Så jag tar det lite kallt. Och värmer benen med tigerbalsam.
……………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Hmm, håller tummarna för att dina hälsenor håller sig i skinnet – oinflammerade och smärtfria. Min lilla hälsena blir inte sämre (inte direkt bättre heller) trots fortsatt träning. Men jag tror min åkomma är lite snällare – tycks vara en slemsäck (liten knöl längst nere vid hälen). Samtidigt sa naprapaten att det kan förvärras om man inte är cool. Så egentligen borde jag vara lika cool som du.
Håller med anneliten – Hoppas, hoppas att dina hälsenor inte börjar jävlas igen. Det vore sannerligen surt.
Fick förresten ett tips då jag spenderade en dag tillsammans med Anna Olsson (fysioterapeut, idrottsmedicin) i Malmö vad gäller små inflammationer i de nedre extremiteterna; Kylterapi! 20 minuter med den frysta ärtpåsen på det onda stället var fjärde timme. Samma effekt som värmeterapi, men utan riskerna med värmen (ev bakterietillväxt mm). Jag vet att du brukar ta till ärtpåsen efter dina pass, men menar att du gärna kan köra ärtpåse de dagar du inte springer också. Tål att testas, tycker jag.
Lät förresten som ett riktigt härligt långpass (om än lite kallt). Långlufsande bland nyharvade koskitsdoftande åkrar är ren och skär själavård!
Varje gång du klämmer på och beskriver dina hälsenor, klämmer jag och tittar på mina. Den högra är alltid tjockare, särskilt på mitten och ibland lite stelare och när jag klämmer och trycker på den kan jag också få den att ömma lite mer. Annars tänker jag sällan på dessa kroppsdelar. Tydligen går det att springa även med senor som inte är helt på topp, men naturligtvis finns det en gräns för hur nonchalant man får vara. Och som information och råd till dig har den här kommentaren förstås föga värde.
Möjligen kan man med tiden lära sig känna igen sina skador och bättre avgöra hur mycket man kan träna utan att det blir värre. Hittar du något mönster i träningsdagboken?
Snällt av dig att följa med och gissningsvis pigga upp det stackars löparknät. Det ska räknas dig till godo när du står vid pärleporten, vilket förhoppningvis dock dröjer ett tag.
Jag har med fått ett tips ang. häslsenor i dag. Excentriska tåhävningar ska bara göras 1g/dag. 3×15. No more. Prova det! Kram!
Anneliten: Det är ju lätt för mig att vara cool, jag som har mitt mål för året inplanerat i augusti. 🙂
Senorna är bättre idag. Märks klart och tydligt att snabbare pass ger bieffekter. Tar jag det lugnt funkar det bara fint.
Benet: Ska plocka fram ärtorna ur frysen! Eller man kanske borde skaffa ngt mer proffsigt kylredskap om man nu ska skadebehandla sig på allvar? Det där med var fjärde timme blir dock lite lurigt, elelr förexten – man kan väl sitta med ärtorna i lunchrummet. Folk tycker redan att jag är underlig!
Jumper: Det gäller att tillvarata alla möjligheter som kan öka chansen att koma till himlen. Även om jag är rätt övertygad om att loppet är kört – trots långpromenaden.
Det tycks som om du har men kvar av en tidigare ”hälseneinflammation”. Förmodligen är den där knölen en fibrotisering (senvävnad som växt på sniskan och är stel typ. Vid ansträngning kan den där ärrvävndaden irritera senskidan och då blir man öm. Har du inte större problem än så kan du nog ignorera det hela. Men börjar den bråka föreslår jag lite intensivt gnugg med tigerbalsam på knölen en gång om dagen. Kan lösa om ärrvävnaden.Sade den självutnämnde idrottsläkaren förnumsigt, och gav råd som ingen bett om.
Träningsdagboken avslöjar att ökad hälseneirritation tycks följa efter en upptrappning av de tuffa passen. Snabbdistanser och backar till exempel.
Ingmarie: Du har väl aldrig varit hos Daniel? Han gillade definitivt inte mina många tåhävningar. 🙂
Måste erkänna att jag fuskat kopiöst med tåhävningarna = inte gjort en enda på evigheter. Varför? För att sista sjukgymnasten i ordningen trodde inte ett skvatt på att de hjälpte just min åkomma. Och jag valde att lyssna på honom – mest för att jag var så förbaskat trött på de där hävningarna. Men i ärlighetens namn tror jag själv att det är nyttigt, om inte annat för att också vaderna blir starkare. Så den senaste veckan är jag igång med hävningar igen. Gör dock 2*15 + 2*15. Hälften med rakt ben och hälften med böjt. Och med nio kilo strykjärn i ryggsäcken.
Tack doktorn! Jag tycker att det låter som en klockren diagnos.
(Nio kilo strykjärn? Hur många blir det?)
Ärtpåse ska det vara! På fullaste allvar. Det är (även enligt Anna Olsson) ett klockrent och alldeles utmärkt kylterapiverktyg.
Min bror, som var på samma kurs, frågade om det var tvunget att vara ”Findus”-ärter, eller om det gick bra med alternativa märken 🙂
Jumper: Ett strykjärn. Gjutjärn. Gammalt och rostigt.
Benet: 🙂 Ärtor it is!
Det var faktiskt inte Daniel utan PA… Intresant!Men varför strykjärnen?
Vårt strykjärn väger 1 kg. Hur såg armarna ut på forna tiders strykerskor?
Ingmarie: Strykjärnet är perfekt som vikt, kompakt och tungt. Jag behöver lite motstånd.
Jumper: Med tanke på att de dessutom fick tvätta allt för hand innan strykning = skitjobbigt, antar jag att de såg ut som ryska kulstöterskor.