Stiger upp. Slänger i mig frukost och stressar upp barnet för att hinna i tid till fritids. Kör en timme till jobbet. Får nästan magsår av all post-it-lappar som stadigt förökar sig på skrivbordet. Rusar ner till lunchrestaurangen. Närmare magsår. Fler post-it-lappar. För mycket kaffe. Kör en timme hem från jobbet. Sen. Missade familjemiddagen, värmer maten i mikron. Hinner precis få i mig den innan det är dags att sjunga godnattsång. Pussar barnet. På med träningskläder. En timmes rullskidor. Svär som fan. (Man ska inte åka rullskidor när man är uppstressad och frustrerad.) Snabb stretch. Dusch. Sängen.
Ska det här vara livet?
……………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Tror vi är rätt många som då och då känner som du gör just nu, jag gör det i alla fall. När den där viktiga balansen mellan jobb, familj och egentid får sig en rejäl törn eller två så är det tungt. Man brukar tack och lov så småningom kunna blicka tillbaka och se att det på något sätt kom en förbättring. Ibland liksom bara av sig själv, ibland genom att man tog tag i saken.
Träning brukar ju normalt vara en del av medicinen, men med alltför mycket stress och frustration i kroppen blir det bara skit av den med. Tyvärr. Har också känt så, men även upplevt att redan nästa pass varit så där härligt välgörande för både kropp och själ som det normalt är.
Håll ut Sofia, du kommer igen!
Ja ibland är det så där. Lustigt nog brukar många inkl jag själv drabbas av det där ”hålet” efter en lång sommarledighet, när livet går in i sitt vanliga ekorrhjul samtidigt som den mörka hösten anländer.
Det är väl som Alfons Åbergs farmor så präktigt sammanfattar det hela; ”Om man hade roligt jämnt visst man ju inte att det var roligt. Det tråkga stunderna finns till för att man ska uppskatta det roliga som kommer sedan”.
Träning man anser sig måste genomföra kan orsaka stress, det händer mig ganska ofta. Då behöver jag påminna mig om att chansen är extremt liten att jag kommer att vinna några mästerskapsmedaljer och att ett eller annat missat pass inte spelar någon som helst roll i långa loppet!
Snart snart blir det roligt, igen. Citerar Alfons igen: ”Undrar vad det är för roligt som ska hända?”
Om jag läser med öronen hör jag ljudet av en övervarvad motor. Att fortsätta på samma växel med fullt gaspådrag är nog ingen god idé. Men vem är jag att ge råd från min småputtrande horisont? Vad gäller post-it-lapparna finns dock ett tröstens ord från poeten Tomas Tranströmer: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Om Oliver Sture är tveksam till sin roll som rådgivare, är ”jag” nog direktdiskvalificerad. Där ”jag” och jumper framlever våra dagar med ett överskott av tid löper vi stor risk att ses som vandrande provokationer. Om det var möjligt att skicka över en timme eller två, skulle ”jag” göra det omedelbart. Kaffedrickandet har vi gemensamt, men i övrigt låter den beskrivna tillvaron obegripligt jobbig.
Fast ”fritids”?? Har inte åren rusat iväg lite nu, eller heter det så redan i förskoleåldern?… eller har ”barnet” redan.. ? Ack ja vad tiden går.
Oj. Alla dagar kan inte vara sådana. Då är det illa. Någon sådan dag ibland går att överleva. Ta hand om dig!
1. Du steg upp för sent.
2. Du har way,way,WAY för långt till jobbet.
3. Du ska sluta dricka kaffe.
4. Behålla de tio högst prioriterade gula lapparna på ditt bord. De andra karar du ner i kontorslådan och plockar sedan upp en efter en när (om) du får tid, likt en julkalender. Gärna över samma tidsperiod som en kalender räcker.
5. Du har galet långt hem från ditt jobb.
6. Du skulle med fördel ha kunnat ta beslutet att hoppa träningen en ”sån” dag.
7. Du skulle definitivt ha kunnat hoppa stretchingen. Den är överskattad.
Så rätta bara till de här punkterna och du har haft en rätt stimulerande dag på jobbet och sedan fått vila ut i soffan den kvällen, efter att ha umgåtts med ditt barn, för att slutligen fått gå och lägga dig nyduschad och fräsch. En bra dag helt enkelt. Förutom på micro-middagen då och att du verkar svära som en borstbindare…
Som du ser så är jag rätt fokuserad på problemlösning.
P: Just nu lutar jag åt att situationen kräver ett drastiskt beslut från min sida. Men det kan ändra sig – för idag är det ju fredag. Helger brukar kunna åstadkomma mirakel.
Jag tror jag skulle ha sprungit, rullskidor kräver koncentration – jag behövde bara avreagera mig.
Staffan: Du har nog rätt – ekorrhjulet blir så mycket tristare vid jämförelse. Och så är det ju det där med 40-årskris… man har ju faktiskt bara ett liv. Och vad gör man med det?
Ibland kan träning kännas som ett ok. Faktiskt. Fast utan den skulle jag avlida av psykisk stress.
Oliver: Men en del kan man väl få bli klar med? Gasreglaget tycks ha hakat upp sig. Behöver en sån där ”död-mans-hand”.
Snitsaren: Rådgivare? Provokationer? Snarare goda förebilder! När barnen börjar förskoleklass, går de också från dagis till fritids. Skillnaden är marginell.
Anneliten: Tack! Det har blivit alldeles för många såna har dagar på slutet. Därav utbrottet!
Farsan: Känner igen angreppssättet. Sambon kör samma teknik. Jag vill mest att folk ska tycka synd om mig… 🙂
Skrivbordlådsstipset är faktiskt inte så dumt. Men tio lappar? Det kräver ändå övertid. Det är stora prylar på de där lapparna. Stoooora. Just nu är jag glad om jag lyckas förpassa en lapp per dag till papperskorgen. Lite kris på jobbet just nu.
Hoppa träningen var aldrig aktuellt. Det var min enda räddning. Psyke och kropp måste vara i balans om jag ska kunna sova. Och utstretchad – för annars får jag kramp i vaderna.
Det var orättvist mot Tranströmer att klippa ut en strof ur sitt sammanhang bara för att ha en kommentar till de gula lapparna. Den längre versionen lyder som följer:
”Skäms inte för att du är människa,
var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom
valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som
det skall.”
Och då blir det förstås en helt annan femma som gör att lapparna bleknar eller fladdrar iväg.
Ja, det är livet! Njut nu av det, för tusan! 😉
Camilla: Jag vägrar acceptera att detta skulle vara livet! 😉
Tvi vale! nej så ska det inte vara. Känner allt för väl igen det (bortsett från stressa upp barnet och sjunga godnattsång) Ska vi hyra in jumper och höra hur man gör för att få en massa tid över? Fast egentligen vet jag/du nog…
Bromsa Sofie!
Och ta han dom dig.
Nej, varken snitsaren eller jag är några hållbara förebilder, eftersom vårt överskott av tid förutsätter ett liv utan förvärvsarbete, föreningsliv eller andra sociala aktiviteter utanför hemmet, ett liv som mycket få människor skulle vilja ha om de mot förmodan hade möjlighet. Ni bör nog hellre ta råd av dem som sitter i samma båt som ni, inte av den som aldrig suttit i en båt.
Ingmarie: Idag är det söndag, jag har i alla fall lyckats få ner farten lite. Tror det går i 60 knyck ungefär. Men det lär väl accelerera så fort det är jobbdags igen. Ska försöka ta med mig bromsvagnen till jobbet.
Jumper: Om det är råd man är ute efter ska vi kanske vända oss till andra. Men om man vill se alternativa sätt att leva livet, tycker jag helt klart att ni är förebilder.
Amatörpsykologen analyserar:
Så fort jag läste ditt inlägg fick jag en klockren igenkännings-stöt. Vissa perioder i livet är så. Och blir dessa perioder för långa är det inte bra. Det som dock är bra är att du reagerar på det. Direkt. Vilket visar på att du inser att det är något som är skevt, för så här kan det inte vara meningen att det ska hålla på.
Tänk igenom vad som är viktigt. Och fokusera på det. Det andra får vänta. Det tål det.
Vad gäller post-it-lapparna så är din förmodade största fiende du själv. Som är en person som vill väldigt mycket och är ansvarstagande, framåtsträvande, samtidigt som du är lojal och serviceminded. Givetvis rena gissningar från Amatörpsykologens sida, men den höga igenkänningsfaktorn leder mig fram till dessa slutsatser.
Sköt om dig Sofia. Livet är för kort för att stressa sönder och samman.
Benet: Du är minsann en skicklig amatörpyskolog! Tack för en inkännande kommentar, med en massa klokskaper. Försöker som bäst priroritera bort allt -relativt -oviktigt. Mycket hamnar på den högen, när man börjar tänka efter ordentligt.