Man ser så mycket när man springer. Mer än vanligt. Och annorlunda.
Numer anser jag att jag inte varit på riktigt på en plats om jag inte sprungit där. Där jag sover måste jag också kuta. Annars räknas det inte.
I helgen var jag på Färna herrgård. På riktigt. Såg mer än om jag inte lubbat också. Som Skinnskattebergs kommuns högsta gran. Den rafflande sevärdheten hade jag totalt missat om jag inte knutit på mig löparskorna. Gles, barrande gran. Måste ses.
……………………………………………………………
blogg@bureborn 
Det är klart man kommer till platser till fots som man inte skulle nått med bil. Men jag upplever att jag ser mindre springandes än gåendes. Har i sommar gått många av mina löpvägar med kollo-hunden (som för övrigt lämnat oss, snyft) och ser då helt nya vyer trots att jag sprungit samma väg många gånger. Jag tror att det är för att jag går in mer i mig själv när jag springer. Alternativt tittar mer efter var jag sätter fötterna 😉
Av de löpande existenserna i snitsarbo lutar joggerskan åt annelitens åsikt att man ser mycket när man går som man missar vid löpning. Jumper säger sig hålla med om det men hävdar att även det omvända gäller. Löpandes hinner man längre och upplever också naturen mer fysiskt. Jumper känner också igen känslan av att muta in en ny plats genom att ta en löptur där. Hans trofésamling är dock mycket mager. Utanför Stockholm och Vejbystrand har han bara sprungit i Malmö, München, Berlin och Linköping (medan joggerskan också kan skryta med Göteborg, Mariehamn och Helsingfors). Inte ens Uppsala har förärats hans löpsteg.
Javisst ja, rundorna på skärgårdsön glömde jag. Och sommarens sällskapslångpass på Ornö, fast där sov vi inte, så det räknas kanske inte?
… ”fast där sov DE inte” ska det förstås vara.
Så sant att man ser mer när man går, ögat hinner ju registrera. Och slipper stirra på stigen en halv meter fram. 🙂
Men ändå uppfattar jag på något sätt omgivningen starkare när jag springer. Tror det har att göra med det Jumper skriver (Snitsaren skriver och jumper tycker, menar jag förstås), man får en mer fysisk upplevelse av naturen när man löpande tar sig fram genom den. Känns som om jag andas i takt med något större än jaget. Oj, nu blev det metafysiskt!
Trofesamlingen är rätt mager – men den växer. Sakta med säkert.
Att upplevelse- och turistspringa är för mig personligen det bästa sättet att hälsa och känna på nya platser. Det händer något speciellt när man drar ner den lite främmande luften i lungorna, registrerar dofterna, vyerna och detaljerna som svischar förbi i precis lagom takt. Faktiskt mer lagom än vid promenad. Då blir intrycken för många per tidsenhet vilket förvillar min stackars single-tasking-hjärna.
På troféhyllan, där det än så länge är ganska glest, finns att beskåda bucklor från bland annat Cypern, Baden-Baden, Beijing och Wroclaw.
Benet: Svichar i långpasstempo hoppas jag, eller möjligen lätt distans. Intervallpass ger i alla fall mig tunnelseende. 🙂
Funderar på att leta upp en hederlig gammal världskarta uppspänd på tritexplatta, och en burk med färgglada nålar. Sen ska jag ställa mig där och skapa gles mosaik. Fast det räcker nog med en Sverigekarta, trofeerna från utlandet är ytterst få. Algarve. Och vänta nu – i mitt förra springade liv tog jag nog en tur på Costa Brava också.
Japp, ett behagligt tempo rekommenderas starkt vid turistlöpning. Får nämligen också tunnelseende vid intervallträning. Vilket gör att man inte är så kinkig var dessa springs. De kan springas precis överallt; på löpband, bana, skog, betongtunnlar, …. Har ändå inte tillräckligt med syre i hjärnan för att kunna registrera något mer än de instinktiva, högljudda andetagen.
Jaså, om även löpning i tidigare liv räknas, har snitsaren sprungit både i Uppsala, Västerås, Mariehamn, Visby, Lund, Gimo, Järvsö och säkert några platser till.
Jumper säger att han tvärtemot Benet är mycket kinkig med var intervallöpning springs. Det ska helst vara på en soldränkt sömnig övergiven idrottsplats med doft av nyklippt gräs, eller på samma plats en ljum kväll till ljudet av klonkande höjdhoppribbor. I brist härpå kan en fälad vid havet duga. Jumper springer tydligen inte sina intervaller tillräckligt hårt?
Men titta ett nytt ord – fälad – vad betyder det?
Om jag inte missminner mig så vet nog den som varit i Lund vad fälad betyder.
Och Raiden är nu ett faktum, tillsammans med dotter. Ska inte Bureborn finna en rotekamrat och kurriosakuta i Fjällnora för att insupa lite skogsluft i sinnena.
/O
Snitsaren, lärde ordet ”fälad” som liten och trodde länge att det mycket vanligt men har senare erfarit att så inte är fallet. Ser dock att det i alla fall står i SAOL. Stadsdelsnamnen i Lund kände han däremot inte till förut.
En lägda. Typ.
O: Om det bara rörde sig om kutande hade det väl varit en sak. Men nu innefattar ju raiden också kanot och cykel. Och orientering. Hur väl utarbetad skallgångsrutin har arrangören?
Förutom att den ena tycks finnas i norr och den andra i söder, verkar en ”lägda” vara en vallodling med gräs för hötäkt, medan en ”fälad” är en kratursbetad gräsbevuxen allmänning. På den förra står kanske en skylt ”Gå ej på djurens vintermat”, medan den senare är tillåten att springa eller kasta diskus på året runt. Här kan man även dra fram en vandringsled och kalla den för ”Skåneleden”. Efter slåtter släpps kanske djuren ut även på en lägda att höstbeta och ytan får då kanske också beträdas av människor. Annars har norrlänningen hela fjällvärlden att springa i.
Ska man vara petig är en lägda just det – en vallodlingsyta. Men norrlänningar är inte så petiga, i alla fall inte icke-bönderna, och kallar alla möjliga typer av mer eller mindre jordbrukade fält för lägdor. Undantaget åkrar.
Ja, hon bör ju veta. Både som norrländska och som jordbruksinstitutnånting.
Snitsaren ser på ”Wiktionary” att man tydligen också kan tala om ”råg-lägda” och ”havre-lägda”. För att förvirra begreppen ytterligareHan drar han sig till minnes hur han under en längre cykeltur 1974 lade sig att vila på en liten gräsplätt vid en bensinstation i Idre, när en man förmanade honom att inte ligga ”på åkern”.
Håller helt med dig! Jag har sett, hört och luktat saker som INGEN turist någonsin gjort tack vare löpningen. I Indien, Kina, Japan, USA, Thailand, Malaysia och gud vet var. (Ibland har jag inte vetat själv nämligen…)
Snitsaren: Det råder total begreppsanarki i Norrland. Typiskt norrlänningar.
Ingmarie: Lika många nålar på kartan som du har lär vi vanliga dödliga aldrig lyckas samla ihop. 🙂
Fast när jag (hoppsan!!) tänker efter, ligger ju Idre i norra Dalarna som ju konstigt nog räknas till Svealand (till skillnad från det mindre norrländska Gävle i Gästrikland). Huruvida denna omständighet förklarar något är dock ovisst.
På en ö i Stockholms skärgård kallas slåtterängarna för ”gärden”, troligen för att de åtminstone tidigare omgärdats av stängsel.
(Snitsaren undrar varför det är roligare att skriva på andras bloggar än sin egen?)
Snitsaren: Må vara att Idre inte ligger i Norrland, men väl i Norra Sverige.
Det är också mycket roligare att skriva kommentarer på egna bloggen än att skriva själva inläggen. Mindre prestationsångest?