Egentligen är jag en riktigt toffelhjälte. Birkenstock är mina fötters näst bästa vänner. (Bästisarna? löparskorna förstås.) De väntar trofast nedanför sängen, redo att bära mig hemmavid. Utanför dörren bär jag (oftast) andra fotbeklädnader, men väl på jobbet är det toffeltid igen. Eller var. För för tillfället är jag trendriktig på löparvis. Går barfota.
Strumporna blir så lortiga i jobbkorridorerna annars.
Springa barfota har jag inte fötter nog för (möjligen på sammetslen gräsmatta). När jag var runt 20 var jag en sommar ett tvättäkta barfotabarn. Som trots daglig tvagning hade konstant svarta trampdynor. Elefanthudslika. Men världen är hård. Jag traskade sönder fettkuddarna under såväl hälar som framtassar. Stötdämpningen är fortfarande inte återställd.
Det må vara hetare än hett att löpa barfota. Naturligt. Stenåldersriktigt. Men jag är tusentals år för sent ute. Med tassar invaggade i foträt trygghet. Så jag nöjer mig med att släppa fötterna fria lite till vardags. Återupplever ungdomens spretande med tårna. Och bygger kanske lite fotstyrka på kuppen. Det är säkert nyttigt, även under löprundor i skor utrustade med allsköns lull-lull. Och i juli, när gräset blivit varmt och tjockt, kanske till och med mina fötter får smaka barfotalöpning. I små, små tuggor.
……………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Jag säger (skriver) det igen, du så skriver så underbart, finurligt, roligt, levande, beskrivande och så vackert på en och samma gång så jag blir alldeles lyrisk. Insuper vartenda ord och försöker memorera så att jag kanske kan komma ihåg åtminstone ETT av dem. Men det är svårt med guldfiskminne…;-)
Mina fötter är precis som dina men nog ännu känsligare. Jag har extra dynor t.o.m i sockarna för att kunna gå inomhus. Men då funkar det bra! Bara tanken på att springa i de där Five-finger ”skorna” gör ont. Att SE någon springa barfota gör att det går ilningar utmed ryggraden på mig. Burr.
Nej, det blir fortsatt barfota i bassängen och i sängen(Ha! det rimmade minsann!)men dessemellan gullar jag vidare med dem och omhuldar dem med all stoppning de vill ha och kräver. 🙂
Instämmer med Ingmarie – du är så poetisk! Underbar läsning!
Jag traskar runt i klackar (oftast ganska höga) till vardags. Inser att det är väldigt onaturligt. Men det är snyggt, gör mig lite längre och avlastar hälsenan. Till och med naprapaten tyckte klackarna var bra i nuläget… Men i sommar – då går jag barfota på någon sandstrand. I alla fall i fantasin.
Barfotalöpning är nog bra men knappast på asfaltinbakade stadsgator och cykelstråk. Inte heller på aldrig så fina grusvägar längs Fyrisån. Och inte genom högkultiverad svensk barrskog. Men längs sandstränder och havsängar i Skåne kanske? Och i fjällen?
Håller med de andra. Du skriver otroligt bra, klokt och roligt; man märker en ganska så skarp hjärna där bakom.
Och ang. barfota-trenden. Du gör nog klokt i att ta det riktigt med måtta; man har ju hört om ganska många som gått bet på att dra på sig FFs, och dra ut på 30 minuters joggande första gången.
Ingmarie: Äscha! Eller förexten – tack! Extra kul är det förstås när andra skrivande människor gillar det man plitar ner. Språk har sina sidor, ibland bara flyter det, ibland får man inte ur sig en rad hur man än försöker.
Dina fötter är minsann värda lite öm omvårdnad, de har ju burit/ och bär dig både långt och snabbt. Men lite petiga tycker man ändå att de är som kräver dynor i strumporna.
Anneliten: Tack igen! Min naprapat föreslog faktiskt att jag skulle plocka fram pumpsen, när hälsenan bråkade som värst. Ett litet problem bara – jag äger inga. Även om jag skulle behöva all hjälp i världen för att komma upp lite högre över havet.
Startnumret: Nja, jag tror inte på några barfotapass i fjällterräng. Alldeles för mycket sten och för lite renlav. Myr?
Snorrkis: Tack igen! Jag tycker det ser så härligt ut att kuta med tårna i frihet, men som sagt – lugnt och varligt får det bli. FF känns dock lite väl dyra, så jag hoppas på att lokala idrottsklubben håller fotbollsplanen i topptrim.
Är det på den här bloggen man bekänner sina barfotasynder?
Okej! Lubbade och hoppade mycket barfota som barn, men mest var det blåa tunna gympadojor som gällde. Startmumret talar om stränder och havsängar i Skåne. På sånt underlag sprang jag min första mil under en timme. Barfota. En feminin här i snitsarbo (och jag tänker då inte på Tildo som inte räknas eftersom hon/han har klövar längst ned på de nedre extremiteterna) går sommartid barfota även på ojämnheter såsom småsten, pinnar och kottar, men det har jag aldrig kunnat. Eller velat. Därtill har jag för god känsel. Men med tunna skyddande sulor skulle jag nog med mitt obefintliga löpsteg klara att springa på de flesta underlag. Springer maran i Adistar Comp 4, halvlättviktare med måttlig dämpning. Tofflor äger jag inga utan går alltid i strumplästen hemma. Jag sover alltid barfota på natten, men när jag sover middag behåller jag strumporna på. Ute har jag de skodon jag får tag i. Nu svarta sandaler köpta på Myrorna i Linköping för tre år sen. Typ så.
Jumper: Det blir tre Ave Maria!
Tycks som om det bara är de känsliga fotsulorna som hindrar dig från att löpa barfota i terrängen och leka stenåldersman. De där FF är ju som sagt dya, men du kanske kan tälja till något av ett gammalt bildäck? Såg man ju på massajfötter under London marathon. Om du vill springa barfota, vill säga.