Vet ni. Jag var supernervös klockan 13:58 i går. Som om jag stod på startlinjen på Lidingövägen, när jag i själva verket satt och käkade blåbärsglass i en grässlänt vid Vasaparken. Förväntanspirret växte lavinartat där jag satt bland barnfamiljer och anorektiska hundar tills de här herrarna äntligen passerade:
Det är tur att de har förfordon, typ sjuttioelva motorcyklar med banchefer på, för då hinner man precis rutcha ner för slänten och placera sig balanserande på trottoarkanten. Sen står man där, under samma savande lind, och klappar händer i drygt fyra timmar. Jag har banne mig ett blåmärke!
Men det var värt både ömmande handflator och en röst hes som Eartha Kitts. För jäklar vilken boost man får av att se 15 000 löpare passera. På pigga ben, på trötta men, glatt leende eller illa grimaserande. Allra roligast är förstås om man lyckas få syn på någon på sin digra påhejarlista. Riktigt, riktigt svårt på första varvet, aningen lättare på andra. Men ändå; påhejning är en konst som kräver sin kvinna. Och assistans från de löpande.
Benet fick nyttja röstresurserna båda varven, medan jag fångade Lisette och Staffan av egen kraft, Linnealöparna – med klubbemblemet synligt på bröstet – var lättast att haffa, som Mia, Karin, Nix och Masse. Att Uppsala löparklubb passerat visar sig först när man ser ryggtavlan. Vi måste trycka upp bättre tröjor. Men Ylva, Jens, David och Karl såg jag, Startnummer X fick handgripligen knacka mig på axeln. Andra, som Helena, Henrik och Christian och flera andra, missade jag helt. Sorry! Inte såg jag Anneli heller. Eller Ordskav. Eller Marathonfarsan. Sorry igen!
Jag hoppas att mina hejarop gjorde någon nytta. Att jag hade roligt syns väl? Men det ser tveksamt ut om föremålet för min påhejning – Jumper – uppskattar tillvaron just vid 39 K. (Han bloggar ibland här också.)
Eller förexten. Jag vet att jag gjorde nytta. För jag minns hur det kändes när jag passerade Vasaparken på andra varvet förra året. Hur ont, ont, ont det gjorde i benen och hur mycket kraft ett enda hejarop gav. Alltså stod jag kvar in i det sista, försökte skänka energi åt tappra sextimmarslöpare som med stelnande steg blickade mot Odengatans ände. Drev säkert de boende till vansinne samtidigt. För den där lilla, ettriga typen slutade ju aldrig skrika, trots att i princip alla andra i publiken gått hem för länge sedan.
Ärligt talat. Jag klagade på publikstödet förra året, och jag gör det igen. Det är banne mig inte bättre från ”andra sidan”. Springer jag inte själv nästa år ska jag ta med visselpipa och en sån där skallra de har på slalomtävlingar. Och en hel jäkla blåssektion!
Vet ni. Jag var nervös när jag kom hem också, och skrev www.stockholmmarathon.se. Klickade mig igenom startnummer för startnummer i resultatlistan. Och blev gladare och gladare och gladare. Vilka prestationer. Ni är bara bäst. Allihopa!
……………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Tack för hejjandet. Jag behövde det verkligen just där och då!
Heja Bureborn! Det gjorde du bra! Vilken energi du sprider. ”Easy to spot” var du också så sprudlande som du är. Tack för att du höll ut. Blev överraskad och glad när jag såg dig även på andra varvet 🙂
Tack för hejjandet. Det behövdes verkligen!
Ocha andra gången tittade du ner i något viktigt papper! Och jag var för trött att knacka axel igen utan koncentrearade mig på målgången!
Tog väl i så hårt att jag blev osynlig, men hade säkert nytta av ditt hejande ändå. Tack för engagemanget! Att bli påhejad är otroligt energigivande, särskilt den sista milen. Att få höra: ”det ser braa ut”, när man kommer lufsande som en halvdöd neanterthalare är rena dopingen.
Jag missade med jättemånga.:-( Men det är banne mig inget lätt jobb att vara ”påhejare”. Missade bl.a Jumper men nu vet jag hur han ser ut och vem jag ska kolla efter! :-)Egentligen borde vi med fått någon slags medalj. Tycker du inte det med? Eller i alla fall en tröja. Med ”best supporter” eller något. 😉
Just ”Best supporter”-priset instiftas genast av Starnmret och tilldelas härmed…..(trumvirvel)
—Buris!!
Oj, där fick vi visst två pris på kreditlistan! Hur ska det gå?
Ja, passeringen av Vasaparken var en av loppets få höjdpunkter. Jag nänns säga att din energi räckte många kilometer både före och efter de båda mötena. På första varvet såg du mig tidigt eftersom jag viftade med båda armarna, men på andra varvet var du fullt upptagen av hejandet. Jag stod en god stund 15 meter ifrån och betraktade dig i aktion och jag kan intyga att där fanns det röstresurser!!! Jag funderade på att smyga fram bakom och hjälpa till, men allmäntillståndet tillät inte några jumperspratt. Har du kvar Stockholm Marathon-mössan som jag hade haft i handen hela loppet och som jag skänkte dig som minne av mig?
Jens: Äsch, du som såg så pigg och fräsch ut! Med tanke på omständigheterna = 39 K i benen. 🙂
Benet: Hur jag inte såg just dig av egen förmåga har jag svårt att fatta. Du är ju rätt lång… Av alla såg du dock ut att behöva det minst – du såg otroligt stark och glad ut. Skulle bra gärna ha vilja sett dig när du passerade mållinjen.
Lisette: Jag är så glad om det gjorde nytta!
Startnumret: Va? Det viktiga papperet var min påhejarlista. Förmodligen letade jag efter ett lika viktigt startnummer… Med tanke på den fadäsen är jag sannerligen inte värd något pris!
Sture: Trevligt att du tittat in så här i bloggpauserandet! Jag hoppas du fick dig ett av mina hejanden till livs ändå (om än inte med namnsvans) – eftersom jag skrek rätt konstant är risken stor.
Ingmarie: Eller hur! Nästa gång det beger sig trycker vi upp såna själva om inte annat. Neonrosa. Skulle vi då råka missa någon, har de större chans att se oss.
Jumper: Klart jag har kvar kepsen! Vill du ha tillbaka den? Känns lite fräckt att sno en keps av någon som kanske just då drabbats av 39K-delirium. Även om han såg förhållandevis ok ut, trots nyponsoppasuget.
Stod du och spionerade? Uh, så pinsamt… 🙂
Men farsan såg dig! 2 ggr.
Jag strök förbi dig på ca en meters avstånd på bägge varven. På andra varvet skrek jag ”BUREBORN” (något sent kanske) men då hade du just själv börjat vråla på någon som kom bakom mig.
Men du såg pigg ut för att vara vid 39K…
Nej, fy så uselt av mig! Du ser, jag är sannerligen inte värd något pris.
Tack för stödet! Om publiken fattade vad de betyder skulle det nog vara mera fart…
Måste bara berätta om en lustig kvinna… Hon står och håller ut en stor uppblåsbar plasthand. Jag tror givetvis att det är meningen att man ska ”high-fiva” den och höjer min hand. Då drar hon snabbt undan den som om jag skulle sno hennes plastpryl! Troligt att jag ville springa med den i 30 kilometer… Kändes lite snopet.
Nej behåll hon mössan !! Eftersom Startnummer X är betydligt pålitligare som maratonlöpare (grattis igen!) än som prisutdelare, kan den vita kepsen gälla som preliminärt påhejarpris i väntan på ett bättre, som jag nog tycker att du är väl värd trots någon enstaka usel blunder. Vill man bli uppmärksammad, får man inte ha så bråttom som herrarna här ovan, även om man inte heller behöver störa påhejerskan så länge som jag.
Jag kunde ha stått och beundrat din påhejarkraft ännu längre om inte några andra intillstående påhejare, som uppenbarligen trodde att jag stannat av trötthet, manat mig vidare. Ni såg ut som ett litet gäng som hejade anförda av dig. Var ni det från början, eller förenades ni bara i den fyra timmar långa kampen?
Jag börjar för övrigt gilla bilden du lät ta. Jag ser inte så anskrämlig ut som jag fruktat och kompositionen speglar mitt lopp mycket bra. Medan andra riktiga maratonlöpare kämpar i bakgrunden, förstår jag att ta vara på de glädjeämnen jag kan hitta. Tack !
Anneli: Haha! Hon har sannerligen aldrig sprungit ett maraton. Och troligen inte agerat hejarklack heller. Supuppan!
Jumper: Tack! Stratnumrets priser hyser jag inga förväntningar på att få – på annat sätt än visituellt. Och det duger rätt gott det med.
Äh! vadå störa, du hade gärna fått stanna längre. Men inte så länge att du inte orkat ta dig till stadion i tid!
Vi behövde till exempel förstärkning, mitt lilla gäng och jag. Efter fyra timmar hittar man sina sanna partners in crime.
Ping: Maratonepilog « Efteråt hos farbror Steffe
Snitsaren knyckte bilden av dig och jumper till sitt privata fotogalleri. Han tillverkade även en djärvt beskuren version, som han funderade på att publisera som illustration på sin egen blogg, men då han vet att man inte ostraffat lånar andras konstverk, avstod han.
Sno på bara!
Och fotografen ger härmed sitt tillstånd till Snitsaren att fritt beskära och använda bilden på den eminenta bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”.
Hon får skylla sig själv !
Ping: Lite ledsen « blogg@bureborn