Svensk sommar. Man springer iväg under en azurblå himmel. Flämtar i värmen, tittar på klockan efter 12 minuter och undrar: hur f-n ska det här gå? Jag är ju slut redan.
Inte den bästa början på ett långpass över 30 K. Men har man lurat ut Vertexkollegan får man bita ihop. Vid milpasseringen åkte tröjan av och ta mig sjutton, kraften kom krypande. I takt med att molntussarna tätnade och hjärnan fick en överdos vackra försommarvyer. Frötuna till exempel.
Jag fick njuta helt nya trakter i dag, en försmak av Roslagen runt Funbosjön. Den bästa av löpning, som handlar lika mycket om upptäcktsfärd som om fysisk utmaning. I trevligt sällskap dessutom, med rejält tilltagna drickapauser och stadigt småsnack.
Strax innan Funbo kyrka började molnen svartna i väst. Ungefär samtidigt som vi passerade 20 kilometer och batterierna började sina. Kanske var det dem Tor försökte nytända genom att slunga Mjölner över sommarhimlen. Vi tog till mer profana metoder:
Vi hann så när passera byfesten med dragspelsmusik i lönnarnas skugga och smaklöksirriterande, nygrillande hamburgare när de första tunga dropparna började falla. Och sen blev de tyngre. Och fler. Och fler. Rena, rama syndafloden.
Då började jag gnola. Säkert oerhört upplyftande (inte) för O, som nu började bli smått sliten. Vi varvade plaskande löpsteg med gång, i skor som snabbt vägde minst det dubbla. Sjöblöta in på bara kroppen, med ett jämt stril över ansiktet. Och nog fasen – just då kände jag mig totalt oslagbar!
Efter tre och en halv timme tassade två vackert dränkta katter in på O:s gårdsplan.
………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Vilken helg !! Först är du med på Stockholm Marathon utan att behöva springa eländet. Sedan detta långpass !! Det gäller att välja rätt. Även i V-tuna ställde min namne till det med sin hammare, men då var jag och joggerskan redan hemma efter vår(inte fullt så långa men dock njutbara) sommarjogg med bad.
Det var håken vad du var lik en ung Helena Brodin på bilden. Ska det månne bli din nya bloggföljetong: Bureborn och hennes löparkompisar på bild. Att få hamna i det galleriet känns ärofullt.
Jumper: Låter som en härlig återhämtningsrunda. Även vi övervägde ett bad, men tyckte det var väl lågt ner till sjön. Och vi fick ju vår dusch ändå, visade det sig.
Erkänner att jag blev tvungen att googla Helena Brodin. Och faktiskt ser jag likheten. Måste vara det konstiga perspektivet.
Inser att jag frångått en av mina ”principer” – ingen överdos foton av bloggaren på bloggen. Två dagar i rad nu. Ojoj.
Underbar löparpoesi! I alla dimensioner och riktningar. Du skriver lika vackert som du hejar. Och springer!
Och vilken underbar bild. Jag vill springa i regnet och passera byfester jag med!
Tack Benet! Undrar om jag springer egentligen? Rent tekniskt alltså. Som åskådare har man världens chans att betrakta löpstilar, och det kan verkligen variera. Flera i toppskiktet såg faktiskt ut som om de gjort något i brallan…
Frågan är om man vill se sig själv på video?
Lena: Va´ kul med livstecken från dig! Regn är fantastikt löparväder. Om det börjar regna när man redan är ute vill säga, att ge mig ut i regn har jag kopiöst svårt för.
Du får verkligen löpningen att låta så himla roligt och episkt, kul läsning!
Som löpare får man se, uppleva, känna, höra och lukta på så otroligt mycket mer än ”vanliga” människor. ;-)Finns inget bättre sätt att ”turista” och upptäcka nya platser på. Ljuvliga bilder!
Paljetten: Tack! Och du, det ÄR roligt! Önskar så att din höft tillät lååång, lååångsamma pass. Så kunde vi upptäcka världen tillsammans på löpande fot.
Ingmarie: Sen jag började springa kan jag aldrig passera en plats utan att fudnera över hur det skulle vara att springa just där. Cykla och gå i alla ära, men ögonen tycks se världen lite annorlunda när man kutar. Undrar vad det beror på – anfåddheten?
Ha ha. Nej jag tror det beror på rytmen, kontakten med marken, lugnet inombords, samhörigheten med naturen och det enkla faktum att det går lite långsammare än när man cyklar. 🙂