Pannlampspremiär…

… eller nattlig synd straffar sig.

Första mörkerrundan för den här höstsäsongen. Först blådunkel kvällning som sakta med säkert åt upp varje synintryck. När de vita vägmarkeringarna slukats av septembermörkret fick jag inse mig besegrad och slå på led-lampan.

Hade glömt känslan av att springa i en kon av disigt pannlampssken, omsluten av mörker. När ögat inte kan registera omgivningen är löprundan inte längre en upptäcktsfärd i naturen. Istället blir den bara steg och andning. Tankar och kropp.

Jag sprang fast jag egentligen inte borde. Förkyld. Men jag hade inget val.

Slutet på jobbveckan blev en ren mardröm. Jäkt, övertid och en överdos med stresshormoner. Totalt adrenalinpåslag. Kom hem på fredagkväll med en kropp som omöjligt kunde finna ro. Rastlös men utmattad. Allt kliade. Mest av allt tv-soffan.

Så jag hade faktiskt inget val. Bara måste springa, göra mig av med adrenaliet och fly en smula. Efteråt var kroppen i takt med själen igen. Sömnig och tung.

Sov. Och vaknande med förkylningstjockt sinne och snorfylld skalle. Klart värt det.

……………………………………………………………………….

Annonser

13 tankar om “Pannlampspremiär…

  1. Känner igen den där ”måste ut” känslan. Inte mycket som kan hindra då, vare sig mörker eller en begynnande förkylning. Finns ju inget som spolar bort det man vill ha ner i kloaken bättre än en löprunda. Man är defintitivt en bättre människa efteråt.

    Men synd på förkylningen. Hoppas du får en ”kortis”. Hade sett fram mot trevligt sällskap på tisdagens övning. Får väl se ifall du dyker upp. Krya på dig!

  2. Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig att springa med pannlampa av främst tre skäl:

    1. Jag är privilegierad nog att kunna springa när jag önskar på dagen.

    2. Vägarna i mina trakter är väl upplysta om kvällen.

    3. Jag saknar sådan avancerad utrustning.

    Får man gratulera 6-åringen (ja jag erkänner att jag även läser andra bloggar än din) samt önska att ditt snor denna gång håller sig borta från bihålorna. Själv svär jag idag över andra onödiga krämpor, men de ska väl gå över lika fort som din snuva.

  3. Snorandet hade nog bara blivit värre om du inte hunnit lätta på trycket. Hoppas det upphör lika fort som ett regnil i septemberblåsten!

    Min pannlampa ligger i handskfacket i bilen som en slags nödbelysning för tänkta och otänkta eventualiteter. Har aldrig ens funderat på att använda den när jag springer i mörker. Ögonen brukar vänja sig.

  4. P: Hur fasen behåller folk som inte springer sitt vett och sans – det begriper jag inte.
    Jag ska banne mig vara frisk på tisdag! Ser fram emot att tampas mot dig i benböjsbonusen. Alla andra fuskar… Men de slipper kanske den grönjäkulska träningsvärken dagen efter.

    Ingmarie: Tack! Jag känner mig faktiskt bättre – rent förkylningsmässigt. Istället har jag fått märkliga biverkningar av Rinexinen jag tog för att slippa bomullsskallen under natten. Vanföreställningar, sömnsvårigheter, mardrömmar och aggresivtet står det på bipacksedel. Klar är att jag känner mig underlig.

    Jumper: Pumlan tackat för gratulationerna. Hon såg aningen skeptisk ut när jag visade en bild på gratulanten. ”Men, han känner ju inte mig. Men han ser ganska snäll ut”.
    Särskilt mycket high-tech är det väl kanske inte i en pannlampa. Det går ju att spänna fast en helt vanlig stavlampa på huvudet med ett spännband. Om du vill testa konkänslan alltså.

    Oliver Sture: Du måtte ha bra nattsyn. Själv ser jag inte ett jota, och vågar inte riskera att drutta i diket. Dessutom känns det säkrare rent trafikmässigt. Bilisterna kör som galna längs min smala landsväg, så allt som jag bidra till att de ser mig i tid utnyttjas. Reflexväst, röda blinkade dioder och reflexband. Ser ut som en julgran.

  5. Ha ha ha! Pumlan tycks vara en klok flicka som förhåller sig skeptisk till okända gratulanter. Troligen har hon genomskådat detta exemplars lumpna försök att ställa sig in hos hennes mamma, blogginnehaverskan. Funderar på var jag kan ha sett snäll ut. Lätt illamående efter 38 km maraton?

    En liten aning ”konkänsla” får jag också vid gatlyktslöpning. Den där man tycker att man springer fortare än man verkligen gör. ”Gasellkänsla” vill jag minnas att den kallats på denna blogg, där allt väsentligt avhandlas (se där, nu försöker jag ställa mig in igen).

  6. Ja, jag såg att din blick inte var sig lik i fredags..
    Men när du är piggare kan vi ta en vildsvinsmotning i pannlampssken. Du springer 20 meter före och grymtar lite snorigt och så att säga rensar vägen, Det är jättekul, i vart fall för den som ligger bakom!!
    Sköt om dig, nu vill jag se de vanliga pigga ögonen igen. Och ge Pumlan en grattiskram från mig också.

  7. Att cykla i stadsskogen i mörkret med endast en liten lampa är som att spela dataspel, utan att få ett nytt liv när man trillar ned i diket.
    Snyt och krya på dig vännen!

    (Jisses är hon lilla så stor som 6 år redan, grattis)

  8. Jumper: Ja, det var då sjutton va´ många saftofa gröna äpplen man får sig serverad. Smaskens tycker jag! 🙂

    O: Du skulle må då va? Kan man förexten vara säker på att vildsvinen flyr sin kos, de kanske blir förälskade i grymtaren?

    Paljetten: Stadsskogen kräver nog extraljus, om man inte ska trilla av pin. Känner mig redan bättre – kanske ett pass cirkelfys på tisdag lunch?

    Farsan: *skäms lite* Fast å andra sidan är jag ju piggare idag.. Hm? Ska nog sluta fälla förnumsigt hönsmammsaktiga kommentarer hos dig i fortsättningen.

  9. Ojdå, jag hänger inte med i svängarna! Det hade varit kalas, men nästa gång tror jag vi tar det på sms… vill ju inte missa ett bra tillfälle.
    Idag var jag ut och cyklade, det var märkligt att bli extremt trött (så här i efterhand)utan att bli allt för flåsig. En ny typ av träning helt enkelt.
    Min träningskompis försöker lära mig att man ska kunna fördela energin så att man efter fem mil ska orka en fem och kanske tio mil till. Helt annat än det vanliga flåsandet på en spinncykel 😀

  10. Anneliten: Jag insåg redan när jag gav mig ut, att kroppen skulle straffa mig. Kändes att förkylningen var av den typen. Men som sagt – ibland måste man bara springa för att inte bli galen. Hellre snuvig än vansinnig.

    Paljetten. Det var ju tur att du missade – eftersom jag fick förhinder. Chefen tycke alltid av 13 är en bra mötestid – det tycker inte jag! krockar ju med min lunchträning.
    Damen håller på att bli en långdistansare! Det är just det där som jag tycker är så skönt med mina långpass. Kroppen tickar på i lagom ansträngning, man blir trött men inte flåstrött. Det känns naturligt på nåt vis, som om stenåldersmänniskan inom en vaknar till liv. Fast de hade ju inte upptäckt hjulet… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s