Idag lyckades jag – under ett par korta ögonblick – glömma bort att jag stod på ett par rullskidor. Och det är ett gigantiskt framsteg i min rullskidskarriär, som nu innefattar två hela pass. Dagens tur fick till och med en notering i träningsdagboken. Jag blev ju faktiskt andfådd, av annat än ren och skär skräck.
När balanssinnet inte kräver full koncentration får man möjlighet att notera annat. Som att ljudet från skidorna påminner om en bil som närmar sig. Varvid rullskidsåkaren blir ytterst självmedveten, försöker staka som Aukland och stoppar staven framför ena skidhjulet. Inte hälsosamt.
När så en verklig bil passerar har hon blivit vis av erfarenheten. Eftersom hon fortfarande är lika självmedveten lider hon när hon stel och kobent, och med stavarna som kryckor, vinglar vid vägkanten. Hälsosammare för kroppen, en törn för stoltheten.
Balanseringsglömskan innebär också att rullskidåkaren upptäcker en egenhet med träningsformen i fråga. Att åka rullskidor är varmt. Eftersom asfalt är hårt och otrevligt måste kroppen skyddas med kläder. Långärmat och långbenat. I betydligt fler lager än utetemperaturen kräver. (Ja, jag vet att skidlandslagets tjejer åker rullskidor i minitajts och sportbh. De ramlar aldrig. Eller så har de skinn som ett bältdjur. Eller så är de helt enkelt tuffare.)
Eftersom bara händer och grusig asfaltsväg är en dålig kombination måste man ha handskar också. I skinn. Och slutligen; det går inte att fästa löparskor i rullskidorna. Man måste ha skidpjäxor. Rullskidåkarens är av märket Alpina. En övertydlig signal om vilket klimat de är konstruerade för. Med extra fluffigt foder.
Är rullskidåkaren kverulant? Hon gillar i alla fall att gnälla för sakens skull. För att upprätthålla den jämmerliga imagen säger jag därför inget om hur roligt jag hade.
……………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Snitsaren använder sig ogärna av de gula glada gubbar som eljest överbefolkar bloggosfären. Ovanstående inlägg föranleder dock ett undantag:
🙂 🙂 🙂 🙂 🙂
Om det inte utan att det kliar lite i den gamla rullskridsko- eller rullskidtarmen. Nog vill man prova på innan man dör.
Fråga: Pjäxorna går kanske inte att slippa, men räcker det inte i övrigt med hjälm, handskar, knäskydd och armbågsskydd (och möjligen lårbenshals- och svanskotskydd för oss magra?
Låter fullständigt livsfarligt. Och skitskoj! Dessutom fantastisk roligt beskrivet. Att gnälla är en underbar rättighet 🙂
Efter denna beskrivning tvivlar jag än mer på att någonsin kommer att våga prova på sådana kamikaze-uppdrag som rullskidor. Har ju dessutom ungefär dubbelt så långt ner till den otrevliga asfalten som ”offret” i inlägget… 😉
Du är modig du! När jag läser om dina rullskidsäventyr blir jag lite sugen på att återuppta mina in lines-försök. Det gnager lite att jag gav upp… Tänker som Jumper – ta av lite kläder och sätt på lite skydd.
Fantastiskt roliga funderingar men rullskidor är och förblir nog ett oprövat kapitel för en annan. Finns allt för plågsamma hudmotasfaltminnen för att det ska bli riktigt avslappnat.
Jag är imponerad! Själv har jag tagit mitt första pass med stavar men jag håller mig till inlines där jag känner mig säker på balansen. Rullskidor får det bli i framtiden, kanske…
Du är en tuffing du! Det ska dock mycket till för att jag ska testa det där…Räcker bra med MTB:n. Samma problem där förresten. Med kläder och svettas floder kontra sval men slå sig helt fördärvad. (Stigar har pinnar, stenar och annat som gör ont på naket skinn)
Jag föredrar att svettas. 🙂
Och jag förväntar mig en bild förstås! 🙂
Om det visar sig att rullskidandet håller i sig får jag nog skaffa ordentlig skyddsutrustning. Men just nu lånar jag ju bara skidorna för att testa lite, så jag snålar med inköpen. Svettas som en liten gris. Och tullar också på säkerheten. Hur smart är det?
Foto? Men, men jag är ju alldeles för självmedveten – kan omöjligt sprida såna pinsamma bevis över intranätet. 🙂