Det har inte varit mycket liv på den här bloggen sedan midsommar. Totalt stendött faktiskt. Jag har däremot levt med högönsklig löpförmåga.

En veckas semester med båtliv längs Höga Kusten. På en båt springer man inte mycket. Då vilar man gungad av gammeldyning, med sjösjukan på armslängs avstånd. Men sen finns det ju strandhugg oxå, och då springer man förstås. Både av lust och nöd. Det är trångt på en båt. När man lever livet sittandes  i knät på varandra krävs egentid och andrum.

Andas gör man bäst när man springer. Så jag har flåsat mig fri i knixig terräng vid Hörsång strax norr om Höga Kusten-bron, på militärt område vi inloppet till Härnösand, på diabasklipporna längs Rotsidan, längs Lotstigen norr om Ö-vik.

Och bästa turen på hela veckan: Baggviken – Sundsbodarna – Bastutoberget – Baggviken. I ljum kvällssol upp till toppen på Sveriges högsta ö, Mjältön, 236 meter över svagt krusat hav. Baggviken är båtfolkets älskade naturhamn. På stranden greppar man en slätslipad sten. Håller den i handen när man segar sig uppåt, spanande efter de blå markeringar som visar vägen över den röda Nordingrågraniten.  Klipplöpning varvad med klippklättring.

Belöningen. Och stenens nya hemvist.

Beviset.

Sen tultar man ner igen. Försiktigt jumpande mellan klippskrevor och över tallkottsbeströdda klapperstensfält. Rättar färden mot rötklukten. Mot den vedeldade bastun vid strandkanten. Och ett spritt språngande dopp i lätt saltad solnedgång.

……………………………………………………………….