Mmmm. Det finns kanske den/de som tvivlar på min ärlighet. Som misstänker att utmaningen blev mig för tuff, och alltså fegade jag ur. En sillmjölke är jag dessutom, vågar inte stå rakryggad, utan skyller på bihålorna.
Banne mig skulle jag inte tro detsamma själv, om det inte vore för att någon pulat in 20 kilo fetvadd innanför mitt pannben. Och placerat en plåtburk på skallen, som gör att rösten låter – just det – burkig i egna öron. Svårt är det att andas också. Med en grön ärta i vardera näsborren.
Ställde egendiagnos i går kväll. Bihåleinflammation. Men för att övertyga mig själv (och andra) om att jag inte simulerade var jag tvungen att uppsöka läkarvetenskapen. Jodå, den ryskättade stafettvarianten höll med. Efter att ha kört in tittgrunka i näsan på patienten. Säkert en trevlig insikt.
Inte för att jag är förvånad eftersom sjukligheten följer det gängse burebornska mönstret. Först får man ont i halsen en dag, därefter går man runt och mår tjyvens en dag, ofta med lätt feber. Dag tre slår rinnsnuvan till, följd av nästpäppa. Avslutas med hosta på dag fem. Ungefärligen.
Varefter tösen tror att hon tillfrisknat. Visserligen är näsdukar fortfarande ett måste i axelväskan och nezerilen står troget på nattduksbordet, men frisk nog att börja träna lite smått är hon. Johodå.
Nehejdå. En knapp vecka tar det för bakterierna att hitta upp i skallens hålrum. Slå till med feber, fetvadd, hinkar och ärtor.
Psykosomatiskt? Håller det inte för helt otroligt. För nog fasen har mina sjukdomar en tendens att slå till när det står tävlingar för dörren. Som morgondagens Parlopp, där min löparkompis medverkan nu får räddas av yngre löparängel. Stockholm marathon 2008 – halsfluss. Lidingöloppet 2009 – bihålorna. Plus hälsenorna. Och faktiskt, Vertex 2009, när feberfrossan slog till två dagar innan. Då lyckades jag dock ställa om kroppen och vaknade feberfri dagen därpå.
Sinnets kraft är stark. Kan försätta berg. Så då kan den säkert framkalla gulgröna floder också. Ärtpuré antar jag.
Kontenta: jag tävlar inte i morgon. Men jag är ju en jäkel på att heja, så jag hakar på klubbkompisarna till Vasaparken ändå. Skrika kan man göra även på ärten.
……………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Tvivlar på ditt tillstånd – oh nej, inte alls. Tror stenhårt på det där med fetvadd invid pannbenet. Det är förmodligen anledningen till att du skall till Vasaparken, medan vi andra nöjer oss med Hagaparken. Kanske bäst att jag tar hand om ratten imorgon…
Nej, allvarligt talat – jättetrist att det inte blev av den här gången. Men det kanske blir flera tillfällen. Har ju läst här på bloggen att du är fetgrym på att heja. Räknar med att du tjoar imorgon tills det ryker ur bihålorna. Då kan jag tycka att det är rätt OK ändå…
Suck, så trist. Trist. Trist. Önskar snabbt tillfrisknande!
Sinusit i juni är inte roligt. Hade det 2001. Hög feber och ont som fan i tio dar. Överlevde med hjälp av ipren. Till slut gick jag till doktorn och fick penicillin. Har dessbättre sluppit det sen dess.
Fast ärt-, plåtburks- och fetvaddsvarianten är nog både lindrigare och snabbare? Och inte heller lagen om sjukdom inför tävlingslopp gäller för evigt. Jag trodde jag var slav under den, men nu har jag varit frisk i fem tävlingar i rad.
Fråga: Ges det penicillin nuförtiden?
Jag lider med dig. Det är inte kul att bli sjuk överhuvudtaget och speciellt inte när det står tävling i agendan!
P: Det är nog tur att jag inte springer. Det hade inte blivit någon rekordtid, med den där omvägen runt Vasaparken. Jag har ju svårt för det där med korta distanser… 🙂
Fler tillfällen? Hm? Är det fortfarande min tur att utmana, eller får du en innestående i och med detta haveri?
Lena: Usch ja, det känns småpissigt. Tack för tillönskningen!
Jumper: Min version är av lite lättare slag. Hoppas jag. Och så gick jag ju till läkaren vid första bästa symtom. Ynkedomen jag. Pencillin ville han inte skriva ut: ”Bihåleinflammationer kräver hästkurer av antibiotika, och det är inte bra för magen. Vi väntar ett par dagar och ser om det blir sämre”. Notera: han hänvisade till min mage, inte till bakterieresistens. Och nog hade det känts bättre om han sagt bättre – inte sämre.
Jag fick Rinexin och Nasoferm istället. Avsvällande tabletter och steroidspray.
Jag måste nog snabbt hitta en opretentiös tävling. Vill ju inte riskera att skapa självuppfyllande profetior.
Tobias: Tack! Medkänsla är suverän medicin!
Bihåleinflammation?! Inte kul alls. Har haft min beskärde del av sådana under mina (yngre) år. Riktigt pissigt.
På sommaren dessutom. Det är ännu mindre kul. På sommaren ska man inte vara sjuk. Sånt hör väl vintern till, eller?
Och inför lopp vill man inte bli sjuk. Men, om det har man inte mycket att säga till om. Det blir som det blir. Vilket är en stor anledning att (som jag tjatat om i samband med Jumpers ”beslut” om att aldrig mer springa ett marathon) jag inte riktigt gillar idén med stora, speciella lopp på speciella dagar. Pressen blir liksom så ”stor”. ALLT måste stämma. Skulle nog aldrig kunna vara elitidrottsman (om jag rent hypotetiskt haft sådana förutsättningar alltså). Hade nog målat fan på väggen och känt mig ynklig och krasslig inför varje stor tävling…
I ditt fall är det här ren och skär otur. Tro inget annat. Inget som är ”jinxed” här inte. Bara vanlig hederlig (svensk?) otur som alldeles snart kommer att ge sig på någon annan stackare och lämna dig ifred för en obestämd tid framöver.
Tycker förresten att de som ska springa det där parloppet är ena riktigt lyckostar. Din energi från åskådarleden smittar av sig! Förhoppnings gäller det dock inte den där bihåleinflammationen… 😉
Så nära och ändå inte! Jag tänker hädanefter lura kroppen genom att inte anmäla mig förrän i sista minuten men den kommer kanske att göra som din. Vilken buse!! Krya på dig!
Benet: Av ngn anledning tycks jag alltid bli sjuk på försommaren. Tror det är värmen parat med före-semester-stressen, som brukar dyka upp redan i maj. Allt ska hända i maj-juni. ALLT.
Jag är också inne på din linje med stora, uppsjåsade lopp. Det blir alldeles för mycket som står på spel. Då är det bättre med prestigelösa tillställningar som Lötsjön runt. Man anmäler sig på plats om kroppen har lust, springer för att det är roligt. Och nog fasen slår man rekord. Fast det kan man göra på loppet med stort L också (Stockholm maraton), det har vi ju sett!!
Ingmarie: Funderar allvarligt på att använda samma anmälningsstrategi. Men börjar bli aningen orolig. Kan Lidingöloppet bli fulltecknat i år?