Varför betalar man 30 spänn för en påse med potatismjöl, citronsyra och sötningsmedel? Ok, det är kornstärkelse i Vitargon, men det smakar potatismjöl. Och det betalar man för. Och dricker. Lite lagom trögflytande. Hujedamej!

Kanske beror det på att jag känner mig så förtvivalt otränad och oförberedd för morgondagens fjällmara. För att känna att jag gjort åtminstone något tar jag  till diverse uppladdningstrix  jag aldrig experimenterat med tidigare. Som att kolhydratladda med Vitargo, och blanda Resorb i vattnet. Om inte annat kanske det hjälper på det mentala planet. Men det är verkligen inte gott. Inte alls. Och experiment kan sluta i busken…

Då var dagens lunch uppe på Kläppen godare. Även om den bestod av minestronesoppa i pulverform och en soggig macka med prickig korv. Allt smakar gåslever och sauternes på fjället. Med milsvid utsikt rakt in i Norge.

Dagens lilla, lååååångsamma (5-åringssällskap) promenad till strax ovanför trädgränsen innebar också ett rekande inför gårdagen. Eller snarare flashbacks. Vi knatade uppför – och nedför – den tre kilometer långa grusväg som avslutar Vertex. Rejält brant nedför är det. Lårmuskeldödande brant. Tåknäckarbrant.

Tur att det är vackert. Som fan.

Vi har alltså gjort oss hemmastadda på Vålådalens fjällstation. Ser gårdagens fjällämmlarna blandas med folk som helt klart ser ut som löpare. Mindre Fjällräven och Haglöfs mer Inov och Craft. Inväntar löparkollegan och nummerlappsutdelningen. Och pastabuffén. Betydligt smakfullare kolhydrater.

I morgon bränner vi dem i småsmulor!

………………………………………………………………………