Grön(gölings)foten

Nyklippt fotbollsplan ger gröna fotsulor. Även om man bara springer utan skor i två minuter. Efter dagens backpass i Lillkyrka elljusspår tänkte jag testa det där med barfotalöpning. På riktigt. Kontenta: jag har inte fått håll (mjälthugg på norrländska) på evigheters evigheter. Men det fick jag nu. Synnerligen obekvämt.

Tror det beror på att jag förvandlades till en tennsoldat. Spände varenda muskel i kroppen. Mest underbenen som snabbt protesterade högljutt, men uppenbarligen också mellangärdet som hämnades med en rejäl dos kramp. Frihetskänsla noll, noll och noll. Så jag knöt på mig skorna igen, rusade med plötsligt avslappnat löpsteg till bilen i ett lika plötsligt hällregn, berövad min romantiska föreställning om barfotalöpning som omedelbar frälsning. Nog fasen krävs det tillvänjning.

Backpasset däremot var en behagligt arbetssam upplevelse. Kontrollerade uppförslöpor med bibehållet löpsteg hela vägen. Undantaget sista knixen på backe nummer sju och åtta. Då började jag bli lite trött, stirrade stint ner i barkmarken och flåsade in flygfän i munnen. Men belöningen på toppen var värd mödan – ett djupt andetag fyllt av liljekonvalj.

………………………………………………………………………………

Annonser

3 tankar om “Grön(gölings)foten

  1. Med gröngölingsfötter (som kännetecknas av två framåtriktade och två bakåtriktade kloförsedda tår) ska man nog inte börja springa så plötsligt. Gång och lätt joggning rekommenderas tills fötterna lär sig känna av marken ordentligt. Jag gissar att du sprang alldelens rysligt spänt i både ben och fötter.

  2. Som Jumper skriver.LÅNGSAM tillvänjning. Mycket handlar säkerligen med om att våga släppa loss. Det ”konstiga” är att jag tycker det gör mer ont att GÅ än att springa. Verkar varit ett härligt bakpass. Så glad att du kan kuta igen!

  3. Jumper: Spänt var bara förnamnet, men snabbt gick det inte. Lunk skulle jag säga. Annat gick inte på de stelopererade grejerna. Vi får väl se om det blir nåt nytt försök, eller om tassarna får bo kvar i sina hemtama dojjor.

    Ingmarie: Nästa gång jag stöter på en lockande, mjuk gräsmatta KANSKE jag vågar mig på ett nytt försök. Man ska ju tycka att det är nån nytta med det hela också, antingen bra som fotstyrka eller som ren och skär njutning. Till det senare har jag långt kvar.
    Det är underbart att springa igen!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s