Sorry, att jag bara försvann. Igen. Blogg och semester är ingen bra kombo. Precis som löparblogg och löpovilja. För, fy, vad jag inte, inte, inte har gillat att springa på sista tiden. Eller blogga om löpning. Allt som ens kunde påminna om löpning kändes som en våt yllevante.
Jag registrerar min träning på Funbeat. Där har jag ett räkneverk som räknar ner till Vertex fjällmaraton. Har blundat med höger öga för att slippa se de irriterande stora och svarta siffrorna. Ville verkligen inte, inte, inte springa 43 kilometer över två förbannade fjäll. Minst en månad har jag aktivt förträngt tävlingen. Knipit ihop ögonen så att ickesynfältet fyllts av gnistrande stjärnor.
Men jag är förstås för envis för att låta motviljan segra totalt. Att ställa in tävlingen var aldrig aktuellt. Jag springer ju i duoklass, med kollegan O, då bangar man inte. Så jag har tvingat ut kroppen på ett par pass. Trots olust och motstånd. Någon kvalitetsträning har det inte blivit. Till det har övertalningskraften inte räckt. Men jag har åtminstone lunkat omkring i världen, upptäckt karg och vacker västkust. Men trots möjligheten till nya äventyr – ingen löplust. Bara yllevantar.
Och så idag. Flöt fram helt motståndslöst i hemmaskogen. Obanat med dubbskorna på fötterna. Andades i takt med det strilande regnet. Rena undret.
På onsdag åker vi norröver. Mot Vålådalen och Vertex. Upptäckte idag – jublande glad – att Ingmarie också ska springa. Vilken bonus!
Något personligt rekord över den 1800 höjdmetrarna blir det inte. Årets träning är betydligt sämre än fjolårets. Kroppen är visserligen starkare på många sätt, tack vare en mer allsidig träning, men uthålligheten är sämre. Trots goda intentioner har långpassen blivit för få och för korta, backpassen lyser i princip med total frånvaro. Men skit samma. Just idag vill jag faktiskt springa upp på Välliste och Ottfjället. Det räcker.
……………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Känner igen löpoviljan. Har känt av det samma nu i sommar, men nu verkar proppen släppt.Peppar peppar! Hoppas du får en bra Vertéx fjällmara. Jag har lämnat VO och får ta nya tag nästa år. Vad roligt att Ingmarie också ska dit! Hoppas att ni får ett grymt bra lopp!
Vältränad och ovillig eller lite undertränad, men med löpvilja. Jag tror ändå det senare kan vara bättre för att klara en sådan strapats som fjällmaran tycks vara. Lycka till!
Vad som får mig att tro att detta fjällmaratonlopp kommer att bli lyckat, är inte detta sista löppass med flyt, ty ett höjdarpass gör ingen toppform och plötslig lust kan förbytas i ny vånda. I stället stöder jag mig på min gedigna erfarenhet. Du brukar kinka för viktiga lopp, men vänder det alltid till det bättre. Läs vad du skrivit här och annorstädes före till exempel Lidingöloppet 2008 och Stockholm Marathon 2009. När det väl gäller brukar du samla ihop spillrorna av dig själv och prestera till belåtenhet.
Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på lördagen. Men du, pers sätter vi bara vi tar oss i mål! Åtminstone har jag aldrig sprungit några 43 km i fjällen innan. 🙂
Lisette: Och jag som sett fram emot att träffa dig… 😦
Men nästa år. Då! Om jag inte blir avskräckt för evigt för allt vad fjällopp heter efter årets upplaga. Det ser ut att bli regn…
Anneliten: Mmm. Du har en poäng. Fjällmaran springer man i princip 80 procent med skallen. Och efter gårdagens lilla tur har jag åtminstone den med mig.
Jumper: Mästaren i baissning, det är jag det!
Sant att ett lustpass snabbt kan förbytas i vånda, men utan lustpasset hade jag nog annonserat efter en influensasmittad date… Nu har jag åtminstone hittat lite löpglädje, och funderar på att investera i munskydd.
Ingmarie: Jag har ju faktiskt sprungit de där 43 km tidigare. Förra året. Det tog 7 timmar och 45 minuter… I år hoppas jag att jag och lagkompisen slipper ha följelöparen hack i häl…
Samla på dig minst fyra doftminnen på vägen och flera synintryck. Tänk på annat än den tid som flyr! Ha kul på fjällen:) Ses veckan där på, flasha dina blåsor och målande beskrivningar, längtar tills jag får ta del av loppet 🙂
Har sagt till dig förut hur imponerad jag är över alla som får för sig att ge sig i kast med en fjällmara. Det är jag verkligen! Att göra något sådant har inte funnits i min sinnevärld. Men allt ditt positiva prat om Vertex under våren har t o m lyckats få en kortdistansare som jag nyfiken på tävlingen – det vill inte säga lite det! Måste nog faktisk terkänna att jag är lite (men fortfarande bara lite) avundsjuk på dig och O som får vara med om en sådan häftig upplevelse. Du tycker ju sådant här är kul, du har pratat så väl om det – bara att njuta i fulla drag när du äntligen är där. Helt perfekt att du fick en positiv känsla på sista passet, häng fast vid den.
Den där skräckblandade förtjusningen som Ingmarie skriver om och som du också verkar känna är ju en häftig känsla, den hör till sådana här större utmaningar. Kombinationen av längtan till utmaningen och ångesten inför den är klart speciell och får en att känna att sig levande på något sätt. Den är en del av loppet och utan den vore det inte riktigt samma sak.
Du kommer att fixa det där galant. Du är stark i kroppen och knoppen och de där bergsknallarna har du grejat förut. Hoppas ni får bra väder och en riktigt härlig löparupplevelse. Stort lycka till!
Hejsan! Nyligen bestämde jag mig för att publicera Sverigs alla bloggar inom ämnet hälsa. Däribland ämnen såsom viktnedgång, träning, sjukdommar, mental hälsa, livsstil, mm. Eftersom din blogg passar in där så skulle jag gärna se att du la till den. Iden är att likartade ska hitta inspiration att själv fortsätta blogga och utvecklas. Givetvis kostar det inget.
http://www.halsoartiklar.se/bloggar/
Paljetten: Tack vännen! Du ska allt få se på blånaglar!
P: Tack! Du har såklart helt rätt, utan våndan skulle det inte vara samma sak. Bra att du påminde mig, för just nu har jag mest ont i magen… Men det kan iofs bero på att jag ätit för mycket lakritsbåtar.
Nyfiken minsann. Och lite sugen? Ha! Nästa år ska du banne mig upp för de där små bergsknallarna! 🙂