Vertex 2010

Naglarna är faktiskt inte så  illa däran som jag trodde förrgår. Snarare ljust syrenlila än blå. Till skillnad från efter förra årets Vertex kan jag gå i vanliga skor. Jojo. Gå nedför trappor och i nerförsbackar kan jag också, även om det är en aning styltigt. Känner mig betydligt mindre sliten också. Är mest brutalt inspirerad. Den där löplusten som jag saknat i över en månad har återuppstått. Som fågel fenix – eller kanske en fjällripa – någonstans på Vällistes nordsluttning. Så fort björkskogen lämnade plats för kalfjäll, och näsan fylldes av den kryddiga doften av kråkbär och dvärgbjörk var allt så självklart; jag älskar att springa!

Eller springa och springa. Just uppför Välliste springer inte jag speciellt mycket. För då bär det fortfarande uppåt, uppåt, uppåt. Visserligen inte lika brant som i skogsterrängen strax efter starten och passagen över Henån. Men uppåt går det, och duokompisen O och jag hade lagt upp strategin.  Löpning där det känns lätt och bra – annars gång, men gärna med kraft i steget.

När jag jämför årets sträcktider med fjolårets ser jag att det tog längre tid för oss upp på Välliste i år: 77 minuter i år mot 74 minuter i fjol. Det tror jag har flera förklaringar. I år hade tävlingsledningen infört tydligare startgrupper och vi valde att ställa oss längst bak i gruppen som satsade på att genomföra loppet på mellan 7 och 9 timmar. Vi låg alltså längre bak i fältet när vi svängde av grusvägen och in i terrängen, tillsammans med dem med samma ambition som oss.  Men viktigare ändå; i år visste vi vad som väntade.  I fjol var jag faktiskt lite irriterad över ankmarschen som omedelbart infann sig på den smala stigen. I år visste jag premisserna. Vertex fjällmara är – för mig – ingen löpartävling. Det är en fysisk och mental upplevelse. Och den blir bättre om man har kraft kvar mot slutet.

Nedför Vällistes mjukt lavklädda sluttning flög jag. Flög rakt ut i regnsjuk myrmark. Årets lopp var klart blötare än fjolårets. Sumpigare. Och lerigare. Icebug Pythos var ett klockrent val. Dubbfast grepp på hala spänger, behåller formen även i vått tillstånd, och håller myrvattnet utanför. Så länge man inte plurrar så djupt att vattnet stiger över skokanten. Jag väger lätt och var i princip torr – undantaget fotsvett – ända in i mål.

Sista halvmilen eller så ner mot Ottsjö är tekniskt klurig, blöt och stenig. Det hade jag lyckats förtränga totalt och hade gärna sparkat lite på skylten med siffran 12, som innebar att vi hade 3 kilometer kvar till vätskestationen i Ottsjö. Dit man nåt efter 15 löpta kilometer, något som tog oss drygt två och en halv timme från starten.  2:36 för att vara exakt. Tio minuter efter 2009 års passertid.

Jag hade tankat en påse gel under färden till Ottsjö och var rätt ”mätt”, men högg in på ett par bitar energibar och slukade en kåsa sportdryck innan vi drog iväg längs grusvägen. Ett par kilometer gruskutande blir det nog innan man på allvar får springa in i terrängen igen. Ingen höjdarsträcka i min bok. Kände mig lite som en bromskloss också, O tycktes ha lite spring att bli av med i benen.

Förra året fick jag en rejäl dipp när vi passerat Ottsjö och möttes av den inledande blockiga terrängen upp mot  Hållfjället. Kanske var det därför jag drog benen lite efter mig genom Ottsjö. Lite motsträvig inför vad som komma skulle. Men ingen sackning kom. Vi såg till att fylla vattenflaskorna i sista riktigt klara fjällbäcken innan Nordbotten, och drog vidare upp på platån och myrmarkerna.

Tjuvnöp ett och annat gyllene gull. Grämde oss möjligen en aning över myltan som aldrig skulle hitta hem till våra syltburkar.

Inledde katt- och råttaleken med några av de deltagare som skulle bli välkända ansikten – och löparstilar – innan dagen var över. Mönstret var stadigt det samma: vi tassade om dem längs stigen och de passerade oss när vi tog en av våra  pauser. Som här. Med Ottfjället lockande – eller avskräckande – i bakgrunden.

Nej, stressar genom pauser gör vi sannerligen inte. I Nordbotten serverades pastasallad – rejält saltat med både fetaost och oliver.  Och till det saltstrött bröd och saltlakrits. Perfekt under en varm dag på fjället. För nog fasen hade vi tur med vädret. I år också. Sanslös tur. Solsken från klarblå himmel och i stort sett vindstilla. Då och då drog fjällvinden runt öronen, men bara lagom för att kyla varmsprugna kroppsdelar. Men i Nordbotten var det enbart varmt. Och mysigt. Jag hade egen support på plats, med pussar och bekväma stolar i bagaget. Vi drog oss 20 minuter.

När allt fler av våra katt- och råttakompisar gav sig iväg från matstationen började det krypa myror i mina knän.  Försökte ordlöst –  men säkert inte omärkbart – förmå O att trycka ”pinnen” i ”piplådan”. Tidsmätningen görs när man lämnar Nordbotten, svänger ner över den vackra, gräsklädda  fäbodslänten, för att efter alltför kort tid mötas av Ottfjällets fot: väggen.

Två hundra höjdmeter på en kilometer är inte att leka med. Fot ovanför fot. Ett steg i taget. Jag först och O med näsan i höjd med mina knäveck, bara en dryg meter bakom. I mitt huvud skvalade Salem Al Fakirs melodifestivalbidrag – ”keep on walking, keep on walking”. Men mina öron registrerade ändå O:s korta, hårda andetag. Han hade det tungt här. Abborrandning. Jag försökte peppa lagom, inte låta alltför hurtfrisk, men ändå sända positiva signaler, ge positiva målbilder. Som att vi snart, snart skulle få möta det vilda, vackra kalfjället igen.

Ända sedan Välliste hade jag då och då frågat om jag skulle överta vår gemensamma löparryggsäck. Det är en av fördelarna med att springa duoklass, man kan välja att ha utrustningen i varsin, eller i en gemensam ryggsäck. Förra året sprang vi med en ryggsäck var, i år provpackade vi kvällen innan och konstaterade att det nog var smartare att bara ta en ryggsäck och turas om att bära den. Det visade sig att O inte var mycket för det där med att turas om. I ärlighetens namn var jag rätt nöjd med att slippa säckens tyngd över axlarna, speciellt första biten efter Ottsjö där båda våra vattenflaskor var välfyllda. Men när vi nått strax över trädgränsen på Ottfjället fick jag ta över säcken. Särskilt tung var den inte här där flaskorna bara hade bottenskyla. Fjällbäckarna leker tätt på Ottfjällets sidor, och det iskalla vattnet skopar man lätt upp. Nästan i farten om man håller en kåsa i handen. Så gör vi.

Här uppe vill jag så gärna springa. Bli andfådd i den höga luften och löpa mig hög på andlöst vackra vyer. Men terrängen är inte mer än undantagsvis löpvänlig. Sällan möter foten mjuk fjällhed, mycket oftare har man vassa stenblock under sulan. Svårsprunget för ovana fjällöpare som jag. Dessutom lutar det oftast för mycket uppför för att O och jag ska överge strategin: gå där det är alltför ansträngande att springa. O hade det också fortsatt rätt tungt, men själv kände jag mig märkligt viktlös.

Mindes förra året då vindskyddet och kontrollstationen mellan Ottfjällets västra och östra topp ständigt undflydde mina trötta steg. I år var kilometrarna betydligt kortare. Bäckravinerna mindre branta. Registrerade helt nya saker, som Midaftonssjöarnas klara vatten, sjöar jag inte har något minne av från förra året. Då låg de uppenbarligen utanför den tunnel av seende jag hade tillgång till. Typ två meter från stigen.

Men visst, nog fasen var det skönt att mötas av grabbarna på kontrollstationen vid 35 kilometer. Erbjudas en mugg coca-cola och hugga en grabbnäve chips ur plastskålen. Ett par godisbitar blev det också, lite sportdryck – men chokladbollarna stod jag över.

Liksom tidigare drog våra ”lekkompisar” iväg före oss, trots att vi nått fram till kontrollstationen före dem. Nu var det O som var snabbast på fötter. Två dextrosol under klättringen uppför och en rejäl mugg colakoffein började ge verkan i hans kropp. Vi sprang och gick målmedvetet upp mot banans högsta punkt, passerade ett par löpare. Sen bar det av nedför. Först blockhopp, sen blöthålshopp. Leriga spänger, stenar och kärr. Och slukhålet, som sög ner mitt högerben ända till knät. Inte torrskodd alls längre.

Fötterna började protestera så smått mot underlagets omilda behandling. En nagel fastnade i skon, men släppte taget om skon innan den släppte taget om min tå. Mycket glad för det. Stadigt nedåt, och vi passerade ett par grabbar, två duotjejer och ett duomixlag. Klättrade alltså snyggt en placering i vår duoklass.

Så ut på grusvägen som bär brant nedåt mot Vålådalen och målet. Först är man härligt lycklig, så tacksam över att slippa stirra stint ner i marken och hela tiden söka fotplacering. Nu kan man släppa på, låta dragningkraften sätta fötterna i rullning. Men utförslöpan är lång och låren har jobbat hela dagen. Tillslut bränner det som av eld i musklerna för varje steg, men just när det så när blir olidligt signalerar ett rödvitt band att man får springa in på Vålådalens elljusspår. Lättnad.

Vi höll högt tempo hela grusvägen, min intention var att vi skulle hålla oss löpande ända in i mål. Men inte fan. Elljusspår är, precis som överallt annars i Sverige, synonymt med backar. Så taskigt. Korta visserligen, men ändå backar som vi helt enkelt inte mäktade med att springa uppför. Vi gick. Sparade krafterna för att kunna se snygga ut i det sista lilla uppförslutet – det som bär ända in i mål.

Nöjda. Glada. Trötta. Men inte alls lika utmattade, slitna och ömfotade som förra året. Och det trots att banan var 400 meter längre i år. Och trots att vi slog personbästa – inte med tre utan med sju minuter. 7:40:07 mot 2009 års resultat: 7:47: 10. Vi sprang alltså snabbare i år – marginellt men ändå – trots att vi tränat mindre. Och trots att banan var mer tungsprungen på grund av regnet veckorna före.

Vi sprang visserligen långsammare fram till Ottsjö, men när vi lämnade Nordbotten gjorde vi det exakt på samma tid som förra året. Efter 274 minuter. De resterande sju minuterna sprang vi sedan in på väg uppför och nedför Ottfjället. Sträckan uppför Ottfjället är också den där vi står oss bäst i jämförelse mot de andra lagen i duoklasserna. Ned till Nordbotten däremot, där slår vi oss slätt. Men det kan i och för sig bero på att vi tar oss en rejäl lunchpaus och njuter av livet. Njutning. Det är ju själva vitsen med Vertex. Precis som smärta, svett och blånaglar. Och frihet, kraft och  sanslöst vackra vyer. För att inte tala om den snygga t-shirten.

…………………………………………………………………………….

Annonser

14 thoughts on “Vertex 2010

  1. Wow. För en skåning som bott i platt landskap hela livet och aldrig varit längre norrut än Östersunds flygplats är bilderna och den fantastiskt eggande berättelsen obeskrivligt sagolik. Wow! Och… wow! Och visst är det härligt när kroppen är med och man känner sig lätt, glad och märkligt stark. På partier som ett år tidigare varit outhärdligt tunga.

    Tackar för en underbar inblick i fjällöpningens (för mig) overkliga värld. Vågar inte ens på mig ett ”det skulle man kanske testa en dag”. Det känns liksom nästan för exotiskt för att vara realistiskt 🙂

  2. Vilken underbar beskrivning! Och vilka bilder! Jag sitter här och känner åter lukten, känner solen mot huden, svetten i ögonen, leran i skorna och de mer och mer skrynkliga tårna.
    F..n vet om jag kanske ändå inte skulle försöka kapa tiden nästa år…Men så är det ju Swiss som lockar med… Vilken tur att jag inte behöver bestämma mig nu. 😉 Och tack själv för underbart middags sällskap!

  3. Bureborn – TACK! Nu vet jag att spång blir spänger i pluralis. Vi har debatterat det där hemma hos mig – spångar eller spänger. Men när man skriver så underbart som du så får man helt enkelt bestämma att det heter spänger! (Kan erkänna att jag hävdat spångar som rätt böjning, men jag ger mig för dig…) Springa kan du också. Underbart!

  4. Trevlig blogg & fantastisk läsning:)Känner riktigt rysningar när jag läser och ser dina fina bilder, och tänker på allt det vackra, och slitsamma man faktiskt har fått uppleva…
    Bra jobbat av er båda!

  5. Hej Och tack för den här helgen, och hälsa även din underbara familj för stödet.(tänk bara, en vilstol vid Nordbotten, bara en sån sak)
    Jag säger som jag sa förra året ”Delad upplevelse är dubbel upplevelse” Jag tror inte det skulle ha varit lika kul att springa själv.
    Din resumé är fantastisk. Inga överdrifter och inga underdrifter. Jag känner igen och kan återuppleva varje stavelse du beskriver.
    Och det är bara du som kan få blånaglar, kramp och svett att bli poesi.
    Det som gör ondast för mig är alla hjortron vi fick springa förbi oplockade, oätna.
    Och för er som undrar, Bureborn kvittrar lika glatt som vanligt efter fyra mil terräng.

  6. Benet: Tror faktiskt att Östersunds flygplats ligger längre norrut än Vålådalen. Eller bra nära i alla fall. Så det är bara att springa Vertex! 🙂
    Själv är jag sugen på att springa i Skåne. Dina, Marathonmias och Fredrikas många löparäventyr lockar. Jag tycker det ser otroligt vackert, läckert och exotiskt ut. Men så har jag aldrig varit på den skånska landsbygden heller, bara drattat runt i Lund och Malmö.

    Ingmarie: Skrynkliga tår, ja. En av mina ser fortfarande underlig ut. Lite russinartad.
    Swiss lockar mig också. Fast kanske inte långa varianten. 78 K… det är långt det.

    Anneliten: 🙂 Svenska akademin tillåter båda pluralböjningarna. Men spänger står först, och spångar därefter, vilket innebär att spänger lär vara aningen mer brukligt. Så förklarade min forna svensklärare att ordlistan ska tolkas, han som suttit med i svenska spårkrådet. Fast det är inte därför jag väljer spänger – jag tycker bara det ligger mysigare i munnen.

    Marie: Slukar alla Vertexbeskrivingar jag kommer över. Vill återuppleva loppet igen och igen och igen.

    Ola: Tack själv! Nej själv vill jag inte gärna kuta, det är så mycket roligare att dela upplevelsen. Även om jag ibland misstänkte att jag irriterade dig med mitt eviga surr… 😉

  7. Som kortvarig gäst på ett bibliotek nere i Sydsverige gratulerar jag er båda till ett gott lopp. Angående detta återkommer min vän jumper senare med en längre, mer långlöparinitierad och känslomässig kommentar. Om snitsaren uppfattat honom rätt, tycks han inte vara helt oberörd av er framfart och din berättelse.

    Ordet ”spänger” stötte snitsaren på första gången under militärtjänst vid I20 i Umeå. Han fann det välljudande och använder det alltid själv sedan dess.

  8. Ja jisses – Det står verkligen illa till med Benets geografikunskaper. Men Norrland ”skrämmer”…. Eller nä, det gör det inte. Är bara väldigt exotiskt och väldigt långt borta.

    Du är välkommen ner på löpäventyr anytime. På fullt allvar borde vi koordinera, så att vi kan samlas och löpäventyra tillsammans. Vi behöver en projektledare och planeringsmästare. Anyone?

  9. Roligt att hitta din blogg. Bra beskrivning av loppet och fina bilder.
    Jag är en av deltagarna från ”katt och råtta” leken. Jag hade svarta shorts och t-shirt, en vit keps samt en plågad min. Ni flög förbi mig vid minsta uppförs lutning (du såg verkligen lätt ut). Nästa gång jag såg er ser ut som att ni ska på picknick eller nåt och har en fotosession! Ni såg helt obesvärade ut… det såg till och med ut som att ni hade roligt under denna pärs! Det är så en fjällmara ska tas!
    Hade ni inte tagit långsemester vid Nordbotten hade ni tagit många positioner.

    På tal om tånaglar. Själv har jag tappat en och kommer att tappa en till snart. Jag fick blöta skor tidigt under loppet.

    Nästa år igen!!!

  10. Snitsaren: Att Snitsaren kommenterar ett rent och skärt löpinlägg – det tar jag som en komplimang! Kanske är spänger vanligare i norr, och spångar i söder?

    Benet: Gemensamt löparäventyr är ju en strålande idé!! Själv är jag rätt kass på att rådda ihop saker. Har fortfarande inte haft mitt 40-årskalas… Men det måste bara gå att lösa på ngt sätt. Skulle ju vara superkul!

    Lisette: Man kan inte annat än jubla efter Vertex. Nästa år måste du bara springa!

    Jari: Kul att du hittade in till mig! Jag minns den vita kepsen, men inte den plågade minen. Grattis till ett snyggt genomfört lopp! Jäklar vicken fart du fick från Ottsjö och ner. Just den sträckan knäckte mina tånaglar förra året… I år hade jag dränkt in fötterna med Sportslick. Verkar ha funkat.
    Ibland kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket tid vi förlorar på våra njutningsfulla pauser. Men man vet ju aldrig. Kanske skulle vi klappa ihop totalt utan dem, och gå en ännu sämre tid?

  11. 🙂 Har heller inte haft mitt 40-årskalas. Än. Så, lyckas vi få ihop ett gemensamt löpäventyr här nere inom en icke alltför avlägsen framtid så ska vi verkligen vara både nöjda, stolta och glada. För jag är fullständigt övertygad att det kommer att bli fantastiskt kul!

  12. Ja, det är nog riktigt som snitsaren skriver. Jag hör visserligen inte till dem som brukar inspireras av andras euforiska berättelser om sina framgångar, än mindre av orubbligt självförtroende och försäkringar om att allt är möjligt. Oftast tänker jag bara ”Grattis, kul för dig, men själv lever jag i min verklighet. Men när nu denna blogg, som annars gärna andas mer begriplig, sympatisk jämmer och tveksamhet, brister ut i jubel och optimism, är det inte utan att jag faller till föga och fäller en tår. Det verkar ändå rätt kul att springa i fjällen. Typ så.

    Om ert lopp säger jag: ”Grattis, vad var det jag sa!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s