I dag sprang jag så här. Om man får tro Garmin. Uppenbarligen var vi inte ute på samma runda.
För jag är säker på att jag sprang 26 kilometer, från Gånsta och hem, på den här:
Njöt mig hög på vyer som denna:
Knaprade på ett par syrliga såna här:
Och tog mig tid att stanna och förkovra mig här och där.
Långpass när de är som bäst.
………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
ha ha! Var han (bak)full? 😉
Prylarna är bra när de funkar – men det gör de ju nu inte alltid… Just denna gång blev det hela till ett gott skratt. I alla fall för mig.
Granskott syrliga? Måste prova. Men nässlor har jag jallefall ätit i år.
Garmin är bäst.
Grantopparna ser verkligen frestande ut så här års, men de är verkligen syrliga på det där under-örat-kipande-sättet.
Men är det verkligen ett recept som sitter fastknutet, alltså var satt den? I skogen? (roligt fynd) 🙂
Ingmarie: Kanske fick han värmeslag?
Anneliten: Min trogna löparkompis har betett sig underligt länge nu. Har ingen ordning på sina sateliter, men detta tog rekordet. Kanske är han övertränad?
Jumper: Menar du att du inte käkat granskott som barn? I min trädkoja var det stapelvaran nummer ett på försommaren.
Paljetten: Surt och träigt tyckte Pumlan, som inte alls uppskattade ”snacksen”.
Receptet satt faktiskt fastknutet på ett träd en bra bit in i skogen. Men stigen är bred så uppenbarligen finns gott om skogsmullar som passerar förbi.
Nej, som barn åt jag bara bär och möjligen ängssyra och harsyra. Joggerskan (nu ute på en kort morgontur), som stoppat det mesta i munnen, svarade på den icke-ledande frågan hur granskott smakade: ”Lite beskt”.
Däremot har jag prövat att äta lönnblommor (för sent nu). Sött och gott på knäckebrödssmörgås.
Ahhhh, underbara långpass. Ser ju fantastiskt härligt ut. Och ljuv musik för mina öron att du kunde vara ute i 26k! Verkar som att dina hälsenor är på banan igen.
Teknik är skit. När det inte funkar.
Jumper: Attans att lönnen på gårdsplanen blommat över! Det lät spännande.
Benet: Jag är så glad att senorna låter mig skubba långt igen! Även om de gör sig påminda dagen efteråt med en viss stelhet. Jag tror dock inte att det är ngn större fara, men numer är jag lite överkänslig för kroppsliga siglaer från just de kroppselarna.
Är det inte otäckt att bo så långt ut i buschen att inte ens sateliterna till garmin hittar? 😉
Kutat idioten som långpass? 🙂
Väldigt fina bilder. Härliga sommar!
Så är det när man inte ska springa Stockholm marathon, då kan man springa trevliga långpass ännu den 30 maj. Jag antar att Buris inte tänker springa i Stockholm, hon skulle ju kunna ta det som ett trevligt (och Garminfritt) extra långt långpass. Dessutom har hon ju alla trevliga ULK-löpare utspridda i startfältet som russin i tigerkakan att ta stöd mot. Alternativet är annars naturligtvis att ta sig till huvudstaden enkom för att heja fram sina klubbkamrater, vinka till Jumper och mysa på ett välplacerat kafé längs med maratonbanan i solskenet. vad sägs om det?
Jens: På sommaren – underbart. På vintern – inte fullt lika roligt. 🙂 Navigatorer i bilar har också problem, den brukar försöka inbilla hugade besökare att vi bor mitt ute på en åker.
Snorkkis: 🙂 Det är nu man minns varför i hela friden man sprungit i snö och slask en hel vinter – för att ha kondis nog för långpass genom sommarsverige!
Startnumret: Nåt kutande i S-holm blir det inte för mig på lördag. Men jag räknar med att agera hejarklack. Om inte familjen eller den här förbannade förkylningen sätter pinnar i hjulet. Återkommer med besked om var jag tänker placera mig – så ni alla vet var ni ska påkalla uppmärksamhet och håva in påhejning. Finns ju en liten, liten, liten risk att jag missar ngn i vimlet…
Som gammal erfaren påhejarräv kan jag inte nog understryka det sista i ”Buris” kommentar. Efter några tusen löpare tenderar man att ”inte se löpare för bara löpare”. Icke sällan har jag blivit väckt ur min slummer och påkallats uppmärksamhet av passerande löpare. Så mycket lättare att som löpare skanna av ett åskådarled på några hundra meter. Förutom påhejarplatser, bör den framgångsrike påhejaren även ange sin aktuella klädsel och frisyr.
Förkyld alltså. Tråkigt…, men kanske kan det vara så att hon som ställföreträdande lidande tagit på sig jumpers traditionella maratonförkylning i år? Hur som helst ska han snart ut på sitt sista löppass före lördag. En mils lättjogg i spåret, därefter två dagars vila som han numera alltid tar före tävling. Meddelas endast på detta sätt. Slut.
Jumper: Återkommer med besked i påhejarfrågan. Kanske bör jag ha en vimpel på en pinne fäst på skallen. Lär annars ha svårt att synas.
Se där. En poäng med förkylningen alltså. Lite bättre känns det allt. Ska tänka på det nästa hostattack.