Under mitt skrivbord.

Styrketräning för svaga tassar. Medelst penn- och suddlyftning.

För starka fötter, det borde man förstås skaffa sig. Så slapp man allsköns elände. Som plantar fasciit. Visserligen har jag bara ställt egendiagnos, men jag är rätt säker på att smärtan i min högra häl är just det. Någon regelrätt hälsporre, benutskottet som kan bildas på hälbenet om problemet varat länge, tror jag dock inte att jag har.

Jag har helt enkelt fått en irritation där senytan under foten – plantarfascian – fäster i hälbenet. Symtomen är klassiska: det gör mest ont när jag tar de första stegen på morgonen eller efter en stunds vila, smärtan sitter på insidan av hälkudden och strålar in mot hålfoten, fettkudden under hälsen känns aningen svullen. Orsak: överbelastning. Har vi hört det förut?

Än är det inte så illa. Jag kan gå och stå utan problem. Och inte kändes det när jag sprang sist heller. I söndags. Men jag märker att hälen ömmar värre morgonen efter ett löppass. Eftersom jag numer är så klok (*ironi*) så börjar jag omedelbart skadeinventera i omgivningen. Tar till alla rehabkurer som verkar någorlunda enkla och vettiga. Att sitta med foten på en påse frysta majskorn framför Morden i Midsomer till exempel, stretcha och massera senan, och skrynkla handdukar och lyfta pennor med tårna. Överväger att testtejpa foten enligt instruktion från min nya bibel Sports Injury Clinic.

Hoppas innerligt att jag fångat problemet i tid, för det verkar som om plantar fasciit är en lika envis åkomma som hälseneproblem. De ger sig liksom aldrig helt utan poppar upp som gubben ur lådan närhelst ägaren till kroppen ifråga varit olydig. Trappat upp träningen lite för ivrigt till exempel, eller bytt underlag för abrubt, eller hitta för många utmanande backar, eller, eller, eller. Finns groteskt många löparsynder för illvilliga skador att hänvisa till.

Ägaren till kroppen drabbas dessutom obönhörligen av ågren. För nog fasen vet jag att jag borde göra vissa saker i förebyggande syfte. Men prehab är verkligen en utmaning för skallen, den mentala tröskeln högre än Keb. Det är ju inte så att mina hälsenor är pigga som spiggar. De blir fortfarande stela morgonen efter hård träning. Alltså borde jag se till att massera dem noggrant, enligt receptet jag fick av naprapaten. Gör jag det? Nej.

Jag vet att mina hälsenor och vadmuskler skulle må bättre av både tåhävningar och stretch. Gör jag det. Nej. Jag vet att mina fotleder är instabila och att fötterna är rätt svaga. Lite balansplatta och styrkeövningar vore super. Gör jag det. Nej. Jag vet att mina höfter är olika starka och att hamstrings är korta. Lite styrka och stretch kanske. Gör jag det. Nej.

Se där. Det finns något positivt i att få en ny skada. För när samvetet gnager börjar man tänka. Och en klok tanke är första steget mot en klok handling. Nu ska jag bara ta det sista klivet också. Upp på Kebnekaise. Resan börjar under skrivbordet.

…………………………………………………………….